Den 5 juni 1984 seglar Börje och jag iväg. Solen strålar. Det är härligt att kasta loss efter ett år av förberedelser och försakelser. Nu väntar lönen för mödan – lata dagar i solen på fördäck.

Börje och jag har känt varandra i ett år och är gifta sedan ett halvår. Förra sommaren seglade jag utomskärs för första gången. Börje däremot har gedigen seglingserfarenhet – inte minst från ett års ensamsegling tur och retur till Västindien.

Då hade han en Ohlson 22, nu har vi en härlig välutrustad Allegro 33. Börje har planerat en ny långtur ända sedan han kom hem 1975. (se SKAI) Han har inrett båten med erfarenheterna från den förra långseglingen i färskt minne. När vi träffades var grovjobbet redan gjort.

Vi har med oss ett rejält proviantförråd – 900 kilo – mest konserver. Sjökorten som vi köpt från England är en halvmeters packe och dessutom behövs en rejäl trave med pilotböcker. Vi numrerar varje sjökort och lägger dem i den ordning de ska användas.

Rutten är tänkt att gå jorden runt via Kap Horn. Vår långsegling har alltså goda förutsättningar att bli ett vågspel på många plan.

En del konserver kommer att förvaras under durk.

Bäst att märka ovansidan och tejpa fast etiketten...

Regn och motvind präglar vår segling ner genom Östersjön. På Bornholm stannar vi upp ett tag och lägger sista handen vid utrustningsböckerna och njuter av de första soldagarna. Sedan seglar vi vidare mot Kiel.

Efter crepesfest i Kiel puttrar vi iväg till slussarna.

Det känns en smula oroande när de stora fartygen bakom oss startar sina motorer och vill före oss ut ur slussen!

Färden går genom Kielkanalen till Helgoland. Vi har valt att proviantera hemma, inte i någon frihamn. Då slipper man obehagliga överraskningar till havs när utländska, till utseendet läckra, konservburkar visar sig innehålla rena hundmaten.

Kielkanalen är en upplevelse.

Scenerna växlar mellan betande får...

... och mötande u-båtar!

I Brunsbuttel väntar vi på gynnsamt tidvatten ett par dagar.

Från Kielkanalen kommer vi ut i floden Elbe där motvinden strax dyker upp. Vi passar därför på att segla till Helgoland.

Högljudd helg på Helgoland

Alla ligger långsides. Vi som kom före helgen hamnar snart innerst vid bryggan. Alla båtar har 5-10 mans besättning som använder vårt fördäck som landgång när de provianterar lådvis med öl, whisky etc. Ju längre kvällen lider desto mer tycks fraktas inombords och bärarnas steg blir allt ostadigare. Vi somnar efter tre på natten då snubblandet över vårt fördäck och lektionen i internationella svordomar upphör.

Här är vi ännu lyckligt ovetande om att ytterligare 18 båtar ska ligga utanpå oss.

Engelska kanalen

Från Helgoland fortsätter vi ner mot England. I Engelska kanalen börjar kämpandet mot tidvattnet. Någon tur med vinden har vi inte och det känns inget vidare att segla på kryssen en halv dag och i skymningen konstatera att man fortfarande är på väg mot den fyr man passerade vid frukost.

Som alla långseglare seglar vi dygnet om. På natten har vi 90-minuters vakter. På dagen turas vi om. Den som vill håller vakt. För oss är de korta sömnperi-oderna aldrig något problem.

Både jag och Börje somnar som stockar så fort huvudet närmar sig kudden och vaknar lika lätt en och en halv timme senare.

Bilden ger en bra bild av hur pigg man känner sig

klockan två på natten när det är dags att gå vakt...

Vi girar undan för de många färjor som pilar in och ut ur Dovers hamn och får vänta på högvatten innan vi kan gå in i Wellington Dock och förtöja längs en engelsk segelbåt.

Vi passar på att ta tåget till London för att köpa lite båttillbehör. En del båtsaker är mycket billigare än hemma. Till exempel köper vi vår andra Ipirb. Det är en nödsändare som via satellit vidarebefordrar signalen till en central i Paris, som sedan kan lokalisera den nödställde och skicka hjälp.

En stor fördel med en Ipirb jämfört med till exempel en VHF-radio är den långa räckvidden och det faktum att man i Paris aldrig vet om det är en liten ynklig segelbåt som är i sjönöd eller ett stort trafikplan som har störtat (de har samma typ av nödsändare). Vi köper dessutom en Tilleylampa. Den ger ett stadigt rejält sken och värmer dessutom skönt.

På The Royal Yachtklubb välkomnas vi entusiastiskt. Trots att många av de smoking-klädda medlemmarna aldrig seglar förstår de att uppskatta en sportslig prestation, som exempelvis Börjes tidigare ensamsegling till och från Västindien.

Vi  ger oss snart vidare efter att ha inväntat lämpligt tidvatten. Seglingen börjar bra med besök av delfiner.

Börje är oftast i sittbrunnen vare sig han har vakt eller inte.

Själv vårdar jag en dunderförkylning i kojen.

Radar har vi inte. Det är inte särskilt realistiskt att tro att en av oss ska ha tid och lust att sitta tillräckligt länge vid radarn för att hänga med i vad som sker.

Vi får inte en blund i ögonen under natten. Det spöklika råmandet från mistlurar och mörka skuggor från fartyg som skymtar ibland i farleden ser till att hjärtat sitter i halsgropen för jämnan, åtminstone på mig. Vi seglar så nära kusten vi törs. En stor segelbåt driver redlös omkring utan lanternor, men det lyser i salongen. Vi väjer för den. Tydligen struntar besättningen i att hålla vakt. Eller också tycker de att utkik är meningslös i dimman. De har kanske krupit ner i salongen precis som en struts som sticker huvudet i sanden – lika dumt som farligt.

Det finns tydligen många dumskallar här. Vi har mött åtskilliga segelbåtar utan lanternor på nätterna. Det är läskigt att plötsligt höra röster eller bara se en mörk skugga svepa förbi tätt intill oss. Det är också väldigt irriterande eftersom vi kan aldrig veta om det finns någon vid rodret som tänker följa sjöreglerna eller om det är en ensamseglare som sover gott i sin koj.

Våra vakter blir dubbelt betungande genom att man måste spana så intensivt in i mörkret framför sig för att försöka urskilja eventuella anstormande ”spökskepp”. De syns först när det nästan är för sent. Mulna nätter är ett elände!

In i dimman

Våra vakter blir dubbelt betungande genom att man måste spana så intensivt in i mörkret framför sig för att försöka urskilja eventuella anstormande ”spökskepp”. De syns först när det nästan är för sent. Mulna nätter är ett elände!

Vi har en stor radarreflektor i masttoppen och flera radarvarnare ombord. De senare har vi ingen större nytta av – de tjuter oavbrutet eftersom vi är omringade av fartyg.

Vi seglar från Dover till Cherbourg på den franska sidan. Till och med tidigt på söndag morgon säljs varma nybakade baguetter i den gigantiska marinan.

Franskan funkar faktiskt

Solen strålar från en klarblå himmel. Mindre roligt är det att damma av den gamla skolfranskan, men det är tyvärr helt nödvändigt. En sann fransman vägrar av princip att förstå engelska.

Jag måste dock medge att affärsmännen har ett enastående tålamod med min så kallade franska som mer bygger på kroppsspråk än på grammatiska finesser. Vi får till och med tag i konserverad långfranska!

Vi ringer även till Telesonic i London och beställer en världsradio med bandspelare, så att vi ska kunna spela in väderrapporterna även om vi är upptagna med annat. Det är enkelt att handla på postorder om man har kreditkort. Vi ber att få radion till vår nästa anhalt – La Coruna.

Vi fyller våra vattentankar med hamnens kranvatten, trots att det inte rekommenderas som dricksvatten. Förhoppningsvis har våra magar hunnit bli lite härdade. Som vanligt provdricker vi vattnet i några dagar innan vi seglar vidare. Ingen av oss blir sjuk. De rostfria vattentankarna rymmer 370 liter vatten och det finns 270 liter diesel, så vi fruktar inte att bli torrlagda under det lilla skuttet över Biscaya. Därutöver har vi diverse läsk. Alkohol dricker vi aldrig under segling.

Medan vi puttrar iväg för motor i svag vind och fint väder bakar jag lite bröd.

Vi seglar på dag efter dag ut över Biscaya. Tumlare och delfiner kommer på besök. Jag roar mig med att försöka ta kort på dem – men det är inte lätt att klamra sig fast med benen över sittbrunnssargen medan man försöker parera båtens rörelser för att få horisonten rak! Men ute på Biscaya slipper vi åtminstone oroa oss för mötande båtar. Det är alltid något.

Plötsligt är det full storm

Vi råkar ut för ett riktigt oväder. Tyvärr har flera dagars strålande sol gjort oss en smula oförberedda, så stormfocken sitter inte redo på inre förstaget, när stormen plötsligt bryter ut mitt i kolsvarta natten. Det är bara för oss att ligga bi tills det ljusnar.

Båten rullar och rullar och optimistisk som jag är har jag inte ens tagit ett före-byggande sjösjukepiller. Jag har aldrig varit sjösjuk tidigare. Jag mår pyton hela natten och undrar varför jag utsätter mig för detta frivilligt. Usch så ynklig man känner sig när man är sjösjuk. Fast man borde veta bättre känns det som ens sista stund är kommen.

I gryningen går Börje upp och hissar vår minsta stormfock. Tack vare den rullar båten lite mindre och vi kommer upp i den imponerande farten av två knop. Vindrodret håller oss på skaplig kurs.

På morgonen kan vi konstatera att ovädret drev in oss en bra bit i Biscayabukten. Nu får vi kryssa för att ta igen de förlorade sjömilen, men vad gör det?

Jag har återhämtat livsandarna med hjälp av sjösjukepiller och betraktar fascinerat Spaniens kust som vi ser på nära håll vid varje kryssben in mot land.

Första augusti befinner vi oss i stiltje utanför den nordspanska kusten. Det är fortfarande förvånansvärt hög dyning kvar efter de senaste stormdagarna. Vi växlar mellan att segla och att gå för motor. Upp och ner med seglen.

Mot slutet av dagen blir det åter obehagligt hård motvind. För att slippa tänka på att dagens kryssande inte fört oss särskilt långt framåt på sjökortet, räknar jag ut att vi hittills seglat 1 856 M, med genomsnittsfart på 4,9 knop. Tidigt på kvällen når vi trots allt den gamla spanska hamnstaden La Coruna.

La Coruna - en idyll

Vi blir anvisade en plats vid en flytbrygga. Det är härligt att kunna fiska upp färdiga förtöjningslinor från havsbotten, trots att de är slemmiga, och förtöja med bekväm landförbindelse. Det visar sig att båtklubben sköter alla formaliteter med inklarering – så bekvämt!

Börje smörjer solpanelerna som gör god nytta på de här breddgraderna medan jag tvättar våra nersaltade seglarkläder. På kvällen tar vi en promenad längs den långa piren och ser på solnedgången, vi är ju ute på en försenad, förlängd smekmånad!

Ett gäng lymlar roar sig med att kasta sten på en vildkattsfamilj med små söta ungar. Tyvärr räcker inte mitt spanska ordförråd till att säga vad jag tycker om de fega kräken, jag får nöja mig med att blänga mordiskt på djurplågarna.

De följande dagarna ägnar vi åt att pyssla på båten och trava runt i den pittoreska staden. Kanske tack vare att utländska turister fortfarande är rätt sällsynta är folk väldigt trevliga – de förstår min något egenartade spanska.

Jag har visserligen med mig en nybörjarkurs på kassett men jag har bara hunnit till lektion ett. I alla affärer är de nästan överdrivet noga med att visa att de ger oss rätt växel tillbaka. Tack och lov verkar de inte heller tillämpa principen att alla priser ska prutas ner till hälften. Här finns till och med prislappar på varorna. Jag avskyr att pruta!

Börje firar sin 40-årsdag med att kontrollera och laga alla segel. Det behövs. Långsegling sliter onekligen mer än semestersegling... Jag bakar en tårta dagen till ära. Som födelsedagspresent hämtas kortvågsradion hos tullen.

Efter en vecka har listan med jobb som bör göras på båten minskat markant och det börjar dra ihop sig till avsegling. Jag har skrivit en massa vykort och svarat på de efterlängtade brev som nått oss hemifrån.

Full fart

Hela veckan har det varit kulingvarning för detta område, men vi tycker inte att det blåser mer än när vi kom, så vi seglar iväg i sol och frisk medvind.

På natten vaknar jag på mitt fripass av ett våldsamt slamrande på däck. Det är en stor flygfisk, som Börje får kasta tillbaka i havet.

På morgonen fortsätter flygfiskarna att reta gallfeber på mig som sitter beredd med kameran för att försöka fånga dem i luften. De snabba firrarna envisas med att dyka upp och ner i helt fel ögonblick.

Nu är vinden mycket riktigt uppe i full kuling. Men det är medvind. Den första stadiga medvind vi haft under hela seglingen. Vi vill inte reva seglen, utan seglar på allt vad tygen håller. När loggen närmar sig 10 knop måste vi ibland hjälpa vindrodret när vi forsar nerför de branta vågdalarna, men det är härlig segling!

Rock´n roll

Jag har min freestyle på mig under nattvakterna och den dunkande rockmusiken passar sällsynt bra ihop med båtens hetsiga framfart.

Att kompensera vågornas kast vid rodret kan vara nog så jobbigt i längden, men samtidigt är det så roligt när båten går som ett skenande malmtåg att jag knappt vill krypa ner i kojen på frivakten. Himlen är stjärnklar och jag skulle kunna stå och bara stirra ut i universum i timmar.

Nästa dag avtar vinden. Det är skönt att kunna sitta och slappa i sittbrunnen. Det känns i armarna att musklerna är lite ovana vid hårt arbete.

På kvällen blir det åka av igen. Vinden ökar och farten är god. Den goda vinden består i flera dagar och så småningom blir seglingen rutin. Det börjar rent ut sagt bli långtråkigt.

Förrådet av "skräpböcker" (det vill säga sådana som inte behövs för navigationen) börjar sina och jag som är van att läsa åtskilliga per vecka börjar få abstinensbesvär och läser fascinerat på baksidan av alla konservburkar... Efter ytterligare några dagar kan jag inte motstå frestelsen utan öppnar paketet med böcker som jag fick hemifrån i La Coruna.

Femtonde augusti skiner solen glatt men vare sig vind eller moln syns till. Båten rullar i dyningen när inte vinden fyller seglen, men så här efter en tid till sjöss märker jag det knappt. Jag börjar dock förstå att sjömännens rullande gång inte enbart beror på täta besök på hamnkrogarna.

Dagen följs av en vindstilla natt med motorgång timme efter timme. Ännu en händelselös, vindfri dag dunkar förbi. Sedan fylls seglen igen och morgonen därpå är det riktigt trevligt att rita in vår position på sjökortet. Jag tycker mycket bättre om när det är fart på båten. Hellre storm än stiltje, skulle jag vilja säga, om jag inte var så rädd att utmana ödet...

Börje ser en liten valunge ligga och flyta strax intill båten. Jag hinner inte upp med kameran. På kvällen närmar vi oss den obebodda ögruppen Ilheas Selvagem. Vi får avstå från ett strandhugg den här gången eftersom solen just går ner. Det är mycket tjusigt när den blodröda solen försvinner bakom öns svarta profil mot horisonten.

Flagga överbord

Nästa dag är vinden nästan onödigt frisk. Vi gör 8-10 knop. Den spanska artighetsflaggan lossnar och far i sjön. Vi beslutar oss raskt att försöka bärga den, för träningens skull.

Vi lossar snabbt de utspirade bommarna med förenade krafter. Den röda flaggan syns tydligt på de stålgrå vågorna. Ändå förlorar vi den ur sikte i den höga sjön efter bara några minuter. Nå, det är en bra påminnelse om hur det går för den som faller över bord... Jag tar fram tyg, nål och tråd och tråcklar ihop en ny artighetsflagga. Det duger inte att komma fram till Spanien utan.

På eftermiddagen siktar vi Teneriffes norra udde som är insvept i dis. Vi spurtar längs kusten som om vi hade eld i baken. En och annan segelbåt gör oss sällskap så vindrodret får vila. Man måste vara beredd av väja och jag som sliter vid rodret blir helt nerstänkt under mina akrobatiska övningar för att hålla båten på kurs och kameran torr. Det är inte helt lätt när rodret ideligen försöker slita armen av en. Jag får vänta med att ta kort på sköldpaddskolonierna som omger oss. Vi seglar in i den stora fiskehamnen i Santa Cruz. Där ligger redan 7-8 långseglare med sina typiska soltält och vindroder.

Kalabaliken vid kajen

Alla båtar ligger med ankare i häcken in mot en hög betongkaj. Vi lägger ut vårt ankare i aktern och jag gör mig beredd i fören på att bära av mot de andra båtarna.

Just när vi kommer in med fören och jag får tag med båtshaken om staget på grannbåten blir det tvärstopp på vår båt som rycks bakåt igen. Om jag inte klamrat mig fast med ena armen hade jag säkert åkt i sjön. Det har blivit kink på kättingen där den efter 35 meter övergår till lina på rulle. Jag tappar båtshaken men den fiskas raskt upp av tillskyndande folk från våra grannbåtar.

Vi får hoppas att den amerikanske långseglaren Herb Paysons förtöjningsteori stämmer: Ju taffligare en båt lägger till i en hamn desto hjärtligare tas den emot av de andra seglarna. Efter sju sorger och åtta bedrövelser lyckas vi få ut knuten på kättingen och ankrar om på ett något mer proffsigt sätt.

Nästa dag bekantar vi oss med våra båtgrannar medan vi väntar på polis och hamnmyndighet, som själva söker upp gästande båtar här för inklarering. På vår styrbordssida ligger en fransman i en gammal rätt skabbig båt. Han har två undernärda hundar och reskassan är slut sedan länge. Nu lever han (och hundarna) på vad han kan tigga sig till eller fånga ur havet.

Det går bra att klarera in för oss – men fransmannen får lov att ge sig iväg. Tiggande panka turister vill myndigheterna helst bli av med så snart som möjligt.

Äntligen kan vi ta bussen in till Santa Cruz och dess huvudattraktion – posten! Där väntar en hel trave med kort och brev. Poste Restante fungerar över förväntan – endast ett paket tycks ha kommit bort på vägen.

När jag ska posta mina brev och kort märker jag att postkassörskan saltar frimärksnotan rejält. Jag är för beskedlig för att säga ifrån. Men nästa gång...

Vi promenerar omkring i stan tills fötterna värker. Här finns allt en turist kan önska till salu – och lite till. Börje suckar när mina ögon lystet vandrar från hylla till hylla i butikerna.

Fiskehamnen är smutsig och bullrig. Det finns inga butiker, inga toaletter eller duschar – i alla fall inte för kvinnor. Men det finns åtminstone vatten att köpa. Vi betalar bara några tior för att få våra tankar fyllda och det är det sannerligen värt att slippa bära ombord 300 liter.

Några kilometer norrut ligger San Andrés – en liten ort med en stor härlig sandstrand. Men vi har inte mycket tid att ligga på latsidan. Vi promenerar istället några kilometer in mot stan till en bensinstation där vi köper diesel som vi bär hem i 25-liters dunkar i våra ryggsäckar.

Att långsegla tar hårt på all utrustning. Det kan vara livsviktigt att allt fungerar. I varje hamn går vi igenom punkterna på vår "checklista". Där finns allt som ska kollas uppräknat och alla åtgärder noteras.

Det är många små saker som ska kontrolleras, smörjas eller justeras. En enda liten försummad detalj kan bli ödesdiger. Till exempel ska batterierna kollas (vi har en bra mätare) och lanternorna sprayas med 5-56. Motorn ska ses till och blott allt för ofta är det dags för oljebyte.

Jag skriver brev och vykort. Det är otroligt så många vänner och släktingar man har som inte får försummas. Jag skriver också resebrev hem och noteringarna har en tendens att bli längre och längre för varje dag. Dagarna går fort – vi handlar i Santa Cruz, badar på playan och jobbar med båten. På kvällarna umgås vi med de andra långseglarna.

Wathara i Magellans kölvatten

En kväll blir vi bjudna till "Wathara" Ombord finns John (från Australien) och Diana (engelska). John är författare och håller på att skriva en bok om Magellans världsomsegling. Därför seglar John och Diana sedan några år tillbaka i Magellans kölvatten. De besöker alla hamnar där hans fartyg gick in och tar reda på mer om hans bedrifter.

John arbetar febrilt med båten. Dels finns det alltid en hel del rost att putsa bort på en stålbåt, dels blev de påseglade av en stor turistbåt här i Santa Cruz, medan de låg för ankar. Halva pulpiten i fören slets loss. Det drar ut på tiden med reparationerna. Verkstaden som ska göra en ny pulpit vill inte börja innan försäkrings-frågan är löst. Bolaget som äger turistbåten förhalar allt..

Vi äter och pratar om Johns äventyr under de tio år han levt ombord på Wathara. Han har blivit beskjuten i Indonesien, seglat bland pirater i Röda Havet och båten har plundrats av "vänner" i Holland.

Vi diskuterar om det är mödan värt att ha med vapen. Börje och jag tror att det kan provocera fram mer våld om man har vapen ombord. De är besvärliga vid klareringen och dessutom ett begärligt byte för tjuvar.

John säger att vapen är livsnödvändiga om man seglar i Asien. Helst bör man vara fler än två i besättningen också. Han kanske har rätt. Tur att vi ändå inte tänkt segla i de farvattnen. Vi nöjer oss med vår lyspistol som enligt all expertis är väl så farlig som andra vapen, trots att den är helt laglig.

Börje får sitta i bekvämt i båtsmansstolen medan jag får veva upp honom för hand...

Nåja, med tanke på min höjdrädsla så avstår jag gärna från den utsikten...

 Alltid på vakt, det kan ju vankas mat i nån av grannbåtarna.

 Fransmannen hade hundar men inga pengar, de fick leva på de fiskar han lyckades fånga.

Böckerna säljs och hyllorna fylls med proviant.

Stuvfacken fylls med makaroner i dubbla plastpåsar och annan mat.

En avskedssalut. Skeppet är lastat. Nu väntar äventyret!

Lata sig på fördäck kan man göra med ett pålitligt vindroder som styr.

Regn och motvind präglar vår segling ner genom Östersjön.

 Tusentals prylar stuvas undan, det lönar sig att anteckna var man lägger sakerna.

Vi har anteckningsböcker där allt står i alfabetisk ordning...

När solen tittar fram är det härligt att segla, även om det fortfarande är kallt.

Helgolands hamn skyddar för de flesta vindar.

 Man påminns om hur stora bojar är på nära håll. 

Dagtid är vakterna ett rent nöje.

 Ett av de få kvarvarande fyrskeppen passeras. 

På vakt...

Frivakt...

En fin morgon...

... illavarslande solnedgång...

Radarvarnare är bra när det är få båtar i närheten. Då kan man pejla bäringen och räkna ut om man är på kollisionskurs.

Man ser knappt en båtlängd framåt.

I Cherbourg infinner sig sommarvärmen!

Arbetsfördelning ombord: en vilar...

... en bakar bullar...

Att titta på djurlivet är en av seglingens höjdpunkter!

Men när vågorna är höga och man är sjösjuk är inte ens regnbågen nån tröst!

La Coruna är härligt soligt.

Stan ligger på lagom promenadavstånd från hamnen.

Hur varmt det än är vill Börje ha sina fem koppar kaffe.

Jag svalkar mig hellre med iskall cola.

  Det är konstigt att en enda så här liten fisk

kan sprattla på däck så våldsamt att det är omöjligt att sova!

  Börje får äran att kasta firrarna i havet igen.

När det blir för varmt tar vi upp en hink havsvatten och häller över oss.

  Utsikten från vår akter i fiskehamnen Santa Cruz, Teneriffe. 

 Bakom SKAI TO ligger Wathara.

 Hoppsan, vi tycks ha hunnit till stranden trots allt.... 

Kyrkogård och badstrand intill varann...