Nu när vi är i hamn återkommer vardagsbestyren. Storstädning till exempel. Vi tillbringar hela första dagen i land med att besöka tvättomater, handla mat och hämta post.

Börje besöker en tandläkare och lagar en tand som gick av vid Kap Horn. Tandläkaren vill inte ha någon betalning, men vi lovar naturligtvis att bjuda på fika med hembakt i båten.

Nästa dag röjer jag ur förpikens alla stuvutrymmen. Jag travar alla pinaler i salongen och torkar och torkar.  Jag passar på att stuva om. Det finns dåligt med plats att ställa ifrån sig saker på, så jag sitter på ett berg av burkar. Ideligen trillar en trave omkull och slår mig på tårna På kvällen är jag mörbultad efter att ha flyttat på mer än 1000 konservburkar.

Vi ligger bra på bryggnocken. Det ger mycket kontakter med folk.

Alla stannar och pratar en stund!

Dagen därpå fortsätter storstädning samtidigt som jag bakar bullar och småkakor. Tandläkaren kommer på fika. Han blir så glad över allt hembakt att han får en kakburk att ta hem till frun. Han bjuder på stående fot hem oss på grillfest till kvällen.

Även den tredje dagen går i arbetets tecken. Börje plockar isär alla winschar och jag fortsätter med städningen. Vi lunchar tillsammans med några argentinska seglarvänner på marinans enkla fik. Bröderna Rudervall kommer på kaffe till kvällen. Det är härligt att få prata svenska igen.

På natten blir Börje magsjuk. Minst femton gånger måste han springa till toa. Det är så synd om honom. På måndag morgon är Börje fortfarande dålig. Jag tvingar i honom Sempers vätskeersättning som smakar pyton. Börje orkar knappt protestera. Blek och eländig stannar han i kojen hela dagen. Först till kvällen, när jag gett honom lite hemlagad glass, piggnar han till.

Dagarna går fort. Varje dag har vi sitttbrunnen full med kaffegäster. Det går åt mycket kaffebröd så jag bakar varje dag. Vi hämtar segel som varit inlämnade för reparation.

Jag skriver långa brev hem och glömmer inte att nämna att vi var och varannan dag besöker slaktaren och köper oxfilé. Vi unnar oss att äta mycket och gott för Börje behöver gå upp - han vägde bara 63 kilo när vi kom tillbaka hit. Det är för lite till 183 cm.

Tama vildkatter

På kvällarna brukar vi promenera på marinan med fickorna fulla med matrester till alla vildkatter. De lär sig snart att känna igen oss och blir riktigt tama.

När jag gör i ordning en tallrik med köttslamsor dyker katter upp från alla håll. Men kattungarna får äta först. Snart står fem svansar rakt upp vid tallriken, medan det bökas och morras. Kattungarna är verkligen fem helt olika personligheter. Den modigaste är naturligtvis först framme vid fatet. Han försvarar det tappert en stund och fräser ilsket åt kompisarna och slår efter dem med tassen. Jag lyfter upp fatet och ställer det mitt bland katterna. Då samsas alla snällt. De feta skinnbitarna från kycklingen tycks smaka bäst. Katterna spinner av förtjusning när de får tag i ett särskilt fett stycke. När kattungarna är mätta är det de vuxnas tur.

Sjukdom och elände

En dag vaknar jag av att ena ögat är helt igensvullet. Jag har blivit myggbiten under natten. Vi blir tvungna att uppsöka ett sjukhus där jag får en cortisonspruta.

 

Dagarna går med arbete och nöjen. En kväll kommer Earl, Victor och hans fru på middag. Jag har mått dåligt hela dagen och haft riktigt ont i magen, men kämpar mig igenom kvällen glatt leende. Alla är ju så trevliga. Kanske är det bara en släng av influensa.

Nästa dag vid tvåtiden får jag en riktig smärtattack. Jag har så ont att tårarna rinner. Börje hämtar Earl, som blir så förskräckt att han genast rusar efter läkare. Efter fem minuter är han tillbaka med en seglare som tursamt nog är magkirurg. Doktorn undersöker mig hastigt och säger att jag genast måste till sjukhus. Han erbjuder sig att skjutsa oss dit i sin bil, att vänta på ambulans skulle ta för lång tid. Jag har fruktansvärt ont i magen och kan knappt ta mig av båten fast två starka karlar hjälper mig.

Färden till sjukhuset blir plågsam. Varje inbromsning känns som tusen knivar i magen. Jag förs till sjukhuset där läkaren jobbar. Det är en fattigklinik dit de som saknar pengar får komma. Väl framme vid sjukhuset kommer en vaktmästare fram med en rullstol. Tyvärr är den lite trasig och saknar fotstöd, så jag måste hålla benen rakt ut. Det gör obeskrivligt ont i magen.

Jag körs direkt in på röntgen. Min mage är så full med vätska att de inte kan se något. Jag måste magpumpas. På akutmottagningen dit jag rullas i den trasiga stolen får jag äntligen ligga ner.

Fasansfullt fummel

Magpumpningen går inte så bra. Den första sonden är alldeles för liten. Jag spyr ner hela sängen två gånger innan en större är på plats. Då klipper en "sköterska" av misstag bort påsen som maginnehållet ska samlas i. Ytterligare en ny sond måste träs genom näsan. Den kommer fel. Det gör ont. Jag kräks. Börje står handfallen bredvid.

 

När sonden är på plats går Börje och läkaren som körde in mig. Jag ska ligga kvar på sjukhuset över natten för observation. Jag är dessutom uttorkad och behöver dropp.

Sköterskorna som kommer efter en stund är hårdhänta och snäsiga. Doktorn har gett order om att de ska ge mig dropp. De vet inte riktigt hur det ska gå till. En sköterska försöker finna en åder på min ena arm medan en annan gräver i min andra. Jag har alltid varit svårstucken, men de här sköterskorna skulle antagligen inte kunna hitta en åder ens om den var grov som en tumme. När inget annat går försöker de sätta droppet i fingerspetsarna, för där blöder det åtminstone när de sticker! Jag protesterar vilt.

Ingen av personalen talar engelska. Jag rannsakar mitt minne efter de allra artigaste fraserna på spanska och tigger och ber dem att hämta en läkare. Till sist säger jag att läkaren som körde kommer att bli mycket, mycket arg om jag inte har droppet klart när han kommer tillbaka om en stund. Det tar skruv. En anestesiläkare kommer efter ett tag och skakar på huvudet åt mina sönderstuckna armar. Han hittar en åder och droppet kommer på plats.

Natten är förfärlig. Jag kan inte sova. Jag ligger fortfarande i mina nerspydda lakan. Ringklockan på huvudkudden, som demonstrativt lagts dit medan Börje och doktorn är kvar, har ingen förbindelse med väggkontakten. Det är bara en attrapp. Runt om mitt huvud surrar det av myggor. Jag är rädd för att bli biten i ögat igen. En sköterska kommer in för att ge mig en spruta. Jag försöker förklara på min stapplande spanska att jag är allergisk mot penicillin. Hon förstår inte vad jag säger. Jag ber henne hämta en läkare. Han förstår inte heller. Jag våndas över min bristande förmåga att tala om att penicillin kan vara livsfarligt för mig. Jag har en gång i min ungdom drabbats av en anafylaktisk chock just av penicillin. Jag får ändå min spruta och sedan ligger jag hjälplös och vaksam och väntar på att de första symtomen på andningsbesvär och hjärtstillestånd ska visa sig. Lyckligtvis händer inget.

Skriande behov

Efter några timmar blir jag fruktansvärt kissnödig. Jag kan inte gå upp för de har tejpat fast alla slangar vid sängen och jag vågar inte rycka loss dem.

Mitt i natten får jag en rumskamrat. Det är en äldre dam som fallit och brutit en arm. Hon fördes till närmaste sjukhus och opererades akut. Hon talar bara spanska, men vi förstår varandra bra ändå. I korridoren ligger en man och skriker hela tiden. Han tigger och ber att personalen ska skona honom, säger att han ingenting vet osv. Ibland hotar han med advokater och sina fina kontakter. Personalen ignorerar honom helt.

Min rumskamrat berättar viskande att den stackaren tror att det pågår tortyrverksamhet på sjukhuset. Det här sjukhuset användes för av militären för att "behandla" politiska fångar. När demokratin infördes fick läkarna sparken men stora delar av den övriga personalen stannade kvar. De kan uppenbarligen inte så mycket om sjukvård.

Min sänggranne försöker ropa på personalen för att de ska ge mig ett bäcken. Jag tror att blåsan ska sprängas. En hel flaska dropp har runnit i mig. Ingen hör henne. I gryningen kommer tantens dotter och måg. De hjälper mig till toa. Sedan kommer en man och en kvinna för att ta blodprov på mig. De sticker mig gång på gång men hittar inget blod. Killen svär när nålen går av och kastar den i golvet. Blodet levras på den nya nålspetsen. Killen spottar på nålen, torkar av den på byxbenet och försöker igen. Jag tänker på infektionsrisken och gråter stilla. Jag är alltför dålig för att kunna protestera.

De anhöriga till min rumskamrat blir mycket upprörda när de ser hur jag plågas. De skickar iväg blodsugarna och kräver att få tala med den ansvarige läkaren. Läkaren kommer och muttrar något obegripligt på spanska. Provtagarna återvänder slokörade och lyckas till sist fylla sina provrör genom att sticka mig ett par gånger i varje finger och i stortårna. Jag uthärdar det hela med beundransvärt tålamod  men jag tror jag ska bli galen när de sedan slänger upp provrören på en bricka med en massa provrör från andra patienter utan att ens sätta en namnlapp på rören.

Sedan kommer ett biträde in för att fylla i våra journaler. Hon hittar på värden för temperatur och blodtryck för hela den gångna natten. Vi ser på under tystnad. Jag känner mig helt utlämnad och övergiven. Min rumskamrats barn har gått för att ordna så hon skrivs ut. De ska ta henne till ett riktigt sjukhus. Börje syns inte till fast han lovat att komma tillbaka med det samma på morgonen.

50-talsröntgen

Jag körs till röntgen i den trasiga rullstolen, med magsondspåsen i ena handen och droppflaskan i andra. På röntgen avdelningen får jag åtminstone ta mig min nerspydda nattskjorta. Men det är jobbigt att kravla omkring naken på röntgenbordet i alla möjliga och omöjliga ställningar med båda händerna upptagna. Allt fler personal samlas i rummet - mest karlar - för att njuta av föreställningen.

Själva röntgenutrustningen verkar synnerligen åldersstigen. Personal virrar omkring med instruktionsböcker i händerna och diskuterar upprört med varandra. Jag har inget större förtroende för att det verkligen ska bli några plåtar trots allt besvär.

Jag har ont i huvudet, är yr i huvudet och känner mig svimfärdig. Till sist körs jag tillbaka till avdelningen efter att ha trasslat på mig min nedspydda nattskjorta. Fler anhöriga har kommit till min rumskamrat. När blodsugarna kommer för att sticka mig en tredje gång bestämmer sig dottern för att åka till båtklubben för att hämta Börje. De kan inte förstå varför min man inte är hos mig. Det kan inte jag heller.

Mitt dropp har stannat. Ingen av personalen bryr sig. Tantens barn tjatar tills det kommer en sköterska och sätter fart på det igen. Äntligen kommer Börje och läkaren som körde hit mig. De blir alldeles förskräckta när de får se mig. Förmodligen ser jag mycket sjukare än när de lämnade mig. Jag har bara en sak i huvudet - jag vill härifrån. Jag dör hellre i båten än stannar en minut till här. Men eftersom jag fortfarande är uttorkad måste jag ligga kvar ännu en halvtimme medan mer dropp sätts in. Min rumskamrat skrivs ut samtidigt med mig och vi kramar om varandra hårt innan vi skiljs. På svaga ben stapplar jag ut från sjukhuset.

Hemsjukvård i båten

Den seglande doktorn har lovat att se till mig och det göra han med besked. Flera gånger om dagen tittar han in. Redan nästa dag mår jag lite bättre och snart nog har jag fått färg på kinderna igen. Doktorn säger att röntgenplåtarna visade två sår på övre magmunnen. Därför fick jag kramp och kunde inte få i mig vätska. Nu får jag äta dietkost och ta det lugnt. Det är lättare sagt än gjort för vi har beställt lyftning av båten upp på land för att kunna bottenmåla två dagar efter mitt sjukhusbesök.

Visserligen gör Börje det mesta av jobbet men det är ändå mycket som ska plockas undan och jag kan inte låta bli att jobba fast jag blir helt slut av minsta ansträngning. Vi får god hjälp av våra argentinska vänner med att göra ren botten som är förfärligt smutsig. Förutom snäckor och slem är det också rejäla oljefläckar. Jag kan nöja mig med att hålla i vattenslangen och leka med kattungarna medan de andra jobbar. Med ett nödrop blir båten renskrubbad och målad en första gång innan mörkret faller.

Sedan promenerar vi hem till bröderna Rudervall. De bjuder oss på både mat och husrum eftersom det inte är så lyckat att sova ombord när båten står på land. Middagen är jättegod och vi har verkligen trevligt. Men jag är halvt medvetslös av trötthet och har ordentligt ont i magen när vi kryper ner i riktiga sängar för första gången på tio månader. Nästa dag målas båten igen och sedan åker den i sjön. Efter diverse problem. Personalen på marinan vill inte jobba övertid och högvatten är det först sent på eftermiddagen. Men ordföranden i båtklubben ser till att det ordnar sig och hjälper själv till att flytta båten på plats. Vi drar en samfälld lättnadens suck.

Nu går dagarna fort medan jag försöker få krafterna tillbaka. Vi umgås med våra vänner och jobbar på båten. Bland annat måste vi köpa nya rör till sprayhoodsbågarna. Som tur är har Börje med sig mallarna. Vi köper aluminiumrör som eloxeras och sedan böjer Börje till dem efter mallarna.

Jag skämmer bort Börje med hemlagad mat. Det blir oxfilé var och varannan dag. Varje dag har vi kaffegäster ett par gånger om dagen. Själv dricker jag mest mjölk eller saft. Doktorn är dock mycket nöjd med mitt tillfrisknande. Varje kväll leker vi lite med kattungarna.Vi har redan varit mer än tre månader i Argentina, så vi får betala en vacker slant för att förlänga vårt uppehållstillstånd. Det tar en hel dag att springa omkring med alla papper mellan myndigheterna och banken.

I slutet av mars börjar vi känna oss mogna att segla vidare. Skonsam kost, vila och diverse mediciner har gjort mig mycket bättre och även om doktorn inte jublar så ska det inte vara någon överhängande fara med mig. Vi handlar massor av färskvaror och fyller våra vattentankar.Det känns hemskt tråkigt att säga adjö till alla våra vänner - inte minst Lillkisse - den kattunge som vi fäst oss mest vid. Men vi kan inte ta honom med oss. Karantänbestämmelserna är hårda i vissa länder. Här har han det trots allt relativt bra.

 Andra april klockan tolv seglar vi iväg i strålande sol och halvvind. Sjölejonen brölar till avsked och vår vänner står på piren och vinkar av oss. Det är en härlig dag att starta en långsegling på. Men vad det gungar! Efter så lång tid i hamn tar det ett tag innan kroppen vänjer sig vid att båten rullar. Vi turas om att sitta vid rodret och lapa sol.

Efter några timmars skön segling tar vinden slut. Reserv-autopiloten fungerar inte. Vi får turas om att handstyra. Vi äter kvällsmat i sittbrunnen medan solen går ned. Vinden är svag men vi klagar inte. Det är skönt att få starta lite lugnt. Nästa dag blir desto värre. Redan vid tiotiden på förmiddagen är vinden frisk. Klockan två är den otrevliga stormvinden vid namn Sudestado över oss. Det är full storm och det tjuter och viner och rister i riggen, trots att vi bara har den lilla kryssfocken hissad. Jättevågor kastar oss hit och dit.

Doktorn sa att jag skulle vila mycket, inte oroa mig och äta ofta på bestämda tider. Det är sannerligen inte lätt i full storm. Överbrytande vågor gör det omöjligt att tända fotogen-lanternorna så vi använder de elektriska. Sikten är verkligen dålig. Natten är lång. Min mage värker. De fartyg vi möter har stora problem. De stampar och slår i de höga vågorna och verkar knappt komma framåt.

Mer storm

I ottan stormar det fortfarande på. Himlen är gråsvart. Enda trösten är att vi har akterlig vind. På eftermiddagen är vi bara tio sjömil från Punta del Este men kan inte ta oss dit eftersom vinden vridit mot väst. 

 

Under nattens storm trycktes två mantågsstöttor in en bit och vår nya håv bucklades till ordentligt. Solpanelen tycks ha klarat sig. Det är bra. Varje timme den kan vara ute ger lite extra till batterierna. Till natten mojnar vinden och vi gör åter bara 2-3 knop. Varför kan det aldrig blåsa lagom mycket?

På kryss igen

Dag efter dag kämpar vi mot en envis motvind. Det går pinsamt framåt på sjökortet. Vinden växlar från svag till hård och byig. Bara riktningen är densamma. Motvind! Jag försöker pigga upp oss med pizza och duschar i sittbrunnen en dag när det är ovanligt lugnt. Det visar sig vara den första av en rad dagar med stiltje. Vi får gå för motor och handstyra i skift. Ytterst trist sysselsättning. På kvällen den 11 april, efter nio dagar på sjön, hittar vi äntligen en vik som verkar lämplig att gå in i. Sådana vikar är verkligen sällsynta här efter den brasilianska kusten. Oftast kan man bara gå in till hamnarna om man har god lokalkännedom.

Viken Estrecho de Pinheirra är verkligen inbjudande. Får och hästar betar på de palmklädda sluttningarna och vi får fint ankarfäste i sand. Vi sover gott denna natt. Vi puttrar vidare för motor redan tidigt nästa dag. Vi ska göra en avstickare in till Florianopolis, som vi hört talas om. Vi motorerar längs ön Ilha Santa Catharina, men hinner bara upp till dess norra ände innan kvällen. Vi ankrar i en vik. Morgonen därpå motorerar vi in i Canal Norte som för oss de 15 distansen in till själva staden. Solen skiner och vi sitter med ett öga ständigt på ekolodet. Det är bara två meter djupt och ibland tjuter grundalarmet till. Vi känner dock inte av någon grundstötning. Botten består säkert mest av dy och slam att döma av den smutsbruna färgen på vattnet.

Vi förtöjer på svaj utanför båtklubben. Inga andra långseglare syns till. Vi checkar in på marinan och promenerar in till stadens centrum för att klarera in. Vi blir skickade fram och tillbaka tvärs genom staden mellan Policia Federal och Capitanian. Ingen vill stämpla först. Till sist får vi ändå våra papper i ordning.

Efter att ha handlat lite färskvaror återvänder vi till båten, passar på att duscha (kallt men skönt) på marinan. Jag ringer via VHF-radion hem till vår vän Marcus, som har fullmakt för vår räkning när det gäller det mesta. Nu måste han hjälpa oss att förlänga vår båtförsäkring som går ut i början av juni. Det går bra att ringa via VHF:n även om det tar lite tid att bli kopplad. Telefonförbindelserna iland är däremot usla har vi fått höra så alla ringer från sina båtar.

Marcus berättar att Börje blivit inkallad på repövning medan vi var ute på Atlanten. Han har sökt uppskov för Börjes räkning men fått avslag. Nu är det för sent att överklaga. Det har kommit krav på att jag omedelbart ska betala tillbaka alla mina studielån. Det finns tydligen en paragraf om att den som ska vistas flera år utomlands är skyldig att betala tillbaka lånen först. Börjes mamma har ramlat ner från en pall och gjort illa sig i ett ben och hans pappa har ont i hjärtat. Det är inga glada nyheter precis.

Vi träffar Pedro - en brasiliansk båtägare som känner Brett och Tricia på "Shaula" som vi träffade i Punta del Este för ett halvår sedan. Han berättar att "Shaula" råkade ut för en svår storm redan vid inloppet till Magellans sund. Vågorna slog sönder båtens överbyggnad, rev loss livflotten och jollen som båda försvann i havet tillsammans med utombordaren, mantåg, sprayhoodsbågar och pulpit. Både Brett och Tricia slog sig rejält men lyckades ta sig till Punta Arenas där de försöker arbeta ihop pengar till ny utrustning.

Pedro vill köpa vår båt. Han står i valet och kvalet mellan att köpa båt eller sommarstuga. En halv miljon svenska kronor är han beredd att betala. Det känns lite frestande men verkar för farligt. Vi skulle antagligen aldrig lyckas få med oss pengarna hem. Vi tackar nej till erbjudandet men följer med på sightseeing runt ön. Efter några välförtjänta vilodagar seglar vi vidare upp mot Santos där det finns ett svenskt konsulat. Jag behöver träffa en doktor för min mage är inte alls bra. Jag har ont nästan varje dag. Det tar en hel dag att klarera ut från Florianopolis.

Slut på det roliga

Vi lättar ankar i gryningen den 19 april efter att tvingats flytta båten några distans eftersom det blåste upp till storm kvällen innan. Nu får vi kryssa ut mellan fiskenäten genom den grunda kanalen. Solen skiner och vi får bitvis slör under dagen. Kalassegling!

På natten råkar vi in ett stim galna fiskebåtar. Hundratals ljus från lanternor och strålkastare pilar runt oss som eldflugor. De har inte gröna och röda lanternor så det går inte att avgöra vilken kurs de har. Vi får sitta på helspänn och gissa varåt ljusen är på väg och väja när det ser ut att bli kollision. Ingen av oss får en blund i ögonen på hela natten.

Efter ett par dygns segling med omväxlande stiltje och storm når vi äntligen Santos. Mängder av fartyg ligger på redden och väntar på att få lossa och lasta. När vi klarerat in tar vi oss till svenska konsulatet och får kontakt med Marianne de Pauly. Hon är svenska och hon ordnar raskt en tid hos konsulatets läkare. Tyvärr konstaterar doktorn (som faktiskt pratar riktigt bra engelska) att det är för farligt att fortsätta att segla. En stor magblödning kan uppstå när som helst. Han råder oss att avbryta seglingen så att jag kan få komma hem och få vård.  Börje vill inte segla vidare ensam så vi beslutar att frakta hem båten på ett fartyg och flyga hem själva. Konsulatet hjälper oss att reda ut alla problem detta medför. Det är inte lätt att föra ut en båt från Brasilien - trots att vi själva seglat dit den. Alla myndigheter måste mutas och vi får lov att anställa en skeppsklarerare som arbetar i flera veckor med att få stämplar på alla papper.

Utan Mariannes ovärderliga hjälp hade vi aldrig klarat oss genom byråkratin det innebär att skicka hem sin båt med fartyg. 

När vi äntligen får tag i ett fartyg som kan ta vår båt som däckslast får vi hjälp av våra vänner på "Takirena" att flytta oss genom hamnen till fartyget "Auroras" sida. Det är en verklig kraftprövning för mig att klättra upp för den sex meter lodräta fartygsväggen på en skranglig repstege med en tung ryggsäck på ryggen. Jag som har höjdskräck.

Bestämmelserna tvingar oss att anställa ett tjugotal personer som ska "lasta" båten. Men Börje gör allt jobb. Han spikar ihop vaggan som båten ska stå på, medan våra anställda ropar till honom att spika långsammare för att det ska ta längre tid så de får mer betalt. "Auroras" befäl är mycket hyggliga, bjuder på lunch och tar hand om alla våra värdefulla föremål.

Sedan inkvarterar vi oss hos Sjömanskyrkan. Våra pengar är nästan slut trots att vi betalar flyget med American Express. Större delen av de 60 000 kr det kostar att frakta hem båten får vi nåder betala vid hemkomsten.

Tyvärr har bara Sjömanskyrkan ett rum kvar "fyllecellen" men vi är tacksamma att få tak över huvudet. I sista minuten innan en generalstrejk bryter ut i Brasilen lyckas vi komma med flyget, först från Sao Paolo till Rio och sedan hem. Bara en halvtimme senare stängs allt vatten och el av och all flygtrafik stannar.

Flygningen hem är mycket jobbig, det är strejk även hemma i Sverige, så vi får landa i Köpenhamn och åka buss till Stockholm. Efter nästan två dygns resa kommer vi äntligen hem.

Epilog

Börje döms till dagsböter för smitning från värnplikt. Vi lyckas båda få jobb igen utan problem och betalar frakten av båten med ett lån som vi hade vilande på banken. Själv blir jag helt frisk efter att ha opererat bort en inflammerad galla. Efter denna långsegling är semesterseglingarna i Östersjön rena avkopplingen. Även om det kan blåsa hårt också här blir det aldrig sådan hög sjö som på södra halvklotet.

Vi drömmer fortfarande om att få tid och råd att göra en ny långsegling. Men nästa gång tänker jag se till att rutten inte går via Kap Horn!

Dags att reva seglen!

Riktiga vänner drar sig inte för smutsjobb!

Det finns lyckligtvis många läkare bland seglarna i Mar del Plata.

Hembesök gör dom också!

I Sverige finns alltför få gamla seglare i livet som kan driva verksamheten.