Brasilien, Uruguay och Argentina  

Den 28 september seglar vi iväg från Fernando de Noronha i strålande sol. Om vi bara kunnat stanna lite längre vid denna paradisö... 

Vi frossar på vår nyinköpta färska frukt och det känns faktiskt riktigt skönt att vara under segel igen. På natten får vi besök av delfiner. Deras lustiga pip stör min sömn, men jag förlåter dem gärna. De kommer tillbaka även dagen därpå och gör sina krumsprång. Denna gång är det en stor flock med upp emot 20-30 små gråprickiga delfiner.

Redan i gryningen den tredje dagen närmar vi oss Recife. Vi revar storseglet för att inte komma fram före soluppgången. På avstånd ser staden inte särskilt inbjudande ut, med höghus, silos och fabriksfasader vid strandkanten. Vi letar upp infarten och försöker ta oss in i hamnens inre del där det finns två yachtklubbar.

Grunt inlopp

Det ligger många vrak mitt i hamnen. Vattnet är dyngbrunt. Det går inte ens att ana vattendjupet när vi försiktigt tar oss in i hamnen. Ekolodet som är inställt på 1,8 meter larmar hela tiden. Antagligen ligger det ett tjockt lager med slam på botten som vilseleder ekolodsgivaren.

På stränderna gestikulerar folk vilt. De tycks vilja varna oss för faror. Men eftersom alla pekar åt varsitt håll är det inte lätt att veta vart vi ska styra. I inseglingsrännan till den inre gästhamnen går folk omkring med håvar och fångar fisk. Uppenbarligen gör lågvattnet det omöjligt att ta oss dit. Vi förtöjer istället på svaj utanför "Yachte Club de Recife" med bara några decimeter lervatten under kölen.

När vi pumpat upp jollen ror vi in till land för att klara av alla formaliteter. Vi anmäler oss till yachtklubben. Det tar en dryg timme. Sedan beger vi oss med taxi till "Policia Federal" som ligger i stans centrum några kilometer därifrån.

Taxin kör oss genom flera slumområden som ligger runt vår yachtklubb och vi är glada att vi inte beslöt oss för att promenera till stan.

Hos polisen får vi vänta i  åtskilliga timmar innan en uttråkad polis misstänksamt granskar våra pass. Allt eftersom tiden går och jag berättar om vår segling på min allra mest stapplande portugisiska (ingen talar engelska här) så tinar poliserna upp. De ger oss till och med skjuts till svenska konsulatet. Vi har försökt ringa dit för att få veta var vi kan få nya gammaglobulin-injektioner, men ingen svarar i telefon.

Vi väntar en timme på konsulatets trappa, sedan blir vi insläppta bara för att få veta att konsuln förmodligen inte kommer att dyka upp, En av konsulatets skeppsmäklare erbjuder sig dock att följa med till ett sjukhus för att försöka få tag i sammaglobulin. Det går inte alls. Läkarna i Recife vet knappt vad gammaglobulin är och att vi skulle behöva det tror de absolut inte.

Vi fortsätter till "Capitanian" för att göra klar inklareringen. Där får vi vänta en timme. Sedan tar det bara en halvtimme att fylla i alla papper som behövs och få de nödvändiga stämplarna. Sedan är vi klara att utforska stan.

Vårt första ärende är att försöka växla resecheckar till kontanter. Vi tillbringar flera timmar med att köa på olika banker bara för att konstatera att ingen bank i Recife löser in resecheckar.

På posten är kön mördande lång, men vi får åtminstone ut en bunt post, mot en smärre avgift. Mörkret faller och vi skyndar oss att skaffa en taxi som kan ta oss ut till vår båt.

Det är med stor lättnad vi konstaterar att både jolle och båt finns på plats. Men hela hamnen har invaderats av miljoner utsvultna myggor. De är de värsta av sitt slag som jag nånsin skådat. Vi håller oss innanför myggnätet. Nästa dag lånar vi yachtklubbens kackerlacksfyllda dusch och tillbringar dagen med att storstäda och pricka av på den så kallade "Göra-listan".

Bara myggor får kalas

På kvällen tycker vi att vi förtjänar en bättre middag på klubbens restaurang. Men efter att ha suttit på restaurangterrassen i en timme och låtit myggorna kalasa på våra bara ben får vi besked om att det förmodligen inte blir någon mat eftersom kocken inte dykt upp. Besvikna ror vi tillbaka till båten, öppnar en korvburk och kliar våra myggbett.

Myggorna är verkligen förfärliga. Börje sprayar med Radar så jag håller på att kvävas av ett astmaanfall. Jag flyr ut i sittbrunnen där insekterna gör sitt bästa för att ta kål på mig. Mina myggbett svullnar snabbt upp till vattenfyllda bulor som brister efter någon timme och lämnar kvar variga sår. Vi vill inte stanna längre i detta eldorado för myggor. Tydligen är det slemmiga delta som båthamnen ligger i rena kläckningsanstalten för blodsugarna.

Nästa dag gör vi oss klara för avfärd. Bland annat tankar vi vatten. Kvalitén lär vara usel så vi preparerar på prov vår vattendunke, som alltid står klar att tas med i livflotten, med en vattenreningstablett. Koncentrationen blir alldeles för stark trots att vi följer bruksanvisningen till punkt och pricka. Det luktar orimligt mycket klor. Ingen av vågar försöka dricka det vattnet.

Vi tar ännu en taxi till stan. Det kostar visserligen nästan hundra kronor för oss dumma svenskar som inte kan pruta, men det är det värt att slippa promenera rakt igenom stans värsta slumområden. 

Recife med omnejd har varit hårt drabbat av torka och missväxt de senaste åren. Vi har en viss förståelse för att dessa oerhört fattiga människor kan tycka att vi, som har det så bra ställt att vi kan segla omkring enbart för nöjes skull, gott kan avvara ett och annat.

Vi klarerar ut först hos Policia Federal och sedan hos hamnkaptenen. Samma evinnerliga väntan igen. Papper, papper, papper.

På postkontoret försöker vi ordna eftersändning av den post som inte hunnit nå oss här. I Brasilien eftersänder posten normalt inte Poste Restante-brev, men en vänlig infödd kund hjälper oss att övertyga postkassören om att han bör göra ett undantag för oss.

Diskreta rånare

På ett kafé pustar vi ut med en kopp te medan jag skriver några vykort. Jag blir hela tiden avbruten av tiggare. Små barn kryper runt benen på mig och försöker sälja souvenirer. När vi kommer tillbaka till båten med taxi möts vi av en upprörd hamnkapten som berättar att vi blivit bestulna.

Det visar sig mycket riktigt att fodralet med våra pass, kreditkort och alla utklareringspapper är borta. Förmodligen lyckades de små krypande barnen på kaféet få upp blixtlåset på väskan som stod fastkilad under min stol på golvet och lirka fram fodralet med värdepapper.

Men en ärlig dam har hittat alltihop i rännstenen och lagt ner ett stort detektivarbete på att spåra oss till båtklubben. Antagligen blev tjuvarna rädda när det vimlade av papper som det stod "Policia" på.

Nu får vi ta en taxi tillbaka till stan igen. Vi tar med oss en ung springpojke från klubben. Den 15-årige gossen argumenterar med taxichauffören som en hel karl. Resan tur och retur, inklusive väntetid, kostar och följaktligen mindre än vad vi tidigare betalade för en enkel resa...

Vi får tillbaka vårt fodral av damen som hittade det. Inget verkar fattas. Vårt tacksamhet är minst sagt stor mot denna ärliga kvinna som räddade oss från en massa problem och bekymmer. Hon vill inte ha någon hittelön, men vi har med oss en del svenska souvenirer och godis, som hon förtjust tar emot.

En erfarenhet rikare konstaterar vi att det ska bli skönt att segla vidare. Recife har inte precis motsvarat förväntningarna.

På kollisionskurs

Nästa morgon puttrar vi ut genom det vrakfyllda hamninloppet och sätter segel. Vi har sällskap med två lotsbåtar som är på väg ut till ett fartyg som ligger ankrat på redden. Vi girar styrbord ner efter kusten och lägger kursen åtskilliga kabellängder framför det ankrade fartygets stäv. 

Plötsligt halar fartyget upp sina ankare och sätter full fart framåt. Vi tror knappt våra ögon. Det ser inte bättre ut än att de avsiktligt tänker preja oss. Vi startar hastigt motorn och drar på full gas. Med nöd och näppe undgår vi att bli nedseglade. Vi är så nära fartygets stäv att jag kan räkna nitarna i plåten. VHF:n har hela tiden varit märkvärdigt tyst.

Skakade seglar vi vidare. Visserligen har vi hört historier om båtar som blivit rammade – vi befinner oss ju i närheten av piratvatten – men vi trodde förstås inte att det skulle kunna hända oss.

Det var verkligen en skrämmande upplevelse. Jag trodde vår sista stund var kommen. Liknande dramatik undanbedes. Vi seglar på och samlar ihop våra trasiga nerver. Lyckligtvis har seglandets rutiner en lugnande effekt.

Det regnar och vindarna är måttliga. Efter ett dygn ökar vinden och blir ytterst byig.

Vi läser våra brev hemifrån gång på gång. De därhemma förstår nog inte hur mycket vi uppskattar varje nyhet från hemma-fronten. Vi har inte sett en svensk dagstidning på flera månader. Utlandsprogrammet på radion störs så svårt att det inte går att höra.

I gryningen den tredje dagen närmar vi oss Salvador de Bahia. Seglen får bärgas för att vi inte ska komma fram mitt i natten.

Även detta är en storstad. Siluetten av skyskrapor syns på långt håll. När vi närmar oss ser vi även parker och vackra palmer. Vi ankrar på svaj i marinans hamn i gott sällskap med turistbåtar och en och annan långseglare. Ett vackert gammalt fort ger oss skydd för vindar utifrån viken Bahia, som är stor som insjö.

Salvador de Bahia

Jollen pumpas upp och vi tar oss iland för att klarera in. Det går smidigare än någonsin, på bara några timmar. Resten av dagen ägnar vi åt att nöta ut skosulorna på att trava runt på jakt efter en bank som kan lösa in våra American Express-resecheckar. Vi blir hänvisade hit och dit. Inte ens vid in-formationsdisken på den enda bank som löser in checkerna vet personalen om att banken gör det.

Växlingen tar en dryg timme, banken tar en hutlös avgift och kursen är sorgligt låg. Vi får mycket mindre pengar än vi räknat med.

Vi använder det hårt klorerade vattnet från Recife till klädtvätt. Börje ror in till land och lyckas få tag i vatten inne på marinans område. Han hittar en brunn i gatan där han fyller våra dunkar. En militär blir mycket upprörd över denna uppenbara stöld av det åtråvärda vattnet. Inte förrän nu inser vi vilken bristvara vatten är här. Det kostar mer än både öl och läsk.

Det är långt till närmaste affär. Det bär mig emot att köpa flera hundra mineralvattenflaskor för att fylla tankarna. En annan långseglare tipsar oss om ön Itaparica, där det finns en källa som man kan köpa vatten vid.

En supermercado ger oss chansen att göra av med lite av de surt förvärvade brasilianska slantarna. Vi äter inhemska specialiteter i baren och handlar frukt och grönsaker i parti och minut. Här finns allehanda tropiska frukter. Vi känner inte till namnet på ens hälften av dem, men chansar friskt. Kvällens fruktsallad blir ovanligt innehållsrik.

Hamnen verkar vara lugn trots att den ligger i stadens värsta slumkvarter. Men stadens pittoreska gränder som är så trevliga på dagen lär vara riktigt ruggiga på natten.

Vi varnas för att lämna båten efter mörkrets inbrott. Stölder från båtarna inte alls är ovanliga. Tyvärr händer det också att långseglare stjäl från varandra. Det är framförallt en viss nationalitet som utmärker sig på detta tråkiga sätt. På kvällen hörs eggande Calypsomusik från barerna iland. Vi frestas inte.

Börje ägnar en halv dag åt att göra ren skrovet. Vattnet är 24 grader varmt och ser tämligen rent ut så han simmar runt båten och borstar och borstar. Jag passar på att städa inuti båten.

Nästa natt släpper ett flottbesök ut tusentals liter spillolja i hamnen. Alla båtar i hamnen blir helt nedoljade. Vi har lyckligtvis haft vår jolle på däck under natten, men på skrovet är det en 15 centimeters svart sorgkant över vattenlinjen. Börje kämpar i timmar med Ajax och andra medel, men det blir ändå en gulsvart rand kvar. Typiskt.

Nu är det klippt

På dagarna promenerar vi oförskräckt omkring i hamnkvarteren. Börje klipper sig för en billig penning hos en frisör som ser ut att behöva en hacka. Resultatet blir därefter. På kvällen klipper Börje mig. Jag ser numera ut som ett får. Bäää!

Solen skiner lika glatt varenda morgon. Små svarta barn roar sig med att leka i vår jolle som är förtöjd i fören. Vi låter dem hållas och säger bara ifrån när de försöker klättra ombord hos oss.

En dag när vi båda jobbar under däck knackar en tysk långseglare på och påpekar att vår jolle är på väg att driva ut i viken. Tyskarna erbjuder sig att försöka hinna ifatt jollen.

Far och son ror så att svetten lackar och hinner ifatt jollen i sista stund. Det visar sig att de lekande barnen lossat förtöjningslinan. Kanske hoppades de bärga jollen lite längre ner efter kusten. Tyskarna får kaffe och hembakad ambrosiatårta som tack för hjälpen.

På en bensinstation endast tre kilometer från hamnen köper vi 110 liter diesel. Det blir åtskilliga vändor med 25-litersdunkarna. Bärandet går bokstavligen över stock och sten eftersom vi måste ta oss igenom en byggarbetsplats på marinans område. Där får vi klättra över brädstaplar och se upp för fallande tegelstenar.

Sedan måste vi ta oss ut på vår kilometerlånga pir, lyfta ner dunkarna i jollen, ro ut till båten, lyfta upp dunkarna med risk för att själv få ett dopp när jollen kränger till. Sedan är det bara att fylla tanken.

Vad du än gör så släpp inte dunken, säger Börje, när jag vinglar till extra oroväckande. Efter några vändor känns armarna som om de tillhörde en orangutang, de hänger nedanför knävecken. Efter drygt en vecka i Salvador de Bahia packar vi ihop våra pinaler och seglar över till Itaparica.

För ovanlighetens skull går vi för motor över viken. Oljeborrtorn står tätt som träd i skogen i viken och vi vill inte ha ett skymmade segel uppe. Inget av tornen är markerade i sjökorten. Vi girar runt dem och är glada att vi inte försökte segla in hit i mörker.

När vi ankrat på svaj vid den palmklädda stranden är det bara att kasta i jollen och börja ro igen. Vattnet är billigt. Det kostar bara 25 öre per liter. Jag bär och Börje ror. Vi fyller alla tankar. 350 liter. Gissa hur många vändor det blir med två 25-litersdunkar! Nästa dag går vi på sightseeing på ön. Närmaste supermercado är på andra sidan av ön, så vi tar en taxi dit. Bussarna går alltför sällan.

Det finns gott om flotta sommarvillor som skymtar bakom höga murar och staket. Hela ön är ett semesterparadis för den brasilianska överklassen. Vi köper lite smått och gott på supermercadon och frossar på hett kryddade hamburgare innan vi återvänder till båten.

Itaparica är en fin ö med bra möjligheter att fylla vattentankarna.

Vi hämtar vårt vatten i en naturlig källa, precis som ortsborna.

 

Sedan promenerar vi längs stranden och gnabbas om hur många vackra snäckor jag får plocka med mig ombord. Börje påstår att de luktar skunk. Det har han tyvärr rätt i. Men de kan ju ligga i sittbrunnsstuvarna.

Det är redan dags att segla vidare. Vi får starta med motorn till hjälp. På eftermiddagen är sjön ganska gropig. Det har kanske något att göra med tidvattnet. Redan efter en halv dag till sjöss är vi inne i behagligt regelbundna sjörutiner.

Mat serveras på bestämda tider och vaktpassen avlöser varandra. Jag skriver i dagboken och Börje läser på om de kommande kustavsnitten och plockar fram de sjökort som behövs.

Det är skönt att vara under segel igen. I alla fall fram till det ögonblick då jag upptäcker att det kryllar av hundratals skalbaggar i förpiken. För var och en jag slår ihjäl kommer det fram tio nya! Efter en stunds letande hittar vi roten till det onda. Det hårda bröd vi köpte på Kanarieöarna är fyllt av de svarta små krypen.

Vi kastar allt kanariskt bröd överbord. Sjön är så besvärlig att det inte går att jobba någon längre stund i förpiken. Dagen därpå plockar jag ut varenda pryl från förpiken – vilket inte är helt lätt eftersom båten kränger hela tiden. Sedan får Börje spruta med Radar. Därefter får vi varsin släng av sjösjuka av giftångorna.

Under natten hör vi de mest blodisande skrik. Det är inte de mördade skalbaggarna som spökar utan valar som cirklar runt om oss. Nästa morgon regnar det för tredje dagen. Grov sjö. Suck.

Under natten ser vi liksom tidigare nätter en massa konstiga ljus. De stämmer inte alls med de lanternor som fiskebåtar ska ha enligt reglerna.

Det är en hel brigad av små, små fiskebåtar, knappast större än ekor, visar det sig när vi råka komma i närheten av dem. Man fiskar med hjälp av stora strålkastare. Det är det ljuset som förvillat oss en smula.

Den 23 oktober tittar solen äntligen fram. Vi blir genast lite muntrare till sinnes. Det är omöjligt att pejla in radiofyrarna här. Ett flygplan flyger lågt över oss. Det är mulet. Vi går för motor och ser både hajar och svärdfiskar.

Den 26 oktober inleds dagen med strålande sol. Det märks tydligt att vi närmar oss kallare trakter. Vinden är riktigt kylig. Vattnet är ännu värre. Det hindrar oss inte från att hälla hinkvis med vatten över varandra. Hela dagen seglar vi med ett öga på klockan. Ska vi hinna fram till Rio före skymningen?

Vinden är frisk och vi gör över sex knop. Vi kryssar in bland öarna i Guanabaraviken och ser det pampiga bergsmassiv som varit sjöfartens vägmärke i årtusenden.

Illegal vistelse i Rio de Janeiro

När man kommer till Rio de Janeiro från havet är det svårt att tro att det finns en storstad bakom de kala bergen och klippmassiven. Först när vi rundar Sockertoppen breder staden ut sig framför våra ögon. Vi hittar genast viken där Rios Yachtklubb har sin marina. Där ligger en mängd fritidsbåtar av alla slag. Lustigt nog ser vi inga långseglare.

Vi puttrar runt rätt länge på jakt efter en gästboj eller en plats att kasta ankar på. Endast särskilt i förväg inbjudna segelbåtar är välkomna att gästa Rios Yachtklubb, får vi veta senare. Vi känner oss härligt upprymda! Tänk att vi faktiskt seglat till karnevalernas stad Rio de Janeiro.

Till sist hittar vi en plats i utkanten av hamnen. Vi ankrar i skuggan av Sockertoppen. Åt andra hållet står Kristusstatyn på sitt berg och blickar vaksamt ut över viken.

Det är verkligen mysigt att äta middag i sittbrunnen. Vi sitter länge och ser på medan stadens ljus tänds. Kristusstatyn lyser nästan guldfärgad uppe på sitt berg.

Runt om oss far fiskebåtar och andra småbåtar varv efter varv. Vi har en obehaglig känsla av att de funderar på om det kan vara mödan värt att stjäla vår utrustning... Vi har minsann hört talas om den höga kriminaliteten i Rio. Inte desto mindre somnar vi glatt med ruffluckan öppen helt utan tankar på smygande rånare och sover som stockar till gryningen.

Nästa dag börjar vi med att flytta båten till en säkrare plats. Marina del Gloria visar sig vara väl skyddad på många sätt. På alla pirar står beväpnade vakter. Här ligger ett tiotal andra långseglare. Trots att vattnet stinker bestämmer vi oss genast för att stanna. Lilljollen pumpas upp.

Vi ror in till land via en svenskflaggad Baccantbåt. Det visar sig att båten ägs av tre syd-afrikaner som köp båten av en göteborgsfamilj. De seglar nu under svensk flagg för de har upptäckt att de blir bättre bemötta i hamnarna när folk tror att de kommer från Sverige.

De ger oss några tips. Till exempel att inte försöka klarera in idag eftersom det är lördag. Då kostar det extra. Att registrera sig på båtklubben är inte heller lätt. Den som "har hand om" marinan är inte där. Kanske kommer han "manana". Ingen talar engelska. Vi får rådet av flera att alltid åka taxi till och från marinan. Den ligger i en ökänd park, som är beryktad för sina många dagliga rån och överfall. På marinans området är vi relativt trygga.

Taskig taxi

På posten ligger efterlängtade brev och väntar. Det står en ledig taxi vid marinans grind. Tyvärr tar vi den. Det visar sig att taxametern är "trasig". Dessutom är vägen till posten misstänkt lång. När taxin stannar utanför ett gallerförsett hus i ett ödsligt kvarter blir vi riktigt betänksamma.

Taxikillen påstår att detta är posten men att den är stängd. Vi anar förstås ugglor i mossen, men kan bara be chauffören att återvända till marinan. Han vägrar. Istället stannar han mitt på motorvägen och kräver en hutlös betalning för att släppa av oss.

Chauffören ser rå, brutal och hotfull ut. Det verkar vara säkrast att betala fast han begär sex gånger högre pris än vad som är rimligt. Fingerfärdig är han också. Han påstår att han får för lite betalt och visar att han bara fått 500-sedlar. Men jag vet att vi enbart växlat till oss 5 000-sedlar så jag blir riktigt arg och stegar ilsket iväg. Ett så billigt trick går inte ens jag på. Det räcker med att bli lurade en gång!

Lyckligtvis är vi bara några kilometer från marinan så vi skyndar nervösa genom parken, med stadiga grepp om våra väskor. I varenda joggare och bakom varje buske ser vi rånare. Vi kommer lyckligt och väl fram till marinan och tillbringar en god stund på uteserveringen med att lugna våra upprörda känslor och älta om och om igen vad vi gjorde för fel.

Vi funderar ut en strategi för hur vi ska kunna handskas med elaka taxichaufförer. Det är inte lätt för oss naiva oerfarna svenskar, som dessutom knappt kan språket, att vänja sig vid de hårdare tagen i Rio de Janeiro.

Som vanligt har vi en diger lista med jobb som bör göras. Börje får ro efter vatten så att vi får diskvatten. Det går inte att använda hamnens stinkande vatten.  Jag sätter energiskt igång med att gå igenom alla våra förråd med konserver. Ett lagom urval burkar tas fram för att finnas till hands. Det är ett ryggknäckande jobb att stå på knä i de trånga prången. Nästa jobb på min lista är ännu värre. Att städa i förråden under durkarna. Där ligger hundratals senaps- och kaviartuber. Marmelad, sylt, torrjäst och smör samsas med otroliga mängder damm, hårstrån och annat skräp. Varenda pinal måste torkas av innan den läggs tillbaka. Innan ens hälften är klart känns ryggen som den vore av på fjorton ställen.

Vi somnar utmattade och sover otroligt bra i den tysta hamnen. Hit vågar sig inga tjuvaktiga fiskare för att länsa långseglarnas båtar. Hoppas vi. Starka strålkastare lyser upp hamninloppet och kajerna. Vakterna patrullerar oavbrutet.

I ett tappert försök att utrota alla otäcka skalbaggar tömmer jag hela förpiken och bär ut dynorna på luftning medan jag sprayar vilt med Radar. Tyvärr innebär omstuvningen att jag måste skriva nya listor över var varje sak är stuvad. Det är ett absolut nödvändigt, men ack så själsdödande, arbete. Men på ett flytande hem kan det vara ytterst väsentligt för trivsel och trygghet att snabbt kunna hitta reservbulten till rodret eller en gummipackning till toaletten. Det finns flera hundra olika utrymmen att leta i. Varje liten noteringsmiss leder förr eller senare till irriterat letande. Allt för ofta upptäcker vi missar i noteringarna. Annars är noteringsboks-systemet utmärkt. Bortsett från den mänskliga faktorn alltså.

På måndagen rustar vi oss till tänderna med bland annat visselpipor för att förhoppningsvis kunna skrämma iväg eventuella rånare. Sedan beger vi oss iväg på jakt efter en taxi. Vi lyckas sedan förmå chauffören att köra oss raka vägen till posten mot en rimlig avgift. Hurra!

För bara några tior får vi lösa ut våra brev. Paketet med framkallade bilder saknas. Först när vi är på väg ut hittar kassörskan det. Eftersom det inte finns några labb som framkallar diafilmer i sydamerika skickar vi hem filmerna. Sedan gör en kompis ett antal pappersbilder från varje rulle och skickar till oss. Till vår stora glädje tycks det fungera med filmsändandet. Vi skrattar högt åt bilderna på hoppande delfiner och charmiga sälar.

Sedan ger vi oss ut i folkvimlet. Vi uppsöker ett apotek där jag underhåller hela personalen genom att illustrera min stapplande portugisiska med talande gester i mina försök att köpa sjösjukepiller och utrotningsmedel mot skalbaggar. Vi växlar pengar på en bank enligt lagens alla föreskrifter. Tyvärr kostar det 400 kr att växla 1 200 kr. Kursen är dessutom usel. Vi måste nog glömma våra principer om att inte växla svart.

En vecka går fort i Rio de Janeiro. Vi jobbar på båten och letar efter material till reparationer. En sådan enkel sak som ett vinkeljärn visar sig vara nästan omöjligt att få tag i. Det kan väl delvis skyllas på våra bristande språkkunskaper.

Det är nästan komiskt när vi vandrar in och ut i järnaffärerna där vi erbjuds allt från köttknivar till rivjärn när jag visar upp en prydlig teckning av vinkeljärnet. Vattenpumpen i motorn har skakat loss så därför måste vi ha tag i ett lämpligt järn. Till sist hittar vi ett gammalt bordsben, som vi lyckas övertala ägaren att sälja.

Kreditkort är inte praktiskt här

Istället för att släpa runt en massa kontanter har vi valt att ta med oss ett antal kreditkort. Enligt reklamen ska dessa gälla "över hela världen" och befria ägaren från en rad bekymmer. För oss känns det mer som ett enda stort besvär. I Brasilien är det ett elände att ha resecheckar eller kreditkort överhuvudtaget. I den mån någon vill acceptera dem är det på väldigt oförmånliga villkor. Teoretiskt sett är det annars ett mycket bra system.

Var tredje månad kan man ta ut kontanter för motsvarande 400 amerikanska dollar i kontanter. I Europa går detta utmärkt. Men här förlorar man uppemot 30 procent av pengarna i olika växlingsavgifter. Varje år måste korten bytas ut. Eftersom det är alltför riskabelt att skicka sådana värdehandlingar per post har vi tagit reda på att det går att få ett nytt kort direkt på American Express huvudkontor. Detta visar sig dock vara en sanning med modifikation.

Efter två dagars idogt tjatande på dels den resebyrå som förmedlar kontakter med American Expresskontoret dels på själva huvudkontoret får vi äntligen ut mitt nya kreditkort. Det satt hårt inne. Resebyråtjänstemannen menade att en eller två flaskor whisky skulle ha underlättat proceduren betydligt.

Enda fördelen med de många turerna för att skaffa ett nytt kreditkort är att vi får se en hel del av livet på playan Copacabana eftersom bägge kontoren ligger där... Den berömda stranden är dock en besvikelse. Smutsig sand, grumligt vatten. Inga palmer, men desto mer bullrande trafik alldeles inpå de badande. Det är inte många som vågar sig ner i det smutsbruna vattnet.

Vi iakttar strandlivet från ett utecafé med världens mest berusade kypare. Han vinglar omkring mellan borden men lyckas ändå servera en och annan rätt. De vackra, lättklädda brasilianskor som Börje sett fram emot att beundra lyser med sin frånvaro. Däremot går diverse bodybuildade playboys omkring och spänner sig.

Varje dag väcks vi av en underlig fågel som vi kallar "Mitt-i-tu" efter dess gälla läte. På grannens båt har de katt. "Mitt-i-tu"-fåglarna älskar att reta den. När katten är under däck slår sig en flock fåglar ner på segelbåtens mantåg och skriker "mitt-i-tu" för full hals. Upp far katten i full karriär. Den smyger fram mot plågorisen med svängande svans. Just när katten är framme vid fåglarna flyger de iväg med ett sista triumferande falsettskrik. Det tycker nog katten är synd eftersom han gärna velat slita fåglarna mitt itu.

En dag får vi besök av en svensk ensamseglare, Sven-Åke Carlsson från Karlstad. Han ligger med sin båt "Lollipop" i Niteroi på andra sidan Guanabaraviken. Sven-Åke är lite deppig eftersom hans VISA-kort kommit bort på posten.  Utan det får han inte ut några pengar. Han har dessutom varit så länge i Brasilien att han inte kan få sitt uppehållstillstånd förlängt. Nu är han alltså här illegalt. Det är vi också. Vi har övertygats om att det är mer riskabelt att klarera in än att låta bli. Myndigheterna här är totalt korrumperade och vi kan ju alltid hävda att vi bara ligger i hamn för att göra de nödvändiga reparationerna av motorn.

En nackdel med att inte klarera in är att vi inte vågar ge oss ut på någon sightseeing i staden. Men vi vill ändå ogärna lämna båten för längre stunder och vi har bråttom att komma vidare. Mycket jobb återstår ännu att göra...  När motorn är fixad sätter Börje igång att tillverka en slingerbräda även till min koj. Jag lagar segel och plockar i ordning ombord.

Sven-Åke tipsar oss om var man kan växla svart "halvlegalt". Vi glömmer våra principer och följer hans råd. Kommersen på PM Turismo är livlig. Här växlas minsann både resechecker och olika valutor in helt öppet, medan bankerna vägrar att befatta sig med växling... Vi förstår ingenting.

På bussen tillbaka till Marina da Gloria får jag som vanligt säga till busschauffören som tar för mycket betalt. Som svensk är man ovan vid att ständigt vara på sin vakt mot postkassörskor, taxichaufförer och expediter som ser en chans till extraförtjänst i alla turister.

Det går ganska bra att åka buss i Rio de Janeiro. Det är dock inte alltid man kommer dit man ska. Chaufförerna drömmer om en karriär på racerbanan. De kör som blådårar.  Det är kanske tur att bussarna är så skraltiga. De går knappt att pressa upp över 100 km/tim. Men det görs sannerligen tappra försök. Mitt inne i stan. Det är inte konstigt att vi då och då missar hållplatserna där vi ska gå av. Chaufförerna hinner helt enkelt inte få stopp på bussarna.

De sista inköpen av färskvaror klaras av och vi bär ombord säckvis med grönsaker, frukt och ägg. Vi tar en sista dusch inne på marinan (tyvärr finns det bara kallvatten) och sedan är vi äntligen klara att segla vidare. Vi betalar 30 dollar till marinan för vår vistelse där och tackar vår lyckliga stjärna för att ingen har upptäckt att vi inte klarerat in.

Innan vi ger oss ut till havs måste vi tanka diesel. Det finns en sjömack i Niteroi så vi puttrar iväg över viken. Solen skiner härligt skönt men det rusar omkring mörka moln på himlen. Sockertoppen och Kristusstatyn är dolda av tät dimma. Det tar en halvtimme att motorera tvärs över viken. Vi får hela tiden väja för större och mindre fartyg. Det märks att Rio är en av världens största kommersiella hamnar.

Dyningen är ganska hög. Det är inte lätt att förtöja vid mackbryggan som är översållad med vassa snäckor. Efter tio minuter är dock alla förtöjningslinor fastgjorda och jag står som en levande fender mellan båten och bryggan för att inte skrovet ska skäras sönder av snäckorna. Det visar sig att macken är stängd. De har inte hunnit ställa om mätarna som måste ändras varje gång priset ändras. Den galopperande inflationen gör att det blir var och varannan dag.

Medan vi väntar på att macken ska öppna försöker ordföranden i Niterois båtklubb övertala oss att stanna några dagar där. Han vill titta mer på våra radarvarnare, autopiloter och övriga tekniska utrustning.

När tankningen lyckligt och väl är avklarad hälsar vi på hos Sven-Åke på "Lollipop". Hans båt – en Ballad – är bara ett år yngre än vår men betydligt mer sliten. Han har haft en hård segling med många tillbud efter den sydamerikanska kusten. Det här är inte det seglingsparadis han drömde om. Nu ska han försöka ta sig hem via Västindien. Vi motstår frestelsen att stanna och seglar istället iväg ut genom Guanabaraviken, förbi Sockertoppen och Copacabana.

Det är pyton att må pyton

Efter en dryg timme vid rodret är jag helt slut. Vinden är hård och byig. Vågorna kommer dessutom från alla möjliga håll. Till att råga på allt är strömmen väldigt stark. Trots att jag styr mår jag inte särskilt bra. När vi äntligen är ute ur viken och vindrodret får ta över kan jag proppa i mig en lagom dos sjösjuketabletter. Antagligen har vi inga sjöben kvar efter en kav lugn vecka i hamn. Även Börje måste "ropa på Ulrik".

Rätt snart måste vi bärga storseglet eftersom vinden bara ökar. Halvvinden för oss framåt i 7-8 knop med bara kryssfocken uppe. På kvällen är det bara jag som får behålla maten. Natten kommer och dessutom en så kallad Pamperos. Det är ett fruktat oväder med vindar i stormstyrka. Vinden vrider sig runt hela kompassrosen så vi måste ständigt ha ett öga på kompassen.

Lyckligtvis ser vi inga mötande båtar men det är jobbigt med den hårda seglingen när man inte mår prima. En ny dag gryr, kulen och grå. Vinden friskar i från än den ena än det andra hållet. Jag äter mina sjösjukepiller och lyckas även laga till och pressa i mig lite frystorkad mat. Det är lätt att frestas att hoppa över maten, speciellt när man mår illa. Det är ju ett helt företag att laga den när båten skuttar omkring som en galen känguru. Utan mat i magen räcker dock inte krafterna till. Så jag spänner fast mig framför spisen och balanserar det kokande vattnet i vår djupaste kastrull. Börje mår pyton men tvingar i sig lite te.

Vi håller oss i våra kojer mest hela dagen. Det är för jobbigt att klamra sig fast ute i sittbrunnen i den grova sjön. Förresten sprutar det vatten över hela båten när vågorna bryts över fören så det är lätt att få sig en kalldusch. Vatten spolar ständigt över fönstren. Tack och lov för de tjocka lexanglasen. Inte en droppe kommer in den vägen. Däremot har vi glömt att stänga ventilerna i Doradoboxarna trots att det är så enkelt att skruva igen dem... Efter den våta upptäckten är det bara att vända på kudden och låtsas som om det regnar...

Till kvällen förvärras eländet av ett rejält åskväder som varar halva natten. När det är över kommer en ny Pamperos. Återigen får vi finna oss i att segla åt alla möjliga håll utom dit vi ska. Det går tyvärr inte så bra att kryssa emot så här starka vindar. Nästa dag är lika mulen och trist som den föregående. Vi stannar troget i våra kojer och stiger bara upp för att sköta vakthållning och förrätta naturbehov.

Även denna natt åskar det och en något svagare Pamperos virvlar runt med oss. När Börje väcker mig klockan sex den tredje dagen, skiner solen från en klarblå himmel. Vinden har avtagit. Vi gör bara två knop. Storseglet måste hissas. Tyvärr visar det sig lite senare att den lilla vind som finns kommer rakt framifrån. Efter ett par timmar är motvinden så stark att vi måste ta ner storen igen. Trots att vi går så högt upp mot vinden som vi kan med enbart kryssfock, är vi nu på väg norrut. Fören pekar nästan mot Rio. Det känns trist. Vi kämpar ändå på in emot kusten.  Ett alternativ vore att styra rätt ut till havs. Men i Pilot-boken står det att det är ännu större risk för kraftiga lågtryck längre ut från kusten.

På kvällen inträffar en bagatell som ter sig som en smärre katastrof för oss. Vår äggklocka går sönder. Vi använder den för säkerhets skull så vakten inte ska missa sin utkik var tjugonde minut. När man är trött mitt i natten efter många vaktpass kan det till och med hända att man inte kommer ihåg när man höll utkik sist. Då skräller timern obevekligt.

En äggklocka har visat sig vara oerhört mycket enklare att ställa in än en vanlig väckarklocka. Det irriterar oss att vi inte har en i reserv. Nu börjar dagarna kännas riktigt långtråkiga. För det mesta är det inte lönt för frivakten att masa sig upp ur kojen. Sjön är allt för gropig för att man ska orka klamra sig fast någon annanstans. Det går inte att göra något vettigt.

Vi lyssnar på kortvågsradion och försöker få in svenska utlandsprogrammet. Åskväder i fjärran stör. För övrigt sänder ofta brasilianska "popstationer" just på de frekvenser som Sverige använder. Vi är nu rätt trötta på den skrikiga brasilianska reklamen som följer varannan låt. Tacka vet jag reklamfria Sveriges Radio.

Eftersom det inte finns något annat att göra än att låta tiden gå blir det mycket tid över till att fundera på saker och ting. I brist på böcker fantiserar jag ihop spännande romaner själv. Det är synd att jag aldrig orkar skriva ner dem. Jag formulerar också spirituella brev till dem därhemma. När jag väl får möjlighet att skriva är det mesta glömt.

När stormar rasar är tankarna dystra. De kretsar mest kring hur vi ska kunna överleva när båten går i kvav. Vad jag ska ta mig till om Börje blir skadad och liknande – föga uppbyggeliga – teman. Under nattliga oväder verkar sådana framtidsutsikter ytterst sannolika. Men i takt med att dagen gryr försvinner hjärnspökena. Om solen skiner blir jag helt övertygad om att vår båt är osänkbar. Precis som Titanic...

Vid elvatiden på kvällen väcker jag Börje. Vi gör åter bara två knop. Upp med storseglet. Vi hissar storen under en stjärnklar himmel men hinner inte njuta av den. Loggen har stannat. Förmodligen har vajern nötts av.

Vi letar fram vår släplogg. Inom en halvtimme är den monterad och i funktion. En kvart senare konstaterar vi att vinden tagit slut. Motorn måste startas. Autopiloten vägrar att fungera. Efter en halvtimmes fixande är den blidkad med smörjolja. Resten av natten är lugn, bortsett från det störande dunket från motorn. Men man vänjer sig vid det mesta.

Dagen inleds med strålande sol. Det har nötts hål på storseglet upptäcker vi i det avslöjande solskenet. Dessutom har en tamp till teleskopbommen lossnat. Det sliter på utrustningen att långsegla. Vi beslutar oss för att ta en middagshöjd med sextanten för att få en absolut säker position.

Klockan tolv är solen borta. Ingen solhöjd... Radiopejlingen går dåligt. Vi är nog för långt från land. Det är mycket störningar. Kanske är det åska som spökar.

Det är fortfarande ingen vind. Motorn går sina sedvanliga 1 300 varv. Vi tror att båten gör fyra knop i den kraftiga motsjön. Det är konstigt att det kan vara så höga vågor när det är så lite vind. På eftermiddagen piggar vi upp oss med ett par hinkar havsvatten över huvudet.

En haj simmar i vårt kölvatten en stund. Han är brun, cirka två och en halv meter lång och säkert mycket hungrig. Vi håller i oss ordentligt i relingen medan vi fascinerat följer hans rörelser i vattnet.  Hajen tröttnar dock snart på att vänta på att någon av oss ska trilla i. Han får leta upp en annan middag.

Strax därpå kommer en albatross flygande och tittar lystet på vår släplogg. Propellern som snurrar i änden på en lång lina ser säkert ut som en delikat fisk i hans ögon.

Vi säger "schas" men det förstår den inte. Albatrossen fortsätter att flyga runt båten. Den är så vacker att se på med sina meterlånga vingar. Ljudlöst glider den fram genom luften. Det syns inte att den rör på vingarna.

En stund senare kommer en portugisisk örlogsman flytande på vattnet. Han ser så lustig ut, som en lila säck med skärt segel på. Det är en besynnerlig havsfigur som vi bara sett ett fåtal gånger hittills. Jag kastar mig ner efter kameran och lyckas ta ett par kort. Hoppas de blir bra trots att jag varken hann ställa in skärpan eller rätt exponeringstid. Detta är verkligen en händelserik dag!

Klockan två är vi trötta på bullret från motorn och stänger av den fastän det fortfarande inte finns någon vind. Båten rör sig inte ur fläcken. Seglen hänger ner som våta disktrasor efter masten och slår otåligt i dyningarna. Det är ett riktigt tröstlöst ljud. Fördelen med att ligga och driva är att man kan göra saker. Skriva brev till exempel. Men handstilen blir så besynnerlig att jag förmodligen måste renskriva allt i hamn.

När det börjar skymma måste vi tända fotogenlanternorna. Det är ett riktigt smutsgöra som kräver två man med minst fem händer. Med tiden har vi blivit riktigt styva akrobater. Vi har en förträfflig braständare till hjälp. Ändå ser vi ut som sotare när vi är klara. Det beror på att den brasilianska fotogenen sotar som gammal tjockolja. Vi som är bortskämda med ren fin svensk Esso Blå. Nu ser våra lanternor ut som om de hade svarta luddiga vintermössor på sig när de brunnit ett par timmar. De måste göras rena varje dag. När det blåser friskt flyger soten runt öronen på oss. Att de inte har bättre fotogen här fast borrtornen står som spön i backen!

Ända sedan andra dygnet har vi haft motvind denna etapp. Vi vill till Punta del Este i Uruguay men har för det mesta sett fören peka antingen mot Afrika eller mot Brasiliens nordliga delar. Vi kämpar med segel och roder för att åtminstone komma in emot land. Kanske hamnar vi i Florianopolis som lär vara en trevlig stad. Visserligen har vi bara en dålig kopia av ett sjökort från 1956 över Florianopolis med omnejd. Sjökortets ålder har dock ingen större betydelse.

Även nya kort stämmer dåligt överens med verkligheten. Vi överser gärna med det faktum att infarten till Florianopolis är fylld med sandbankar, rev och andra otrevligheter. Loggen behöver lagas och dessutom är det stört omöjligt att ta sig söderut när vind och vågor envisas med att komma just därifrån.

Dagen avslutas med hällande regn som fortsätter hela natten. Det är +20 grader. Luftfuktigheten i båten ligger över 90 procent. Barometern tvekar mellan ostadigt och vackert väder. Vi tycker utan tvekan att vädret är bedrövligt. Det är bara att konstatera att detta är det sämsta område som vi någonsin seglat i. Det är värre än "doldrums" vid ekvatorn.

Där var vågorna helt annorlunda. Elegant red båten över de långa höga sjöarna. Här är det ett ständigt sjösjukealstrande skvalpande. Det är demoraliserande att inte kunna ta sig mot målet. Ibland är kursen rakt mot Santos som ligger en normal dygnsetapp från Rio. Så snopet det vore att komma dit efter en dryg veckas hård segling.

En ny dag igen. Det är måndag morgon. Det känns! Vi startar motorn och konstaterar att genomsnittsfarten varit 2,5 knop under natten. Det är bättre än vi vågat hoppas, men å andra sidan kan det mycket väl ha varit en eller två knops motström. I så fall har vi knappt förflyttat oss.

På morgonkulan var kursen ostlig. Rakt emot Afrika alltså. Med motorns hjälp kan vi nu välja att antingen gå snett bakåt mot Santos eller rakt ut till havs. Vi väljer Santos. Åh, vad jag längtar efter att klara av hela denna trista transportsträcka. Hela färden från Sverige till Kap Horn sker under stor tidspress. Vi hade hoppats klara den här sträckan snabbare.

Strax efter frukost möter vi en tysk containerbåt som ger oss vår position. Den är inte uppmuntrande... Vi är nu längre från land än för ett dygn sedan. Vinden envisas med att vända sig flera gånger i timmen. Det beror antagligen på de svarta molnen på himlen. Börje far som en jojo upp och ner. Ideligen måste autopiloten justeras eller focken rättas till. Det blir back i seglet gång på gång. Av och på med regnstället.

Vi talar ofta om mat. Sådan mat som vi inte kan få till sjöss. Vi frossar i drömda måltider. Biffar. Filmjölk. Camembert. Svensk sirapslimpa. Napoleonbakelser. Vi gör också långa önskelistor inför julen. Det blir många matnyttiga julklappar Exempelvis gelehallon, lakritsbåtar, nyponsoppa, mandelbiskvier, jordgubbskräm och så vidare. Andra önskningar är mer prosaiska som genomskinliga plåster och liknande. På min önskelista står dessutom alltid böcker. När det blir bokrea hemma ska jag beställa ett tiotal kilo... Protesterar kaptenen blir det myteri!

Som tidsfördriv radiopejlar vi för att kolla vår position en extra gång. Då upptäcker vi att det tyska fartyget vid talade med i morse gav oss fel position. Vi är nu bara 25 distans från land. Eftersom vi trodde på fartygets positionsangivelse har vi seglat onödigt nära land. Nu befinner vi oss i den obehagliga situationen att vi ångar på med pålandsvind längs en kust medan mörkret faller. Ännu kan vi hålla kursen parallell med kusten. Men hur länge till går det?

Vid femtiden måste vi starta motorn för att inte driva för nära land. Med bara kryssfocken uppe är avdriften stor. Att hissa storen är otänkbart. Stormfyllda Pamperosmoln kretsar fortfarande på himlen. Hela himlen är fylld av dem.

Under natten vrider sig vinden allt mer emot oss. Halv sex stänger vi av motorn och slår ut mot havet igen. Vinden är nyckfull så vi får slå gång på gång.

Tisdag 13 november. Morgonens radiopejling visar att vi åtminstone kämpat oss förbi fyren Santa Marta Grande. Det är svårt att föreställa sig ett sämre seglarväder. Å andra sidan kan vi knappt tänka alls efter tolv timmars oavbrutet motorbuller. Tystnaden när motorn är stilla är en av de få njutningarna denna etapp.

På onsdagen börjar seglingen bli mer dräglig. Motvinden är förvisso fortfarande retfullt frisk. Men solen skiner och de otäcka Pamperosmolnen har försvunnit i fjärran. Vi har hissat storen och kryssar fram och tillbaka. Jag bakar sockerkaka.

Nu känns det nästan som vårsegling därhemma. Luften är hög och klar. Det är tjugo grader varmt. Efter tiden i ekvatorbältet känns vinden riktigt kylig.

Humöret är i topp fast kryssen inte för oss särskilt mycket framåt. Nu måste vi snart plocka fram de varma tröjorna. I flera månader har vi seglat i shorts respektive bikini (om ens det...) men redan nu måste vi ha träningsoveraller och mössor om nätterna.

Vid midnatt går vi på ett kryssben in emot kusten. Det är alltid lika kusligt. Utkiken måste vara dubbelt skärpt. När vi är alldeles nära kusten och måste slå tar vinden slut. Vi får starta motorn. Tack och lov att den fortfarande fungerar perfekt. Vi tar ner kryssfocken och går för motor längs kusten. På morgonen kommer det vind igen. Motvind!

Vi borde varit framme i Punta del Este idag. Men med den otur vi har så är det inte lätt att veta när vi kommer fram. Att solen skiner är ingen större tröst. I natt var det bara 14 grader ute. Burr!

Göralistorna blir allt längre. Det är naturligt att det blir mycket underhållsarbete. På en månad seglar vi samma distans som vi seglar under ett år hemma. Just idag har vi seglat drygt 8 000 sjömil sedan vi startade. De jobb som vi brukar göra vår och höst hemma är det dags att göra i var och varannan hamn.

På kvällen vrider vinden sig äntligen lite till vår fördel. Vår tröttsamma kryssning för oss nu åtminstone en aning framåt. Kvällen är vacker. Genom att vinden blåser än från det ena än från det andra hållet kommer det ofta vågor från flera håll samtidigt. Den kuperade terrängen på havsbotten gör bidrar också till eländet. Hela havet kokar och båten kastas från våg till våg. Det sliter en hel del på båten. För att inte tala om vad det gör med besättningen.

Natten har varit lugn. Vi seglar sakta efter kusten i svag halvvind. Mycket behagligt! Nu på morgonen skiner solen över ett nästan spegelblankt hav. Det är helt vindstilla.

Halv sju startar vi motorn och tar upp släploggen. Ve och fasa. En haj har svalt vår loggpropeller och en god bit lina. Allt är grönt och slemmigt. En liten tand sitter kvar i propellern. Det är fantastiskt att loggen fortfarande hänger kvar i den nästan avslitna tampen.

Varför har vi sådan otur? Andra seglare har sina släploggar i sjön dygnet om i åratal utan att bli av med dem. Vår försöker de rackarns firrarna sno efter bara två dagar. Börje lagar loggen och jag bevarar den avtuggade linan och tanden väl... Vi kommer upp i den föga imponerande snittfarten av tre knop under natten. Det är beklämmande att se på sjökortet hur sakta vi egentligen rör oss framåt.

Vi hörde på kortvågsradion att det är åtta grader kallt i Stockholm. Vi beslutar oss för att inte klaga på vädret. Hemma står båtarna på land. Vi seglar på! Motorn bullrar på. Oljudet dränks i musik från stereon. Vi har 70 band med oss, men vi saknar ett band med Evert Taubes låtar. Han sjöng ju ofta om Sydamerika. Jag sjunger de låtar jag minns. Tyvärr är min sångröst sämre än Everts egen så det är ingen större njutning att höra. Tur att Börje inte heller är särskilt musikalisk.

Det är torsdag idag. Ärtsoppsdags. Vi slår oss ner i solen i sittbrunnen. Just när första skeden närmar sig munnen vräker sig en störtsjö över oss. Usch, så typiskt. Sjön har varit relativt lugn hela dagen men när vi vill njuta av denna svenska delikatess kommer halva sydatlanten farande. Soppan blir en aning salt.

Jag har förresten varit riktigt duktig idag bland annat genom att lappa och laga trasiga kläder. Det är inte så lätt för det gungar trots allt en hel del. Nålen vill gärna fortsätta genom tyget in i mitt finger. Aj aj, kapten!!

Fredag 16 november. Solen skiner även idag. Vi är inne på grunt vatten. Det är bara 40-50 meter under kölen så sjön är måttlig. Klockan tio tar vinden slut. Vi får puttra fram för motor. På kvällen tornar mörka moln upp sig vid horisonten. Solen går ner i ett blodrött dis över ett spegelblankt hav. Det traditionella lugnet före stormen? Vi tar våra vanliga vakttörnar på en och en halv timme. När jag somnar klockan nio är det fortfarande kav lugnt.

Lagom till min vakt börjar är stormen över oss. Jag måste väcka Börje. Vi får lägga om kursen och hissa segel för att få lite nytta av vinden. Båten sköljs hela tiden av brytande sjöar. Med storen hissad tar båten ännu mer fart. Den stampar hårt i vågorna. Sedan kommer ovädret.

När Pamperos är över oss kämpar båten för fullt. Vi kastas från flera meter höga vågor rakt ner i tomrummet i djupa vågdalar och landar med väldiga brak. Gång på gång. Hela tiden vräks vatten över oss. Det är som att vara ombord på en ubåt när vattnet forsar förbi utanför fönstren.

Sömn är inte att tänka på. Försök själv att sova i Berg-och-dal-banan på Gröna Lund när maskineriet har hakat upp sig på full fart. Vi vakar hela natten. Emellanåt pejlar vi för att kolla att avdriften inte för oss upp på land. Nu blåser det snett framifrån. Den värsta vindriktningen näst ren motvind.

Börje måste sitta ute i blåst och störtskurar och styra oss förbi ett par fiskebåtar som i vanlig ordning struntar både i oss och sjöreglerna. På morgonen avtar vinden en aning men det är fortfarande friskt. Vi jagar fram i sex-sju knop mot en hård och krabb sjö. Vi oroar oss mest för båten. Hur länge håller seglen? Går vindvingen av nu?

Ibland kastar sig båten på sidan med sådan kraft att jag far som en vante i kojen fast jag bäddat upp med en massa kuddar runt om mig för att inte bli slagen gul och blå. På morgonen upptäcker vi att logglinan trasslat sig. Den har bara fungerat ett par av nattens timmar. Nu måste vi uppskatta fart och distans.

Tankeverksamheten går trögt efter den omskakande natten. Det skumpar lika mycket fortfarande. Båten är som ett skenande malmtåg i nerförsbacke. Men rälsen är bedrövligt guppig. Handstilen på mina anteckningar blir allt mer besynnerlig. Hoppas bara att inte min skrivmaskin fallit isär i sina beståndsdelar under galoppen.

Alla oväder vi råkar utför har i alla fall det goda med sig att vi hinner förbereda oss ordentligt för den hårda etappen förbi Kap Horn. När det kan bli så otäcka stormar redan här lär det inte bli någon söndagssegling precis nere vid det ökända hörnet.

Varenda lös pinal måste surras. Ugnsluckan måste säkras. Den öppnar sig själv i den hårda sjön. Det är inte farligt, men irriterande. Alla navigationsinstrument måste surras extra.

Vi är nu uppe i 140 jobb på "göra-listan". Ingen rast, ingen ro väntar oss i Punta del Este. Ändå är vi som besatta av tanken på att komma fram. Det är väl visioner av möra biffar som driver på. Vi accepterar skumpandet med jämnmod. Klarar båten det så ska inte vi vara sämre.

På eftermiddagen nästa dag minskar vinden rejält. Därmed blir sjön riktigt skaplig. Vi går nu utmed en kust som är illa beryktad för sina många vrak. De är inte markerade på sjökortet. Enbart i viken Rio de la Plata finns det 60 stycken som kan vara farliga till och med för oss som bara går 1,75 m djupt. Dessutom finns det diverse grund, rev och sandbankar...

Vi är inte hundraprocentigt säkra på vår position eftersom det var soldis när vi skulle ta middagshöjden och det inte finns några fungerande radiofyrar att pejla in. De ligger så nära både frekvensmässigt och geografiskt att de stör varandra. Utkiken måste vara på alerten inatt så att vi får en bäring till någon fyr iland. Det blir inte lätt. Vi har inte sovit på ett helt dygn.

På kvällen skriver jag i pannlampans sken. Gången är äntligen riktigt bra. I solnedgångens bleka strålar skymtar land. Uruguay. Mörka Pamperosmoln skrämmer mig under mitt vaktpass vid midnatt. Är det Pamperos? Eller Sudestados?

Vi förbereder oss för en stormig natt; kollar att allt är surrat, bärgar segel och gör i ordning termosar med varm dryck, mackor etc. Natten förblir dock lugn. Den här gången klarar vi oss undan med blotta förskräckelsen.

I gryningen ter den Uruguyanska kusten sig rent paradisisk, med sina vita sanddyner och eukalyptusodlingar. Här finns gott om badorter. Punta del Este ska vara ett modernt fashionabelt hålligångställe.

Halv sju på kvällen den 18 november spurtar vi i mål efter en otrolig segling det sista dygnet. Vinden vände och kom plötsligt akterifrån. Med den i häcken gjorde vi åtta knop. Vi ankrar vid en av bojarna. Det är skönt att vara i hamn fast det fortfarande tjuter i riggen. Just när vi förtöjer tittar en säl upp ett tjugotal meter från vår boj. Han vill visst hälsa oss välkomna.

Vi vaknar efter att ha sovit utmärkt i den lugna hamnen. Vinden tjöt visserligen i riggen, men det kändes tryggt att ligga vid boj. Idag är det den 19 november. Det är precis ett år sedan vi gifte oss. Vi är tillräckligt nyförälskade för att tycka att det är en viktig dag som bör firas.

Men först måste vi klara av de byråkratiska formaliteterna. Lyckligtvis träffar vi en argentinare på kajen som genast erbjuder sig att hjälpa oss att klarera in. Hos prefekturan (hamnpolisen) tolkar han åt oss. Det är tur för de vill ha svar på hundratals frågor. De vill inte acceptera att vi inte har utklareringspapper från alla hamnar vi besökt sedan vi startade. Vi försöker förklara att i Europa behöver man bara klarera i första och sista hamnen i landet man besöker. I Danmark behöver svenskar inte klarera alls...

Tack vare vår nye vän Juan går det ändå ganska smidigt att ge de nitiska poliserna alla data om båten, exempelvis en lista på alla värdefulla föremål ombord. Eftersom immigrationskontoret, tullen och marinans kontor inte öppnar förrän om några timmar går Börje och jag på en promenad efter att stämt träff med Juan lite senare.

Punta del Este är sydamerikas "St Tropez". Här samlas "the Jet Set". Många rika argentinare har sina sommarvillor här. Riktiga lyxpalats såvitt vi kan se. Just nu är de igenbommade och övergivna. Säsongen börjar först i december. Huvudgatan ligger helt öde. Om fjorton dagar kommer turistinvasionen så febrila reparationsarbeten pågår. De flesta hemmabåtarna ligger fortfarande på land så det finns hundratals lediga bojar.

Vi hittar ett växlingskontor som har öppet och kan lösa in våra resecheckar. Vi dricker te på en uteservering där teet serveras i silverkannor – vilken lyx! Men det är inte dyrt.

Det går utmärkt att tala spanska med servitören. Vilken lättnad efter språkförbistringen i Brasilien.

Vi hälsar på i Juans båt. Den ligger vi en av de få bryggplatserna. Det är onekligen bekvämare än att ligga vid boj och alltid behöva ro in och ut. Juan och hans fru Silvia bor större delen av året i Buenos Aires. När de inte är på sin "hacienda". Ranchen sköts av anställda men ger tydligen god avkastning. Här finns inga fattiga seglare.

Båten är specialbyggd i Frankrike och mycket välskött. Den ser helt ny ut fast den är sju år gammal. Alla instrument är av yppersta kvalitet – Brooke & Gatehouse. Båtut-rustning köper de i USA. I Sydamerika finns mycket lite att köpa och det som finns betingar hutlösa priser. Överhuvudtaget reser de mycket. Gärna till Europa. Både Juan och Silvia är mycket stolta över sina europeiska förfäder trots att dessa återfinns åtskilliga generationer tidigare i stamträden.

När vi beundrat färdigt deras båt går vi i samlad tropp till tullen. Vi uppger hur mycket proviant vi har. När vi säger att vi har 300 kilo mat med oss häpnar både våra vänner och tulltjänstemännen. De har aldrig hört talas om någon segelbåt med så mycket konserver. Då har vi ändå gjort en kraftig underdrift – just nu bör vi ha cirka 900 kilo kvar...

Vi skriver in oss på båtklubben och tar en lång promenad till immigrationskontoret som ligger i andra änden av staden. Där går allt riktigt lätt. Våra vänner insisterar på att få bjuda på lunch för att fira vår bröllopsdag. Vi äter på en mysig italiensk restaurang. Det är härligt att sitta vid ett bord med vit duk som inte gungar. Havet syns på lagom avstånd, cirka tvåhundra meter bort.

Efter att ha handlat lite färskvaror återvänder vi till båten. Juan har gett oss rådet att lägga en extra lina genom kättingen under bojen. Det är dålig kvalitet på öglorna som bojen sitter fast med. Det kan storma ordentligt här. Börje får dyka ner i det kalla vattnet med linan medan jag lyfter bojen så mycket jag kan från fören. Efter en våt halvtimme är linan på plats. Sedan får Börje ännu ett kallbad eftersom loggvajern måste bytas. När den är bytt är klockan sju och arbetsdagen är slut liksom vi.

Det blåser friskt på morgonen när vi tumlar upp i sittbrunnen. Vi säger gomorron till gammelsälen som simmar ett par meter ifrån oss. Det bor tre tama sälar i hamnen. De har förirrat sig hit från ön Islas dos Lobos där det finns tusentals sälar. De är så söta, som hundvalpar, när de tigger fisk från alla fiskebåtar.

Jag storstädar båten. Varje vrå finkammas med dammtrasa och borste. Börje putsar fotogenlamporna tills de glänser som nya. Nu är båten redo för att ta emot de mest kräsna gäster. Jag skriver rent ett par dagboksidor på maskin medan Börje jobbar med riggen.

På kvällen kommer Juan och Silvia. Vi bjuder på Findus köttfärssås på burk, med riven ost och snabbmakaroner och en sallad. Inte särskilt fantasifullt men Silvia frågar artigt efter receptet på den goda köttstuvningen. Jag lyckas byta samtalsämne. Kvällen går fort. Våra gäster är mycket lättsamma att umgås med. Juan berättar mycket om Uruguays och Argentinas historia och nutid. När de engelska orden tryter blir de sydländska gesterna desto mer vältaliga. Naturligtvis talar vi mycket om Falklands-kriget och dess historiska bakgrund. Vi skäms över våra dåliga kunskaper. Det är uppenbart att kriget om Falklandsöarna är ett mycket känsloladdat ämne för alla argentinare.

Nästa dag träffar vi de andra långseglarna i hamnen - Brett och Tricia. De är på väg åt samma håll som vi i en 27 år gammal träbåt – "Shaula". De kommer från Nya Zeeland och har varit ute på långsegling i sju år. Båda två är blonda och blåögda som riktiga skandinaver och de berättar om sina strapatser i Rio de Janeiro.

Först blir de rånade på väg för att klarera in. När de återvänder till sin båt är den plundrad. Sedan har de ett elände att få tag i nya pass och pengar och att klarera in igen. Myndigheterna ställer till stora problem. Brett och Tricia lämnar Rio så fort de lyckats få ordning på alla papper.

Vi får också veta att denna sträcka av kusten är ökänd. Många båtar som lyckligt och väl rundat Kap Horn har mött sitt öde här uppe. Det är inte bara vi som råkar ut för bedrövligt väder det var ju skönt att höra. Även "Shaula" har haft kämpiga etapper. Vi umgås en hel del de närmaste dagarna. Vi jämför sjökort och letar efter möjliga nödhamnar vid Eldslandet.

Vi jobbar på båten och kopplar av med shopping på stan under några dagar. Bland annat måste masten och riggen inspekteras. Jag firar upp Börje i båtsmansstolen. Jag gör nämligen vad som helst för att själv slippa äntra masten. Det är obetydligt svårare att veva upp Börje i toppen än att hissa storseglet.

Men på en av de stora segelbåtarna bredvid oss sitter besättningen och stirrar. Där kämpade tre anställda och ägaren med att få upp storseglet i timmar. Deras vinschar var inte lika välsmorda.

Solen steker och bredvid oss plaskar den stora sälen ystert, tryggt förvissad om att jag inte kan släppa linan för att springa efter kameran. Börje kollar varje liten detalj i riggen. Han upptäcker att en bult i spridarna arbetat sig upp en centimeter. Om den släpper helt viker spridarna ihop sig som ett paraply och sen är det ajöss med hela masten. Börje kommer ner och letar fram två sprintar som säkrar bultarna.

Vi handlar kött på ett slakteri. Det finns inget kött framme och styckningsplanschen på väggen visar mest inälvor. Jag chansar på att beställa det dyraste köttet på prislistan. Det visar sig vara oxfilé. Vilken lycka! Inte minst med tanke på att ett och ett halvt kilo kostar knappt 30 kronor...

Väl hemma kastar jag mig genast över grytor och kryddor och en timme senare suckar vi lyckligt över tjocka oxfilébitar med vitlökssmör och örtagårdssås. När vi är alldeles proppmätta äter Börje, för åtgångens skull, tre portioner färsk fruktsallad. Sedan kan vi bara ligga på ryggen och jäsa. Lite musik från stereon gör kvällen perfekt.

Dagarna går fort fyllda med jobb på båten som de är. En morgon väcks vi av en brölande väckarklocka redan halv sex på morgonen. Vi ska åka till Montevideo och handla. Vi stapplar iväg till busstationen genom den folktomma staden. Det har varit valvaka under natten. Uruguay har fått en demokratisk regering efter elva års militärstyre. Gatorna är fulla med nedrivna affischer och skräp, precis som efter val därhemma.

Jag köper av misstag biljetter till den dyraste bussen. Det tackar vi vår lyckliga stjärna för när vi ser den vanliga bussen. Den skulle aldrig svensk bilprovning godkänna. I vår turistbuss har vi fin utsikt. Hela Uruguays kust är en enda lång playa.

Copacabana är ingenting att se jämfört med detta. Här är det mil efter mil av obebyggd sandstrand. Ingen trängsel här inte. Inne bland eukalyptusträden skymtar fantastiska lyxvillor. De är ytterst fantasifullt byggda. Alla stilar finns representerade. Det finns schweiziska alpvillor och vitkalkade haciendor. Andra kåkar är mer moderna skapelser med stora perspektivfönster och egendomliga vinklar och vrår. En del hus är riktiga sagoslott med tinnar och torn. Villornas tak är klädda med allt från halm till marmor. Snyggast är nog de som är täckta med glaserat kakel i vackra färger. En mossgrön nyans blir jag särskilt förtjust i. Satte vi det kaklet på Börjes föräldrars villa i Skarpnäck skulle nog stadsarkitekten få hjärtsvikt!

I Uruguay verkar det knappast finnas två likadana hus. Inte ens höghusen är stöpta i samma form. Förorterna här liknar inte precis de svenska betonggettona. Överallt är det prunkande grönt. Palmer, eukalyptusträd och cypresser kantar vår väg. Det är tvång på att återplantera för att inte all sand ska blåsa till havs så det finns inga kalhyggen.

Villorna är omgivna av härliga trädgårdar. Gräsmattorna är mjukt kuperade. Buskar och träd är beskurna i vackra former. Ett överflöd av blommor i ljuvliga färger lyser bland allt det gröna. Efter ett tag skiftar havets färg från azurblått till smutsbrunt. Det är Rio de la Plata som drar med sig lera och damm från Pampas. Vägarna är fina och det är lite trafik. Bensinpriset har skjutit i höjden, 20 kronor per liter, så många har inte råd att köra sina bilar. När vägen viker inåt landet blir landskapet mer enahanda. Vi passerar byar med mer anspråkslösa hus. Även de har vitkalkade väggar, åtminstone de som vetter mot genomfartsvägar.

I Montevideo köper vi en undervattenskamera, Nikon III, och letar efter små men viktiga saker som säkringar och en äggklocka. Folk är mycket vänliga och hjälpsamma när vi frågar oss fram. Varje gång vi stannar för att fråga bildas en liten folksamling och man blir nästan osams om vilken väg vi bör ta, vilka affärer som är billigast och så vidare. Vi blir helt överväldigade över allt engagemang och intresse vi möter. Men vi får trava åtskilliga kilometrar fram och tillbaka mellan olika stadsdelar innan vi lyckas få tag i de viktigaste sakerna på vår inköpslista.

Efter en dags travande i den smutsiga och bullriga storstaden är det skönt att slå sig ner i bussen och fara hemåt. Den här gången slumrar vi sött större delen av vägen. Väl hemma kan vi konstatera att det blivit punktering på vår gummijolle. Vi blir lite våta om fötterna under roddturen ut till båten men räddar i alla fall inköpen.

Vi blir hembjudna till ett par argentinare som har sommarvilla här. De är mycket gästvänliga. Först får vi åka på sightseeing i deras T-Ford från 1929. Sedan blir det cocktailparty i villaträdgården och kvällen avslutas med att vårt värdfolk bjuder oss på en världsberömd fiskrestaurang.

Det känns lite pinsamt att bara segla förbi den långa kön som ringlar utanför restaurangen men våra nya vänner har varit stamkunder här sedan 1955 så deras bord står alltid klart. Efter en gudomlig måltid tackar vi våra välgörare och vandrar hem genom de palmkantade gränderna i månskenet. Nästa dag får vi bjuda våra prominenta vänner och några bekanta till dem på kaffe. Det blir trångt men trevligt.

På natten kommer en Pamperosstorm. När vi tittar ut i sittbrunnen far vår jolle som är ankrad i aktern runt som en gul propeller högt uppe i luften. Det ser roligt ut. Men det är inte lika kul för Börje som får gå ut i ösregnet och bärga jollen innan den blåser sönder helt.

Det är en riktigt förfärlig storm. Runt om på båtarna kollar de anställda besättningarna oroligt förtöjningarna. De får väl sparken om mångmiljonbåtarna kommer till skada.

Vi är beredda att starta motorn vid första tecken på att förtöjningen släpper. Vi sitter tysta i en halvtimme och lyssnar till knaket i kättingarna och tjutet i riggen. Hela hamnen kokar. Vattnet stiger med flera meter. Allt ljus iland slocknar. Strömmen har brutits.

Varje gång det kommer en särskilt kraftig stormby går Börje en vända på däck och kollar läget. Det gäller inte bara att hålla sig kvar själv utan även att se upp för andra båtar som kan komma på drift. Efter en orolig natt med ytterst lite sömn följer en grå och mulen dag. Det passar bra med lite ugnsvärme. Jag bakar rågkakor, bullar, bondkakor och havreflarn. Jag blandar och bakar och Börje gräddar. Det luktar bageri i hela båten.

Ingen rast ingen ro

Börje försöker plocka isär två skotvinschar. De har kärvat ihop av allt saltvatten. Den ena går inte ens att få isär. Börje sliter och drar. Muttrar och svär. Han försöker smörja med olja. Han värmer vinschen över spislågan och kyler i kallvatten och bankar och slår.

Jag bistår med goda råd och uppmuntrande tillrop. Det hjälper inte. Vinschen är som ihop svetsad. Jag tjänstgör som skruvstäd medan Börje tar i med största hammaren. Det vibrerar i hela huvudet på mig och slår lock för öronen när järn träffar järn. När den äntligen lossnar flyger det stjärnor framför mina ögon. Jag återgår till skrivmaskinen. Dess knatter är ljuvt som en sommarvind jämförelsevis.

Först klockan halvåtta kan jag börja steka mat i fotogenlampans sken. Pepparbiffarna som inleder måltiden smakar gudomligt. Sedan följer oxfilé i gourmetsås. Köttet är så mört att det bokstavligen smälter i munnen. Man behöver inte ens använda kniv för att skära mumsbitar.

Vi somnar sött med välfyllda magar men hårda Pamperosvindar väcker oss. Börje får gå ut och plocka in alla flaggor och säkra jollen. Trots blåsten i riggen somnar vi lätt om. En full mage är den bästa huvudkudden, eller hur nu det där ordspråket lyder.

Onsdag 5 december. De mörka Pamperosmolnen drar fortfarande omkring på himlen. Vi ror en massa vändor för att fylla våra vattentankar med 200 liter. Medan Börje sedan putsar på båten skriver jag maskin i lugn och ro. Jag har tillverkat en skylt med "stör-ej" och hängt på min rygg. Jag trodde den skulle hjälpa mig att bli av med alla ovälkomna avbrott av typ "kan du ge mig den stora gula mejseln..." Men det enda som händer är att Börje fnissar hejdlöst varje gång han ser mig.

Vi vill helst segla vidare före helgen. Men det går inte så länge det antingen är motvind eller oväder. Det är onödigt att kryssa. Rio de la Plata-bukten är ruggig nog ändå.

Lömska vandrande sandbankar har gjort flodmynningen till en kyrkogård för fartyg. Trafiken är tät. Trots det känner vi ett akut behov av att komma iväg. Det börjar nämligen bara finnas verkligt trista jobb kvar på göra-listan.

Lördag den 8 december lyckas Börje få liv i mig redan klockan sju. Jag vill inte gärna lämna den varma goa kojen. Aldrig känns väl sängen så skön som just i det ögonblick man är tvungen att lämna den...

Vi gör båten sjöklar och ror iland för att ta itu med den mödosamma utklareringen. På alla fyra ställena är det kö. Ingen talar engelska. Det går dock relativt bra ända tills vi kommer till den sista anhalten, immigrationen. Den unga killen där vet inget, kan inget och förstår inget. Han bläddrar uppgivet i sina instruktionsböcker och börjar stapplande, bokstav för bokstav, fylla i den nödvändiga traven med papper. När han skrivit fel på två tredjedelar av uppgifterna ger han upp och ber oss återkomma i eftermiddag. Vi går ut på stan och passar på att köpa och skicka julklappar till alla därhemma. Tyvärr kommer inga fram.

Halv två gör vi oss klara att avgå. Vi ror in till land och lyckas ta oss upp på kajen utan att skära sönder jollen mot de vassa snäckorna trots att lågvattnet gör att det är en meter upp till kajen. På immigrationskontoret skakar de uppgivet på huvudet och vi får ge oss av utan papper.

En timme senare är seglen hissade och vi skumpar fram i sex knop. Det är fin halvvind men helvilda vågor. Det blåser småsnålt i sittbrunnen. Ilskna vågor skvätter in gång på gång. Vi intar våra platser i kojen respektive under sprayhooden.

Några sjöben har vi inte heller denna etapp. Men nu är vi lika beslutna båda två att mota Olle i grind och äter sjösjuketabletter. Visserligen blir man trött, men en trött besättning är alla gånger bättre än en sjösjuk.

Natten är händelselös. Endast ljus från fartyg långt borta skymtar stundtals. Nästa dag vaknar jag, trots den lugna natten, med blixtrande huvudvärk. Inte ens två magnecyl hjälper. Under några hemska timmar brottas jag med huvudvärk, sjösjuka och självmedlidande. Minuterna kryper fram. Usch, vad allt verkar bedrövligt när man mår dåligt.

Hela denna segling ter sig dum och meningslös. Det känns som om huvudet sitter i ett skruvstäd medan någon slår på det med en järnslägga. Denna huvudvärk skulle jag inte ens önska min värsta fiende om jag hade någon. När huvudvärken till sist avtar kan jag åter njuta av tillvaron. Fast det är tråkigt att inte ha något att göra. Jag vågar inte ens läsa, trots att det gungar betydligt mindre nu. Det är inte värt att riskera att huvudvärken kommer tillbaka. Börje pysslar om mig när han inte sover.

Vi har stora problem med att få reda på var vi är. De sydamerikanska radiofyrarna är lindrigt sagt opålitliga. Det finns sju-åtta stycken som vi borde få in här. Men bara en signal stämmer med fyrlistan.

På eftermiddagen blir det oväder. Himlen täcks av svarta åskmoln. Vi passar på att ta ner storen mellan två regnskurar. Det gungar bra nog under natten. Farten är bara tre knop. Himlen lyses upp av blixtar i alla väderstreck. Jag är inte lika åskrädd längre. Åskan här verkar skälla värre än den bits.

Under ett av mina vaktpass möter vi två fiskebåtar som jag får väja för. Det blir motvind. Motorn måste igång. Kursen är lagd på behörigt avstånd från kusten. På det viset slipper man de flesta fiskebåtarna som annars är ett gissel. Halv sju kan vi äntligen stänga av motorn. Så skönt att bara höra vågor som sköljer mot båten. Just när jag skriver detta sätter Börje på sin rakapparat som låter som en skördetröska i en stenåker. Därmed är det slut på friden.

Det är helmulet ute. Vi kan fortfarande inte pejla någon radiofyr. De sänder inte. Istället tar vi in två rundradiostationer i olika bäringar. På så vis får vi en ungefärlig uppfattning om vår position, förutsatt att vi gissar rätt på vilka städer som har radiostation. Vi pejlar radiofyrarna en gång i timmen i hopp om att de ska få fart på någon.

Halv nio är vinden borta. Vi startar åter vår ovärderliga motor. Tänk så trist seglingen vore utan den. Då måste man ta vinden som den kommer. Redan klockan nio börjar det blåsa. Motvind. Frisk motvind. Av med motorn. Upp med seglen. Kurs mot land. Snett norrut. Eftermiddagen bjuder på växlande vindar. Emellanåt är det helt vindstilla.

Vi hjälper på med motorn i hopp om att nå fram före natten. Vid horisonten skymtar redan en fondkuliss med skyskrapor. Det måste väl vara Mar del Plata?

Under tiden försöker jag jobba med alla våra noteringsböcker, men sjöbenen är fortfarande tämligen ostadiga. Jag ger upp och ägnar mig åt min favoritsysselsättning, dagdrömmeri.

Äntligen i Mar del Plata

Halv sex på kvällen styr vi in mellan Mar del Platas hamnpirar. Vi hänvisas in i en liten hamnbassäng där djupet enligt sjökortet bara ska vara 1,5 meter. Många villiga händer hjälper oss att förtöja på nocken av en brygga.

Sedan avlöser besöken varandra. En seglare påpekar att vår artighetsflagga är fel. Den sorten får bara militären använda. Svenska flaggfabriken har åter gjort ett monumentalt misstag. Vi byter en morakniv mot en riktig flagga och slipper på det viset trubbel med myndigheterna.

Flera andra seglare kommer och hälsar oss välkomna. En del talar endast spanska. Av en av våra nya båtgrannar får vi färskt bröd och en flaska vin som välkomstpresent. Från alla håll ropar folk välkomna till oss. Vi har väl aldrig varit med om maken till hjärtligt mottagande.

Vi får veta att den svenska långseglaren Uffe Pettersson just varit här. Hans uppehållstillstånd i Argentina gick ut så nu måste han försöka ta sig till Chile. Nästa morgon kommer hälsovårdsinspektören. På mindre än fem minuter fyller han i de papper vi behöver. Tio minuter senare knackar det igen. Det är en amerikansk långseglare, Earl, som naturligtvis är välkommen ombord.

Earl är en riktig pärla, inte bara för att han beundrar vår båt, utan mer för att han på stående fot erbjuder sig att hjälpa oss att klarera in. Han talar flytande spanska. Som vanligt är det ett ändlöst travande och väntande. Men nu slipper jag åtminstone nöta ut lexikonet. Vi har egen tolk som dessutom hittar den närmaste vägen mellan de fem ställen på olika håll i staden som vi måste besöka för att klara av inklareringen.

Vi får besök av tullen, som bara stannar i fem minuter. Sedan kommer våra närmaste båtgrannar. De talar inte så bra engelska, men vi förstår varandra ändå. Ruffluckan som är förstärkt med lexanglas behövs verkligen här, påpekar de. Våra radarvarnare blir de så förtjusta i att vi måste gräva fram adressen till försäljaren i England ur våra digra luntor med skeppspapper.

En av Earls vänner kommer ombord med sina tre helvilda barn. Börje har fullt schå med att hindra dem från att klättra på väggarna. De studsar i kojerna, öppnar stuvutrymmena och fingrar på allt. Fadern ler stolt. Hela tiden står det folk på bryggan och kommenterar båten. Småbåtar kretsar runt oss. Det är tydligen en stor händelse när en långseglare kommer in. De flesta väljer väl att gå direkt upp till Buenos Aires.

Vi flyr till sist fältet tillsammans med Earl och åker till stan. På posten blir det rena julafton. En hel hög med brev väntar på oss. Efter att girigt ha snabbläst breven på ett café tar vi en promenad i stan. Det är stora breda gågator som gör det lätt att fönstershoppa och en härlig stad att flanera. Mar del Plata liknar en spansk småstad. Vitkalkade väggar, prunkande blommor och palmer här och var. Men här är det fyra glassbarer i varje kvarter istället för fem Farmacior som i Spanien. Vi gör inga större inköp men skaffar oss välbehövlig motion. På kvällen får vi besök av Victor som är läkare. Han ger oss en massa värdefulla råd och hjälper oss att komplettera vårt skeppsapotek.

Earl föreslår att vi ska laga mexikansk mat. Eftersom Earl har mexikanskt ursprung kan han laga tortillas (majspannkakor) efter konstens alla regler. Medan vi förbereder degen ökar antalet rätter, helt i mexikansk anda. Sparrissoppa får bli entrérätt. Lök, tomatpuré och en massa kryddor blir en härlig tomatsås.

Bruna bönor med kryddor och ost blir en annan originell fyllning till våra tortillas. Earl och jag lagar maten under prat och fniss. Förföriska dofter fyller båten. Tiden går och Börje ser allt hungrigare ut. Det går inte att laga mexikansk mat snabbt, men när den står på bordet visar den sig vara delikat, väl värd att vänta på.

Vi sitter och pratar halva natten medan maten smälter. Vi diskuterar allt mellan himmel och jord, allt från politik till reinkarnation. Men huvudämnet är naturligtvis segling. Vi får höra en del om Earls äventyr.

Han lämnade Californien för fem år sedan som en ansvarslös 25-åring. De senaste åren har oturen förföljt honom fast han blivit mycket förståndigare. På väg till Hawaii råkar han ut för ett stim späckhuggare. De slår av hans roder från dess sprintar. Utan roder kryssar han mot ön. Då hamnar han i utkanten av en orkan. Han bryter sina spridare och lyckas bara med nöd och näppe ta sig i hamn.

När han lagat sina spridare och rodret vaknar han en morgon av ett konstigt ljud. En stor segelbåt har draggat och trasslat in sin rigg i Earls nya spridare och fall. En gubbe i den andra båten kommer så småningom upp efter Earls enträgna rop. Hans enda kommentar är: "Ojdå, jag måste ha draggat. Men jag kan inte göra så mycket, för jag är alldeles ensam."

Muttrande en del mindre väl valda ord lyckas Earl själv få isär båtarna, men hans spridare måste repareras på nytt. Han får ta jobb i land för att få råd till reparationerna. En dag draggar hans båt upp på ett rev medan Earl är iland och jobbar. Efter många om och men lyckas han rädda den.

På väg till Pitcairn anfalls han ännu en gång av späckhuggare och båten springer läck. Det blir en riktig skräcksegling där Earl måste pumpa dygnet om. På väg från Pitcairn till Chile blir Earl svårt sjuk i epidemisk gulsot.

Han är halvt medvetslös när han kommer till Valdivia. Trots en rad följdsjukdomar vill han vidare. Hans läkare varnar honom, men han seglar iväg runt Kap Horn och lyckas ta sig till Mar del Plata på 44 dagar. Men nu är levern svårt angripen.

Earl har varit hemma i USA för att få vård. Han har just återvänt hit för att fortsätta sin segling. Tyvärr har båten blivit länsad av tjuvar, så han måste skaffa mycket utrustning. Han sörjer dock mest alla sina minnessaker, loggböcker etc som inte kan ersättas.

Dagarna går fort. Det händer något nytt hela tiden. I hamnen finns det en koloni med vildkatter. De uppskattas av båtägarna för de håller råttorna borta. De får våra matrester. Så fort de får syn på oss kommer de framspringande ur sina gömställen.

Folk är inte särskilt vänliga mot djur här. Vi ser ofta barn som kastar sten på katterna. Ingen vuxen ingriper. Katterna är skygga av naturliga skäl. Men oss får de strax förtroende för. Varje dag leker jag en stund med mina favoriter.

Vi lär känna en svenskättad familj med fyra söner. Pappan är svensk och mamman är född i Argentina av danska föräldrar. Jag blir verkligen snopen när de knackar på båten en dag och på klingande svenska ropar och frågar om någon är hemma. Pojkarna Rudervall har en liten segelbåt som de döpt till "Sverige II". Bröderna är väldigt rara och vi fikar och har trevligt.

På kvällen får vi fler kaffegäster. Det är Andrés, ägaren till "Sirio", som hälsar på med fru. "Sirio" tillhörde en gång Vito Dumas, som var Argentinas första och största världsomseglare. Båten sjönk i Rio de la Plata och låg många år på havsbotten, men bärgades av Andrés och har nu renoverats till sitt ursprungliga skick. Det har säkert kostat en hel del men det bekymrar inte Andrés som är "mer än miljonär".

Utflykt till en hacienda

Vi får åka på sightseeing i omgivningarna. Bland annat åker vi till familjens estancia. Det är en stor herrgård som Andrés familj använder som sommarstuga. Den är inredd med antika mahognymöbler i pampiga format. Det finns hästar, får, höns, kalkoner, grisar hundar och många andra djur. Det är en härlig omväxling för oss att gå runt och titta på ägorna. Gården är enorm med sina gigantiska majs- och vetefält och gladioulusodlingar.

Vi bjuds på asado. Det är den traditionella maten för de argentinska kofösarna, gauchos. Asado är oxkött som grillats över öppen eld. Oftast äts detta bastanta mål på kvällen, men så här till nöds går det bra även till lunch. En argentinare vill helst ha kött morgon, middag, kväll. Ju mer desto bättre.

Köttet grillas i en två meter lång öppen spis. Aptitretande dofter sprider sig. Till förrätt får vi argentinsk leverkorv, blodkorv och en del andra korvar som ärligt talat inte ser särskilt aptitliga ut.

När själva köttet är färdiggrillat är vi ordentligt hungriga. Det är tur det. För det är bokstavligen alla delar på oxen som ingår i en asado. Även så kallade ädla kroppsdelar. Ju läskigare i våra ögon desto större delikatesser är de i argentinarnas.

Grillade testiklar och oxhjärna faller faktiskt inte oss kräsmagade svenskar på läppen. Nå, vi ska inte klaga. Det finns massor med revbensspjäll, biffar och filéer och köttet är underbart mört och välkryddat.

Mätta och belåtna går vi ut i solen. I citruslunden växer apelsiner, citroner, mandariner, nektariner och andra exotiska frukter. Vi hjälps åt att plocka och fylla ett par säckar. Alla sorter ska först provsmakas. Familjen odlar bara till husbehov och besprutar inte träden. Skördarna blir mer än tillräckliga ändå.

Vi har hård konkurrens om apelsinerna. Bland träden springer gårdens grisar fritt. De älskar apelsiner. När vi skakar ner apelsiner ur träden kommer grisar skumpande från alla håll och försöker ta dem före oss. Jag fotograferar förstås hela tiden. Antagligen består halva rullen av kort på grisar i alla former och färger. Skära, svarta, runda eller långsmala snor de förhoppningsfullt runt våra ben.

Vi tar en biltur ut på landet och tittar på de väldiga arealer där familjens biffkor betar. Hjordarna är ofattbart stora. Tusentals kor springer omkring eller betar stilla vaktade av cowboys till häst. På familjens grönsaksodlingar får vi en säck full med sallad, morötter, rödkål, tomater med mera.

Familjens ägor täcker en stor del av Mar del Plata-dalen. De representerar en nästan ofattbar rikedom. Trots det har de inga miljonärsfasoner, men det märks att de är rädda för kidnappning. Det som för oss bara är något som händer på bio eller i TV-rutan är för dem brutal verklighet.

I många rika familjer har anhöriga försvunnit under mystiska omständigheter. Kontrasterna mellan de fattigaste och de rikaste är så oerhört stora här. Det föder hat. Vi betraktas också som förmögna. Ingen tror oss när vi säger att vi arbetat ihop pengar till vår långsegling. Våra yrken betraktas som kuriösa hobbies.

På julaftonen sätter vi igång med storbak tidigt på morgonen. Jag hinner knappt göra degen till saffransbullarna innan de första besöken anländer. Vi får julklappar, bl a en stor julkaka med frukter och nötter. Mellan gästerna ägnar vi oss åt julbaket. Gästerna trängs i sittbrunnen och jag har fullt sjå att tolka åt höger och vänster. I luften surrar svenska, danska, norska, spanska, portugisiska, engelska och tyska.

En av grovjobbarna kommer på besök med sin fru. De sociala skranken är höga här i Argentina och han förhörde sig ytterst ödmjukt om han fick komma ombord med sin fru ett ögonblick. Det fick han naturligtvis. Jag berättar om vår segling och visar på kartan var vi kommer ifrån. De stannar inte så länge.

Till julmiddag äter vi min skinkrisotto special. Den är så god att nästan alla tankar på svenska julbord försvinner. Julsånger på svenska hörs från bandspelaren och julstämningen infinner sig trots värmen.

Vid middagstid på juldagen kastar vi loss och seglar iväg med eskort av "Sverige II" med nästan hela familjen Rudervall ombord. Det är tappert av mamma Elsa att följa med, för hon kan inte ens simma.

Tidigt på juldagens morgon 1984 lämnar vi alltså staden Mar del Plata och seglar söderut. Solen skiner. Först har vi fin halvvind. Sedan får vi som vanligt gå så högt mot vinden som möjligt.

Vi revar för att inte komma till Recife i mörker.

Strandtomterna är inte precis fyllda med lyxvillor.

Vi ser förvånansvärt många som fiskar i hamnen, trots att många

avlopp går helt orenade ut i vattnet.

Seglen ska hålla länge, så det gäller att lappa och laga hela tiden...

För den som törs pröva nåt nytt finns det massor med härliga gatukök...

När man kan räkna nitarna i skeppsplåten är man allt för nära...

En förtjusande ankarplats där man inte förlorar sjöbenen,

tack vare alla charterbåtar som kör i  full fart och skapar prima sjögång...

Färsk frukt längtar man efter i värmen!

 Ambrosiakaka uppskattas av alla nationaliteter!

Stan ser så mysig ut med sin blandning av gammalt och nytt!

Här gäller det att se upp!

Alla besökare är lika välkomna till sjöss!

En konstig sjögång blir det vind och strömmar möts.

Vi närmar oss en av resans höjdpunkter - Rio de Janeiro!

Kanske inte den säkraste ankringsplatsen i världen...

Brasilianska bananer är små men goda!!

'

Dagbok, loggbok, stuvningslistor. Det här som ska föreställa semester...

Börje löder ihop ekolodet som skakat sönder.

Provisorisk lagning av sjövattenpunpen.

Det omtalade Copacabana var en besvikelse. För lite palmer och för mycket trafik!

Sven-Åke på "Lollipop" vinkar adjö när vi seglar vidare söderut.

Den portugisiske örlogsmannen är giftig.

Så fort vi förtöjt njuter vi av en välförtjänt måltid,

pannkakor med jordgubbssylt!

Äntligen framme i Punta del Este.

Nyfikna sälar finns det gott om här!

Vi nöjer oss med den lilla badjollen. Ingen idé att riskera den dyrare zodiakjollen när det bara är ett 30-tal meter att ro till kajen!

Jag blir hela tiden avbruten, när jag försöker skriva brev hem,

av Börje som anser att jag först och främst är hans hantlangare!

Börje förtöjer förnöjt i Mar del Plata.

Earl visar Börje sin båt.

Andrés framför sin båt som låg på Rio de la Platas botten, men bärgades

och renoverades till nyskick. Den var den argentinske världsomseglaren Vito Dumas.

Sällskapslivet är intensivt.

Det lilla kapellet på haciendan.

Va, är båten döpt till "Sverige"...?