Vid middagstid på juldagen kastar vi loss och seglar iväg med eskort av "Sverige II" med nästan hela familjen Rudervall ombord. Det är tappert av mamma Elsa att följa med, för hon kan inte ens simma.

Tidigt på juldagens morgon 1984 lämnar vi alltså staden Mar del Plata och seglar söderut. Solen skiner. Först har vi fin halvvind. Sedan får vi som vanligt gå så högt mot vinden som möjligt. Det blir en vacker solnedgång i rött. Sjöbenen har stagats med sjösjukepiller. Vi mår utmärkt.

Nästa dag är vinden svag och nordan har övergått i sydostlig vind, motvind alltså. Dagen går i snigelfart. Måltiderna är enda ljuspunkterna. Vi är förkylda och dricker pressade apelsiner hela tiden i hopp om att det ska hjälpa och för att de 20 kilo vi plockade i Mar del Plata ska gå åt innan de ruttnar.

Ingen vind alls under natten. Ingen framfart. Solen skiner på morgonen. Den ytterst svaga brisen är åtminstone nordlig. Det är vackert väder hela dagen. Börje sitter ute och njuter. Själv nyser jag så fort jag sticker upp huvudet i sittbrunnen. Börje tar alla dagvakterna. Jag sköter maten och skriver brev fast jag både saknar inspiration och energi. Nästa dag är det 14 plusgrader. Det känns kallt när vinden friskar i.

Vinden är svag. Framfarten är obetydlig. Under natten har vi besök av valar. De skriker så hjärtskärande och det är kusligt att inte kunna se dem i mörkret. Det är otäckt att ha dessa jättar plaskande runt båten.

Vi sover ändå som stockar på våra fripass. Vi går som vanligt fyra timmars vakter på natten. Sjön är fortfarande skaplig och det betyder mycket för välbefinnandet. Det är nästan medvind nu. Vilken härlig känsla! Hela dagen seglar vi på med akterlig vind. På eftermiddagen faller barometern oroväckande. Vid skymningsdags är himlen täckt med svarta moln. Runt horisonten blixtrar det. Inget åskmuller hörs. Det är en aning spöklikt.

Vinden är måttlig. Vi gör fem-sex knop utom i byarna då vi kommer upp i sju-åtta. Det är härlig segling. Vi låter storen sitta uppe mot bättre vetande. Den som har vakten får spana vaksamt ut i mörkret. Det finns risk för isberg.

Vid midnatt är ovädret över oss. Vi får dra på regnställen och ta ner storen. Vi har väntat aningen för länge. Regn och överbrytande vågor vräker ner över Börje som snabbt får ner seglet medan jag styr. Det blixtrar och mullrar hela natten. Båten går som på räls med bara kryssfocken uppe.

I gryningen försvinner de ilskna molnen och solen tittar fram. Morgonens solhöjd visar att vi kommit en ordentlig bit framåt. Ännu en dag utan att vi behöver kryssa. Det är fantastiskt! Jag känner mig vissen framåt eftermiddagen. Till sist kommer jag på att jag antagligen druckit för lite. När jag stjälpt i mig en halv liter saft mår jag genast bättre.

Mot kvällen skumpar båten fram mot vågorna som nu kommer rakt framifrån. Det kändes nästan onaturligt att ha både medvind och sol i flera dagar. Vinden vrider ytterligare nästa dag. Solen skiner. Med knapp nöd kan vi hålla en skaplig kurs. En stund under dagen tvingas vi slå rakt ut mot havet.

The Roaring Forties

Klockan sex på eftermiddagen står valet mellan mat eller revat segel. Jag röstar för mindre segel och Börje håller med. På en halvtimme är storen revad. Vågorna kommer nu rakt framifrån. Ack så jobbigt det är att gå rakt mot sjön. Jag gör en luftfärd i salongen när jag ska krypa ner i min koj. Båten bara försvinner under mina fötter. Det gäller verkligen att klamra sig fast varenda sekund. Jag får hjärtat i halsgropen och blir ett par blåmärken rikare. Man måste hålla i sig med både händer och fötter.

Nu vet jag varför detta område kallas för ”The Roaring Forties”. Här på den 40:e breddgraden ryter verkligen stormen i riggen. Det låter som en skock utsvultna vargar som ylar ikapp med jetmotorer på Arlanda.

Klockan är åtta på morgonen. Börje har bytt kryssfocken mot en pytteliten stormfock. Den är alldeles lagom för dessa vrålande vindar. Jag ligger i min koj och smälter den goda maten medan Börje diskar. Den som lagar maten slipper disken, så är regeln ombord.

Gott nytt år!

På nyårsaftonen väcks jag ur mina ljuva drömmar redan klockan fem. Börje vill hissa upp mer segel. Jag behövs vid rodret. Vi står praktiskt taget stilla. Storseglet hjälper inte – det är kav lugnt. Det kan visst aldrig blåsa lagom mycket!

Vi dricker choklad med vispgrädde och lyssnar på ett band med häftig rockmusik. Det piggar upp halv sju på morgonen. Vi seglar på, sakta men säkert. På kvällen klockan sju, när det är midnatt i Sverige, tänker vi på alla våra vänner därhemma. Här skiner solen som om det vore mitt på dagen. Det är nästan 20 grader varmt. Det är svårt att få den riktiga nyårsstämningen att infinna sig.

Klockan åtta, lokal tid, lyssnar vi på nyårsklockor från BBC. Det lokala nyåret infaller under min frivakt och det sover jag över. Jag vill inte offra en enda dyrbar minut av sömn. Det är den enda trevliga sysselsättning som erbjuds just nu. Dessutom är det svårt nog ändå att hålla sig vaken när man bara får sova 4-5 timmar per natt. Det är nytt år men vinden består. Vi har snart varit ute i sju månader. Tiden flyger iväg.

Sol- och månhöjder

Så gott som hela dagen ägnar vi åt att ta sol- och månhöjder med sextanten. Jag friskar upp mitt minne och räknar ut middagshöjden utan fusklapp. Månhöjderna kan däremot inte ens Börje få någon rätsida på. De placerar oss någonstans långt uppe på Pampas. Visserligen känns det som att rida barbacka när båten försöker kasta mig ur kojen. Men vattnet som hela tiden forsar fram över rufftaket och den rytande vinden övertygar mig om att vi fortfarande befinner oss i ”The Roaring Forties”.

Vi lyssnar då och då på radion för att snappa upp nyheter om eventuella oroligheter i Chile. Det politiska läget förefaller att vara en smula instabilt nu att döma av BBC:s rapporter. Vi vill inte hamna mitt i skottelden.

3 januari. Solig morgon med svag nordlig vind. Båten rullar ostadigt fram och tillbaka i den gamla dyningen. Utan vind i seglen är det eviga krängandet dubbelt irriterande. Jag bakar falska rågkakor (av enbart vetemjöl) och håller tummarna för att vinden ska vara gynnsam när och om den kommer. De färska rågbröden smakar härligt till eftermiddagskaffet.

Sedan kommer en västlig vind och fyller seglen. Rullningen bli mer uthärdlig. Lagom till kvällens dessert friskar vinden i. Vi känner igen tongångarna i riggen och måste justera seglen. Nu seglar vi med hårdrevad stor och två små kryssfockar. Det är nästan väl mycket segel för de här vindstyrkorna men vi kan ändå knappt hålla kursen.

 

Jag finslipar planeringen av vad som ska tas med om vi tvingas överge båten. Vi har läst om många skeppsbrutna som blivit så chockade att de tagit med sig värdelösa prylar och glömt de viktiga. Genom att göra listor och läsa dem då och då hoppas vi få med åtminstone några vettiga saker. I livflotten är en soldriven vattenmakare stuvad och en hel del annat extra som vi lagt i när flotten packats om.

Checklistan över vad som måste göras när det drar ihop sig till storm förbättras. En del är så självklart att det inte ens finns med. Vi har exempelvis livlinor på oss dygnet om och tänder lanternorna när det mörknar trots att risken för mötande båtar är väldigt liten.

Se upp för isberg

I natt måste utkiken skärpas. Det är risk för mötande fartyg, oljeriggar och sist men inte minst isberg. Det känns inget vidare att kliva upp i sittbrunnen för en vakt på helspänn. Klockan tio på kvällen kan vi äntligen pusta ut efter ett par jobbiga timmar. Vi väntade för länge med att ta ner stora kryssfocken. Sjön hann bli alldeles onödigt bökig. Börje syntes knappt uppe på däck under vattenmassorna.

Naturligtvis blir han blöt inpå bara skinnet. Det finns inget regnställ som klarar sådana dykningar. Börje får ner seglet till sist och surrar det vid relingen som ligger under vatten, hårt nedkrängda som vi är.

Själv sitter jag barfota vid rodret och kämpar för att underlätta genom att parera vågorna och hålla båten på en vettig kurs. Sedan får jag kräla omkring i den livligt skuttande båten och leta upp torra kläder åt Börje. Mina isiga fötter tinar så sakta upp. Vindrodret kämpar för att få båten att gå högt emot vinden. Det uppskattar vi fast gången blir jobbig.

Vi vill inte driva tillbaka mot Falklandsöarna. Båten får fruktansvärda smällar. Börje inspekterar alla utsatta ställen med en ficklampa. Än har vi inte sprungit läck. Jag klamrar mig fast i min koj. Vid de värsta braken far hjärtat upp i halsgropen. Det känns som att fara in i en vägg.

Omöjligt att få sova

Ingen av oss kan sova. Sjön är helt enkelt allt för svår. Vinden tjuter. Vi måste skrika till varandra fast det bara är någon meter mellan oss. Jag slumrar till ibland av ren utmattning. Ibland väcks jag av vågorna som brutalt kastar in mig i väggen. Jag bäddar in mig med kuddar och filtar så gott det går. Det är rått och kallt. Börje spanar efter isberg var femte minut. Klockan tre på natten är det min tur att överta vakten. Det är svårt att se något trots att fullmånen lyser bakom molnen som rusar fram på himlen.

Vågorna är höga som hus och horisonten syns sällan. Jag måste koncentrera mig på att hålla i mig och kan inte sitta och njuta av den spöklika skönheten. Först vid åttatiden på morgonen mojnar vinden såpass att det går att ta en solhöjd. Rågkakorna har sjunkit ihop till stenkakor. Om det enbart beror på skumpandet låter jag vara osagt. Efter nattens övningar är vi så kulna att de smakar underbart ändå tillsammans med varm choklad. Under dagen är vinden måttlig. Vi passar på att jobba lite i båten.

Jag ser flera pingviner. De verkar vara lite blyga. Så fort jag tar fram kameran så dyker de. Vi håller skärpt utkik under natten.

I fem minuter var tionde minut spanar vakten efter isberg och annat. Det är jobbigt att ideligen klättra upp och ner i sittbrunnen, men man håller sig i alla fall varm… I sittbrunnen blir man snabbt nerkyld. Det är tur att vi har vindroder.

Vi ser Eldslandet

Idag seglar vi ikapp med tiden för att få medström i ”Le Maire Strait”. Det kan bli kraftiga undervattensströmmar och tidvattenbundna jättevågor (så kallade ”tiderips”) som är så enorma att de välter stora fartyg. Väderleksrapporten från Falklandsöarna lovar bara svaga växlande vindar under förmiddagen.

Vi pysslar om vår trilska autopilot. Antagligen klarar inte dess kompass av att vi är så nära Sydpolen. Kompassen i sittbrunnen har vi för länge sedan bytt ut mot en som är korrigerad för det södra halvklotet. Jag bakar en sockerkaka till eftermiddagens te. Det gäller att hålla ångan och humöret uppe.

Vi passerar genom sundet vid midnatt. Ett stim delfiner visar den gynnsammaste vägen genom sundet. Den stämmer exakt med den som beskrivs i Pilotboken! Det blåser friskt och vi har fin medström. Båten gör 8-9 knop. Delfinerna simmar lekande lätt förbi oss ändå. När morgonen gryr, kulen och grå, har vi passerat den andra änden av sundet och klarat av en ytterst farlig passage.

Vilket höstrusk!

Idag känner vi oss verkligen som hemma. Regnet strilar ner från en obönhörligt mulen himmel. Vindarna är växlande. Vi kämpar med den hopplösa autopiloten för att åtminstone kunna ha det bekvämt mellan vindbyarna. Ibland kommer det en riktig stormby så att seglen måste tas ner i en hast. Regnet det bara öser ner. Jag passar på att samla regnvatten. Vårt förråd krymper trots att vi fyllde 350 liter i Mar del Plata.

Oväntat möte

På mitt vaktpass under förmiddagen får jag se en mast. När jag ber Börje komma och titta tror han mig inte. Vi har inte sett en segelbåt till havs sedan vi lämnade Europa. Men efter en halvtimme närmar vi oss en tysk ketch.

Dess besättning kommer upp på däck och stirrar på oss som om vi vore den flygande holländaren. De har väl knappast räknat med att möta en segelbåt här! Vi anropar dem på VHF:n men får inget svar. De vinkar bara lite matt i aktern. De ser medtagna ut. Ändå har de både medström och akterlig vind.

Så kommer en riktig stormby. Ner med förseglet. Sjön vräker sig över Börje på fördäck, men nu är han ordentligt klädd i Rukkaoverall och långa stövlar. Men vattnet är bokstavligen iskallt.

Var är vi?

Nu är det storm precis från det håll dit vi ska, så vi måste ge upp och söka skydd. Svårigheten är bara att vi inte vet exakt var vi är. Det finns inga radiofyrar här. De som vi stött på efter Sydamerikas kust har å andra sidan aldrig fungerat.

Våra solhöjder är rätt ungefärliga eftersom det är nästan helt mulet. Solen tittar bara fram sekundsnabbt. Det är ett riskabelt företag att ta upp sextanten i sittbrunnen. Vi styr norrut och seglar och seglar. Kommer vi att hinna fram till land innan mörkret faller eller ska vi bli tvungna att vända ut mot Antarktis?

Sent på eftermiddagen får vi land i sikte. Var är vi? Jag bläddrar frenetiskt i Pilotboken och jämför sida efter sida med sjökorten och de omgivande bergen. Det kan vara Bahia Aguirre. I så fall kan vi få ett visst skydd. Bergen är täckta med moln så det är svårt att avgöra vilken bergskedja det är. Alla ser så lika ut.

En Williwaw

När en ”Williwaw” – den ökända storm som byggs upp i bergen här – sveper över oss försvinner allt land i ett töcken. Vi seglar för fullt i fem knop men verkar inte röra oss ur fläcken. I Pilotboken står det mycket riktigt att det kan bli upp mot tre knops motström. Vid sjutiden på kvällen urskiljer vi vikens yttersta udde. Var är fyrarna som vi ska ha som riktmärken? Börje står vid rodret i hällregnet och snålblåsten.

Just innan mörkret dras ner som en svart rullgardin tar vi oss in i viken Bahia Aguirre och ankrar på sex meters djup. Vi lägger ut 35 meter kätting och 25 meter lina, för dyningen är hög. Vårt CQR-ankare har fått fäste i sand så vi hoppas vi ska kunna hålla oss kvar här fast viken är öppen mot hela sydatlanten.

Mysig hemmakväll

Vi tänder Pysen och hänger upp fuktiga saltindränkta kläder på tork överallt i båten. Närande köttfärssås och litervis med källfriskt vatten ger kraft och mod i barm. Under eftermiddagen var seglingen så hård att vi inte kunde dricka något. Det hade varit för svårt att krångla sig ur alla overaller och värmeställ för att kissa. Efter en stund har vi 25 plusgrader inne.

Ute kryper temperaturen ner mot noll. Vi somnar utmattade. Då och då väcker fruktansvärda anfall av Williwaws oss. Stormvindarna som skapas bland de moln-klädda bergen kastar sig huvudstupa ner efter fjällsidorna och försöker svepa oss med sig.

Stora vågor byggs upp fast vi ankrat relativt nära land. Närmare kan vi inte gå för vi såg drivande kelp inne i vi-ken. Kelp är en havsalg som kan bli lika grov som en mansarm. Trasslar man in ankaret är det förlorat. Börje går upp en gång i halvtimmen för att kolla att vi inte draggar. Jag sover över det mesta av eländet och vaknar bara vid de värsta tjuten i riggen och när båten rycker i ankarkättingen som om det vore ett koppel på en bångstyrig hund.

Vilodag utan vila

Vi tvättar av oss ordentligt. Vattnet är mer än lovligt kallt. Brrr... Det är fortfarande helmulet och motstorm. Vi beslutar oss för att ligga för ankar ett tag och invänta bättre väder. Efter 12 dagar till sjöss finns det också lite småjobb att göra. Börje lagar stora kryssfocken. Lattorna har gått av och dessutom slitit sönder sina fickor. Jag bakar baguette, nötchokladrutor och mosskaka.

Vädret är fortfarande dåligt. Rätt var det är kommer det en Williwaw med slagregn och stormvind. Vi har det varmt och skönt i båten. När ugnen är på behöver vi inte ens elda i vår fotogenkamin Pysen. Det är riktigt mysigt att sitta inne i värmen medan regnet smattrar mot rufftaket. Genom fönstren skymtar snötäckta fjäll. Natten till den åttonde januari är lugn.

Först vid sextiden på morgonen kommer den inledande stormen. Det fortsätter med piskande regn och hårda vindbyar hela dagen. Båten sliter och drar i ankarkättingen. Än så länge orkar ankaret hålla oss på plats. Vinden piskar upp vattnet i viken till yrande skum.

Barometern är i bottenläge. Vi studerar sjökort och väderkartor och konstaterar att detta busväder är helt normalt. Det ska vara storm eller mer 20 dagar per månad här. Vi får antagligen stå ut med det här vädret ända tills vi kommer till Valdivia. Under alla omständigheter måste vi vänta här tills vinden vänder till vår fördel. Det går inte att kryssa mot stormvindar när det samtidigt är motström. Då förflyttar man sig bara bakåt. Det är bara 80 sjömil kvar till Kap Horn.

Vi har seglat 10 000 sjömil för att komma hit. Det känns lite snopet att vara så nära men ändå inte förbi. Samtidigt njuter vi av ”friden” i denna ödsliga vik. Det finns inte en människa här. En gång fanns det indianstammar här som livnärde sig på jakt och fiske men de utrotades av den vita människan redan i början av 1900-talet. På eftermiddagen hör vi ett väldigt rytande uppifrån bergen. Detta är inte en vanlig Williwaw.

Bäst att stänga alla luckor och ventiler och göra oss segelklara om ankaret släpper. På någon minut är en väldig hagelstorm över oss. Den anfaller med hetsig frenesi. Dagsljuset försvinner och det blir mörkt som i en kolsäck. Hagel smattrar som kulsprutor mot däcket. Havet ser ut att vara beskjutet av tusentals hagelgevär. Ovädret varar bara en kvart. Men snö och hagel ligger i drivor på båten. Hagelkornen är stora som ärtor.

Tänk att jag inte skulle slippa att skotta snö i år heller muttrar Börje när han gör gångväg till aktern för att kolla förtöjningen. Bara för att vi inte ska inbilla oss att det är dags att segla vidare inleds nästa dag med ännu en rejäl Williwaw. Barometern är fortfarande i bottenläge. Vi skjuter upp avfärden ännu en dag.

Börje provmonterar reservautopiloten. Den verkar fungera fast vi är så nära Sydpolen. Jag syr i nya krokar i våra handdukar. Börje skurar rodret. Det är fullt med grönt slem och ludd. Det är svårt att få bort. Vi vädrar ett par skåp och stuvar om. Dagen rusar snabbt förbi. Till kvällen får vi fiskbullar (usch) och mandelpudding (mums).

Stormiga dagar

Nästa morgon gryr, blåsig och kall. Det stormar hela dagen. Börje har full sysselsättning som ankarvakt. Regnstormbyarna kommer tätt. Hur måtte det då inte blåsa ute till havs. När det är storm är skillnaden mellan att gå mot vinden (från Atlanten till Stilla Havet) och att segla i medvind (från Stilla Havet in i Atlanten) lika stor som skillnaden mellan att åka slalom i uppförsbacke respektive nerförsbacke.

Här gäller det att ha vind i seglen, för att kunna rida över de jättevågor som vi nu börjar betrakta som normala, men ytterst obekväma, delar av den här etappen. Att motorera är fullständigt meningslöst. En 25 hästars motor kan inte driva båten genom motsjön och motströmmarna. ¨

Börje har ingen ro att sitta stilla. Han spanar nervöst ut. Som en osalig ande vandrar han mellan ruffluckan och de olika fönstren i båten. Stämmer bäringarna till land? Draggar vi? Släpper ankaret har vi bara några minuter på oss innan båten krossas mot klipporna. Stormväder är särskilt otäckt här där ingen hjälp finns att få. Hit kommer aldrig båtar annat än för att söka skydd.  Just nu lär ingen kunna ta sig hit på grund av motvinden. Det finns inga andra nödhamnar i närheten så draggar vi måste vi ge oss rätt ut till havs. Vi har lusläst alla sjökort och pilotböcker.

Vi prövar ekolodets ankarvakt. Tyvärr larmar det redan två meter under oss. Har vi en stor fisk som hemlig beundrare? I så fall trivs han säkert bra. Igår fick han hälften av mina fiskbullar och idag ett halvt kilo leverpastej som blivit för gammal. Mojnar inte vinden till natten måste jag gå ankarvakt.

Brr. Klockan är elva på kvällen. Jag har just krupit ner i min varma koj. I en timme har jag suttit ankarvakt i sittbrunnen i den åttagradiga råkalla kylan. Sprayhooden ger en smula lä eftersom vi lagt ankaret i fören. På det viset blir båten också mer strömlinjeformad och ett mindre vindfång. Det blåser fortfarande så att vargarna tjuter i falsett i riggen. Kylan biter ordentligt i kinderna. Sittbrunnen är täckt med rimfrost.

Vinden kyler

Natten till idag var det fem minusgrader. På dagen masar sig kvicksilvret upp till hela tolv plusgrader när solen tittar fram. Men det känns mycket kallare. Det är svart över bergen. Barometern stiger dock sakta men säkert. Vi är misstänksamma. Det bådar inte gott. Här är allting tvärt emot. Nordanvinden är varm och skön medan sunnan kommer med snö och hagel.

Vi ligger där vi ligger (hoppas vi) och kan bara vänta tills vädret blir bättre. Någon enstaka dag ska väl vinden vända så vi kan skynda iväg från dessa hopplösa fjällkedjor som bara producerar oväder. Börje jobbar fortfarande med att förtöja om. Han skiftar ankaret till aktern. Av någon anledning rider båten bättre på vågorna när vi är ankrade så. Snöblandat regn slaskar men Börje klagar inte. Jag kokar lite varm choklad.

Klockan är halv tolv på natten. Börje har gått ankarvakt i två timmar. Själv har jag slumrat till fast jag hela tiden lyssnat med ett öra efter order från kaptenen. Stormen tycks inte bedarra. Börje har livsele och säkerhetslina på sig. Jag är ändå orolig för att han ska halka på isen på däck. I nollgradigt vatten har man inte många minuter på sig att komma ombord.

Åh, om vinden bara kunde vrida sig lite. Jag är trött på att ligga i denna oroliga och otrygga hamn. Jag seglar hellre. Fast inte på kryss i stormande motvind förstås. Det blåser 8-9 Beaufort hela tiden. Vindstyrkan i byarna kan vi bara ana oss till.

Vi vill inte ha vindmätaren ute för jämnan. Den skulle snart blåsa sönder. Natten är orolig. Vindbyarna får hela båten att vibrera. Ankarvakten är spänd och orolig. Måtte vi inte dragga! Jag vaknar motvilligt till en ny stormig dag. Uppenbarligen måste vi söka oss närmare land. Här är dyningen meterhög. Det är inte lätt att få upp ankaret utan att kättingen går av. Det gäller att parera dyningen med ankarspelet.

Vi seglar försiktigt närmare land och spanar oroligt efter kelp. När vi inte vågar gå längre släpper vi i ankaret och lyckas så småningom få fäste i botten. Efter att ha bytt de regnvåta overallerna och fått lite varmt i oss kan vi äntligen slappna av. Jag städar i badrumsskåpet. Två schampoflaskor har lyckats med konststycket att skruva av sina egna hattar. Sedan bakar jag sockerkaka och "råglimpa". Vi väntar på bättre vind.

Jag upptäcker att jag kan spela munspel. Till min stora förvåning kan jag genast plocka ut flera melodier på Börjes munspel som låg i ett skåp. Tyvärr sitter bara de första takterna av barndomens melodier kvar i minnet. Börje vågar aldrig gissa vad det är jag spelar. Han säger att munspelet är så stort och hårt och hans huvud så ömtåligt!

Barometern har börjat dala. Vi trodde inte den kunde komma lägre. Molnen hopar sig. Det är åtta plusgrader ute. I natt var det tre minusgrader

Vid elvatiden har vinden vridit till NV. Vi skyndar oss att ta upp ankaret och överge vår vänliga vik. Det är inte utan saknad jag lämnar denna storslagna natur som påminner så mycket om den svenska fjällvärlden. Det är skönt att höra vågskvalp och fladdrande segel igen. Regnet hänger i luften utom när det ramlar ner. Det går långsamt fram, men det går ändå fram. I två knop.

Jag passar på att skriva ren min dagbok på maskin. Lite småregn är inte så farligt. Inte en enda stormby har jagat oss idag. Nu skymmer det och jag ska vila lite innan mitt vaktpass och spaningen efter isberg börjar. Till kvällen dör vinden ut. Vi seglar med två rev i storen och stora och lilla kryssfocken uppe. På så vis klarar vi de flesta vindstyrkor utan att skifta segel.

När vinden återvänder har den vridit sig så att vi nu har kurs mot ett par öar utan fyrljus. Vi måste ta en rejäl omväg för att inte komma för nära eftersom de är omgivna av förrädiska undervattensrev. Ett gäng delfiner leker runt oss. Jag offrar större delen av vilan under min frivakt för att njuta av gratisunderhållningen.

Det är midnatt. Delfinerna pratar fortfarande. Jag hör dem så väl i min koj. Om reinkarnation existerar vill jag bli en delfin i nästa liv. De är så trevliga och fredliga och verkar kunna roa sig med enkla medel.

Vid tvåtiden på natten närmar vi oss åter ögruppen Islas Evout som ligger så förargligt i vår väg. Vi får slå till reträtt. Det är alldeles för mörkt för att vi ska kunna närma oss säkert. Nästa dag gryr lika grå och kall som en gammal våt skurtrasa. Ofrivilligt är vi på väg tillbaka till Atlanten. Vi slår och gör ett nytt försök att passera Islas Evout. Det regnar ordentligt. Sikten är dålig.

Vid niotiden på morgonen har vi åter öarna i sikte. Vi får tillfälle att studera dem både länge och väl. Motvinden är mycket beslutsam. Vi kryssar och kämpar oss fram meter för meter och seglar allt vad tygen håller. Ändå är det som om vi satt fast i tuggummi. Öarna kommer inte närmare. Det är stark motström. Vi omringas av ett stim valar. Stora valar som simmar tätt framför fören på oss. De dyker under oss. Det är riktigt läskigt. Tänk om de anfaller… Som tur är tröttnar de snart på att kretsa runt oss men en lång stund hör vi ljudet av deras utblåsningar.

Bara kryss

På eftermiddagen får jag fruktansvärd huvudvärk. Dessutom kommer vi in i ett riktigt oväder. Regn, hagel och motvind gör att vi får kryssa fyra obehagliga timmar för att ta oss tio sjömil framåt på sjökortet.

Vi siktar in oss på en vik strax bakom Kap Horn – Caleta Martial – och eskorteras dit av ett femtiotal delfiner. De hoppar och leker runt oss så att vattnet stänker på mig som står till rors.

Börje är så fascinerad av delfinernas hyss att han nästan glömmer att ta ner seglen. Ovanligt nog simmar delfinerna huller om buller. Som ystra hundvalpar tumlar de runt med varandra. Det går inte att använda ekolodet. Det flimrar hela tiden när delfinerna dyker förbi. Delfinerna simmar runt båten tills en gummibåt med militärer fångar deras intresse.

Gäster hos militären

Militärernas befälhavare bjuder över oss till militärförläggningen i viken intill nästa dag. En hagelstorm avbryter vårt samtal. Äntligen får vi tända Pysen, äta het ärtsoppa och varm fruktkräm. När detta är klart är klockan nio på kvällen. Det blåser hårt under natten. Inte i byar utan i oavbrutet hisnande vindhastigheter.

Vinden mullrar fram över fjällen för att sedan kasta sig ner i vår vik. Just när vi ätit frukost kommer marinens gossar och hämtar oss. Vi har knappt hunnit morna oss eftersom våra klockor fortfarande är inställda på vintertid. Men här är det högsommar även om det är svårt att tro när man tittar på termometern.

Vi kastar på oss regnoveraller och flytvästar och försöker glömma risken för draggande ankare och stormvindar På tio minuter når vi militärernas förläggning som vi får inspektera.

Den är spartansk men det är åtminstone varmt och rent. Här stannar ett trettiotal militärer i tre månader under sommaren utan annan kontakt med omgivningen än radioförbindelsen med basen i Chile.

Högst en eller två segelbåtar passerar förbi per år så de är verkligen glada att få lite omväxling. Vi får kaffe i mässen. Samtalet flyter ganska bra med hjälp av ivrigt bläddrande i lexikon. Basen är även väderstation och de berättar att det varit ovanligt dåligt väder i år med vindar i stormstyrka varje dag. Några isberg har de inte sett ännu, de är annars vanliga här.

Valarna behöver vi inte vara rädda för säger militärerna. De är bara nyfikna och lekfulla. I sista minuten brukar de nästan alltid väja undan för båtar… Militärerna är imponerade av vår vaktdisciplin med fyra timmars vakter, dygnet om, dag efter dag. Själva har de svårt att hålla sig vakna under de långa nätterna. Vi försäkrar att det inte alls är svårt att vara vaken när man när som helst kan segla på ett isberg…

Det är rent häpnadsväckande hur bra det går att förstå varandra om bara viljan finns. När någon part inte förstår slår alla i sina parlörer och vrider sig av skratt. Min spanska har definitivt stora brister! Stämningen är hög. När vi efter några timmar antyder att det är dags att återvända till båten blir alla mycket besvikna. Kocken har förberett en speciell festlunch till vår ära. Vi har inte hjärta att tacka nej fast det är oroligt att inte veta om båten ligger säkert. Det friskar i ordentligt ibland.

Militären bjuder på festmiddag

Middagen är härlig. Soppa med nudlar, sedan fårstek och spagetti och kryddig sås och jelly till efterrätt. Vi erbjuds varma duschar, konserver och diesel men vi vill hellre tillbaka hem till båten. Det viner oroväckande runt huset. Det går vita gäss på sjön men vår båt ligger tryggt kvar i viken och jag börjar genast leta efter lämpliga avskedsgåvor till militärerna. Ett knepigt träpussel för vuxna och en stor korg med godis bör hålla dem sysselsatta ett bra tag.

Nästa dag stormar det ordentligt. Det är med knapp nöd de fyra militärer som vi bjudit på kaffe kan ta sig fram till oss i sin stora gummibåt. De uppskattar verkligen både kaffe och kakor men vinden ökar hela tiden. Det blåser nu över 40 sekundmeter. Vi draggar och tar upp ett extraankare. Efter att nästan punkterat sin jolle med ankarets vassa flyn lyckas militärerna få det i sjön. Jollen är halvfull med nollgradigt vatten och alla är sjöblöta. Det gör inget säger befälet. Mannarna ska härdas.

Börje går ankarvakt i snöyran i sittbrunnen. Jag gör klart för storm. Dessa rader kastar jag ner medan vatten till termosarna kokar. Jag surrar alla lösa pinaler och plockar undan. Vi har underskattat kraften i stormarna här. En liten båt som vår har inget att sätta emot. Det är otäckt att lyssna till stormens tjut. Draggar vi ut måste vi följa med vinden och segla tillbaka mot Atlanten. Nu är vi glada om vi kommer härifrån med båten och livhanken i behåll. Vädret är obeskrivligt uselt. Det har stormat varje dag sedan Le Maire Strait för fjorton dagar sedan. Bara några timmar medan vinden vänt har det lugnat ner sig.

Börje öppnar luckan och en snöby blåser ner ända in i förpiken. Vi håller stången för tillfället. Jag rapporterar det till militärernas radiokille. De anropar oss varannan timme på VHF:n för att höra om vi är OK. Visserligen kan de inget göra om vi får problem – närmaste undsättning finns i Puerto Williams i Beaglekanalen ett dygns färd härifrån. Det känns ändå skönt att det finns levande människor i närheten.

Ännu har jag inte gripits av panik. Men jag måste medge att jag är rädd. Det är som om en kall hand kramar hjärtat på mig. Risken är stor att vi blåser ut ur vikens relativa trygghet, ut till ett hav i full storm med vågor som hus.

Rädd att dragga

Jag har just haft radiokontakt med militärerna. Vädret väntas inte bli bättre. De har läst i sin instruktionsbok för undsättning av fartyg i nöd och meddelar att de kommer att ha ständig bevakning på kanal åtta förutom att de anropar oss varannan timme. Det känns overkligt att befinna sig i en sådan krissituation att det kan bli aktuellt med rädd-ningsaktioner.

För en stund sedan gav jag Börje en kopp varm choklad. Jag får ta en själv för att lugna ner mig… Chokladen hjälper inte. Jag är på helspänn. Jag märker att jag börjar få svårt att tänka koncentrerat. Jag måste fundera länge innan jag kan översätta vår lokala tid till GMT.

Kap Horn till varje pris?

Det är så lite jag kan göra. Börje vill vara uppe på däck trots att han inte hann få på sig ett riktigt regnställ. Sjö och snö dränker båten. Det knakar och brakar i förtöjningen. Allt eftersom minuterna kryper fram blir jag mer och mer beredd att ge upp vårt försök att runda Kap Horn. Men kaptenen måste avgöra. Det är nackdelen med att slippa ansvaret i vardagslag. Då får man inte heller sista ordet när det krisar till sig.

 För mig känns livet mest värdefullt, därnäst båtens säkerhet. Att bli en av de få segelbåtar i världen som rundat Kap Horn från öst till väst känns inte alls viktigt längre.

Åter kommer en extra hård stormby. Helst skulle jag vilja följa minsta motståndets lag och segla iväg med vinden. Förnuftet säger dock att vi inte kan klara oss utan de två ankare som vi i så fall måste lämna kvar. Jag ber förtvivlade böner om att stormen ska avta. Vindmakaren vill dock inte höra på det örat. Tvärtom verkar han vilja sätta riktig skräck i oss.

Snö och hagel piskar mot däck. Börje kommer att frysa sig sjuk där ute. Kvällen och det skrämmande mörkret närmar sig snabbt. På natten är en storm sjudubbelt värre. Att ta sig ut ur en vik som den här på natten är mycket farligt.

Här finns inte det minsta ljus från land. Men massor av farlig kelp att trassla in sig i. Sikten i slagregn och snödis är mycket begränsad. Alldeles utanför viken ligger det flera ögrupper. Ingen har fyr. Börje vägrar att lämna sin post. Han tycker det är dumt att riskera att vi båda blir sjuka. Stackars Börje. Båten är hans ögonsten. Jag har packat allt vi kan behöva om vi måste överge båten.

Radiokontakten fungerar fint. Nu ryter det till igen så där otäckt. Ska det aldrig sluta? Jag torkar Börjes våta kläder vid Pysen och anstränger mig för att inte uppträda som ett hysteriskt fruntimmer. Det gäller att hela tiden ha händerna fulla med jobb så man inte hinner grubbla.

Klockan är tolv. Vi har just haft skeppsråd. Börje tycker precis som jag att det är dags att ge upp. Nu har vi gjort två försök att runda Kap Horn. Två veckors storm och inget hopp om bättre väder gör att vi beslutar oss för att gå Magellans sund till Stilla havet. Men först måste vi ta oss tillbaka till Atlanten. Stormen har inte bedarrat än.

Det blir ingen sömn i natt. Så fort det ljusnar ska vi ta segla iväg i medvind och medström. Stormen viner och vi planerar vårt återtåg. Enligt tidvattentabellen är det bäst att gå tidigt på morgonen då det är medström. Det är strax efter midnatt och därute härjar otäcka vindspöken. De hoar och buar och rasslar med sina kedjor. Eller är det ankarkättingen som skramlar?

Så snart gryningen kommer och vindens falsettsång sjunkit några oktaver ska vi kasta loss och segla iväg. Magellans sund kommer inte att bli som Göta kanal precis, men det finns åtminstone en teoretisk chans att ta sig fram där även med denna vindriktning. Det ska bli skönt att återse kära gamla Atlanten. Den har visserligen också generöst bjudit på motvind och oväder, men där tar åtminstone stormarna slut efter några dagar. Här tycks barometern ha fastnat i bottenläge. Stormknappen har hakat upp sig. Vädergubben har snösäcken och hagelbössan klar så fort vi sticker ut näsan.

Börje har försökt fylla fotogenlanternorna i flera dagar utan att lyckas på grund av regn och snö. Mina ögonlock vill gärna falla ihop varje gång vinden drar efter andan. Men så piper det i igen och jag är klarvaken med hjärtat i halsgropen. Jag bläddrar bakåt i dagboken och ser att det är 226 dagar sedan vi lämnade Stockholm. Mer än halva tiden har vi varit till sjöss.  Bästa seglingen hade vi paradoxalt nog på etappen från Mar del Plata till Eldslandet. För några veckor sedan gled vi fram i solen utan att behöva göra annat än titta belåtet på välfyllda segel… Jag längtar till tropikerna!

Klockan fem på morgonen har stormen övergått i hård blåst. Börje skyndar ut och tar upp ankarna. Barometern är på väg uppåt. Himlen är fylld med mörka moln. Det duggregnar. Här får detta betraktas som "fint väder". När ankarna är uppe har vinden dött ut helt. Bara dyningen är kvar. Vi ankrar om på fyra meters djup. I natt draggade vi från sex till elva meter. Jag passar på att baka. Till kvällen börjar det äntligen blåsa. Ostlig vind. Den ökar i styrka. Vår vik är helt oskyddad för ostliga vindar. Hela södra oceanens vågor går rätt in. Blir det storm kommer vi att stranda som Noaks ark högt uppe på någon bergssluttning.

Vi flyttar oss ut ett par hundra meter i viken. Enligt statistiken är ostliga vindar ytterst sällsynta. I den mån de förekommer varar de bara ett par timmar och är aldrig hårda. Vi bör kunna rida ut den här stormen. En kvart senare förstår vi att det inte kommer att gå. Vid tiotiden på kvällen, strax innan det sista dagsljuset försvinner tvingas vi ge oss av. Ankaret håller oss inte längre kvar i den höga sjö som byggts upp. Vinden ökar för varje minut. Det tjuter i masten.

Vi försöker förtvivlat komma ihåg var det finns kelp. Dels för att det är farligt att trassla in sig i tångruskorna, dels för att kelpen varnar för undervattensrev. Bara ett fåtal står utmärkta på vårt sjökort, det finns många flera.

Sakta tar vi oss framåt medan mörkret faller. Det blir kolsvart omkring oss. Bergsmassiven skymtar bara som mörka konturer mot himlen. Det är omöjligt att bedöma avstånd. Vi gör korta slag. Hela tiden får jag hala och dra i skoten. Det håller mig åtminstone varm i regnet och snögloppen.

Var är nu de branta klipporna? Vi spanar efter kelp. Hur nära land kan vi gå innan faran för undervattensrev blir överhängande? Vi kan inte ta några risker och går därför i en prydlig zig-zaglinje mitt i viken (hoppas vi). Det är jobbigare med många slag men säkrare. Några distans åt babord, slå! En distans åt styrbord, slå! Ett par kabellängder åt babord, slå! Och så vidare. Timme efter timme.

Efter tre timmars nervpirrande kryssning i kompakt mörker kommer vi äntligen till vikens mynning och kan gira söderut. Vart ska vi nu ta vägen? Den lismande väder-guden frestar oss med den förföriska östanvinden.

Vi gör ett tredje försök mot Kap Horn! Vi intalar oss att vi måste ta chansen nu när vi har vinden med oss. Om vinden vänder så ska vi också vända tillbaka mot Atlanten, det lovar vi varandra. Men vi vill ju inte kryssa tillbaka.

Kap Horn ligger bara några distans härifrån – vi seglar i medvind! Strax efter två är vi ute på öppet vatten och jag stupar ner i min koj. Klockan fem purrar Börje mig. Jag är så trött att ögonen knappt håller sig uppe. Jag behöver dock bara komma upp i sittbrunnen för att åtminstone fotografen i mig ska vakna.

Äntligen Kap Horn!

Vi närmar oss Kap Horn! Det väldiga, men egentligen inte överväldigande, bergsmassivet ligger framför oss. Det är bara några ynkliga sjömil kvar! Vi har en otrolig tur som får uppleva detta. Båten skenar fram i sex knop, med enbart det hårdrevade storseglet uppe. Det är en härlig slör! Till och med sjön är med oss. Inte ens motströmmen, som vi vet finns här, förmår att stoppa oss nu.

Jag urskiljer fyren och några hus. Det är radiostationen Cabo de Hornos När vi är tvärs anropar de oss. Som vanligt sköter jag VHF:n, för militärerna talar bara spanska. Militärerna önskar oss en lyckosam segling med goda vindar. Det är en fantastisk känsla att tala med Radio Cabo de Hornos!

Jag riktigt hör historiens vingslag! Radiokillarna verkar lika förtjusta de. Det är första gången de fått svar av en tjej. Det är inte så konstigt. Bara en handfull tjejer har seglat förbi. Det är verkligen en kick att vara här! Känslan kan knappt beskrivas.  Upprymda poserar vi i sittbrunnen med Kap Horn som klädsam bakgrund. Vi har passerat Kap Horn från det svåraste hållet.

Än är inte faran över

Kap Horn försvinner akterut, men våra strapatser är inte slut ännu! De har snarare just börjat. Ostliga vindar följs alltid av storm från väst eller nordväst.

De få seglare som alls söker sig hit går genom Magellans sund och sedan de inre vattenvägarna som leder upp nästan ända till Valdivia. Det borde rimligen vara säkrare här ute än inne bland öarna. Här finns det i alla fall gott om sjörum. Men det är alltid riskabelt att ha pålandsvind. Det får vi räkna med att ha i ytterligare drygt en vecka.

Klockan är nu nio lokal tid. Vi dricker varm choklad och äter grahamskex med ost. Himlen mörknar allt mer. Svarta moln hopar sig över våra huvuden. In mot land syns snöklädda alptoppar. Jag sitter i sittbrunnen och njuter av anblicken. Det är storslaget! Börje sover. Jag är ordentligt fastspänd här ute, för båten skenar fram. Vädret är uselt trots att vinden fördelaktig.

Vågorna blir som tokiga när den starka ostvinden möter den kraftiga strömmen från väst. Vit spray flyger fram över vågorna. In över båten bryter då och då en sjö som blöter ner mig. Jag är glad åt att vi fortfarande har sprayhooden uppe. Jag kurar ihop mig under den. Vindrodret gör sin plikt, men emellanåt måste jag gå ut och justera det. Då passar jättevågorna på att attackera oss. Vattnet är mycket salt och mycket kallt!

Jag har nu studerat sjökortet mycket ingående. Usch, det återstår fortfarande mycket segling i dessa farliga vatten!  Det blir till att kämpa mot väder, vindar och pålands-ström. Men den som ger sig in i leken får leken tåla. Förresten så finns det ingen återvändo längre.

När Börje avlöser mig känner jag att jag borde göra lite nytta men kroppen vill bara sova. Efter en tupplur på någon timme konstaterar jag i sjökortet att vi även i natt kommer att ha ett par öar framför oss vars position är tämligen okänd. Naturligtvis saknar de fyrar. Olika uppgifter cirkulerar om var Islas Ildelfonsos ligger, men fler än en båt har bokstavligen träffat på dem. Vinden är fortfarande frisk på eftermiddagen, och dessutom från någotsånär rätt håll. Ibland tittar till och med solen fram. Det är dock ingen skön medvindssjö. Båten kränger och vrider sig som om den hade myror i byxorna.

Vi håller alla tummar för att vinden ska hålla i sig åtminstone fjorton dagar till. Det räcker för att ta oss till Valdivia. Men enligt statistiken blåser det inte så mycket ostlig vind sammanlagt under flera år! Åh, den som ändå vore i Valdivia! Vi håller noggrann utkik hela natten efter öarna och isberg.

Tidigt på morgonen måste vi slå utåt-bakåt för att undvika Islas Ildelfonsos. Vi är fortfarande inte säkra på vare sig var de eller vi själva är. Men döda räkningen visar att det kan vara riskabelt att gå närmare land. Sikten är dålig och pålands-strömmen på fem knop kan raskt sätta oss i en obehaglig situation.

 Klockan sex lättar molnen. Vi gissade rätt. Hade vi inte slagit i tid hade vi gått på grund. Nu behöver vi bara på tillbaka ut till havs. Det blir inte lätt, för nu tar vinden plötsligt slut. Solen skiner från en himmel med bara små vita moln. Över land hänger de vanliga svarta molmonstren. Vi guppar redlöst omkring parallellt med kusten. Farten är bara två-tre knop. Med den takten kommer det att ta oss tjugo dygn till Valdivia.

Den dumma vinden vrider sig allt mer emot oss. Vi kryssar så högt mot vinden som vi törs. Trots det kommer vi knappt framåt. Vi vill så innerligt gärna komma bort från ”The Roaring Forties and the Screaming Fifties” men det verkar vara rent hopplöst.

Till kvällen har vi åter ett kryssben in mot kusten. En ö ligger ett tiotal distans utanför. Med sedvanlig precision siktar båten in sig rakt mot den hotande ön. Vi måste slå åt andra hållet igen.

Söndag 20 januari. Så fort det ljusnar styr vi åter mot land. Klockan åtta, efter fyra timmars segling, siktar vi ön. En timme senare måste vi slå söderut. Klockan tio slår vi in mot land. Vi kommer inte förbi den här gången heller. Slår söderut. Slår tillbaka in mot land. Slår söderut. Slår mot land. Halv sju på kvällen är vi vid exakt samma ställe som igår kväll.

Tjugofyra timmars segling i båtknäckande sjö har inte fört oss en distans närmare målet. Läget känns hopplöst men vi är fast beslutna att kämpa vidare. Vi ska bita oss kvar som blodiglar i Stilla Havet. Det värsta är påfrestningen på båten. När vi faller ner med åtta tons tyngd mellan två vågor tror jag att båten ska rämna på mitten. Sittbrunnen sköljs hela dagen över med havsvatten och saltvattenspray. Det går inte att vara ute.

Bara på några minuter blir vi helt stelfrusna. När vi ska slå får Börje gå ut ensam. Jag står fastklamrad i luckan och drar vid behov i skotlinorna. Ibland drömmer jag i min koj om den härliga mat jag ska laga i Valdivia. Mest längtar jag dock efter en varm dusch!

Valdivia! Visst låter det som löften som vajande palmer och evig sol? Jag rullar namnet på tungan... Valdivia... Det ska bli så underbart att komma till varmare trakter. Det börjar bli enerverande med bylsandet med tjocka kläder. Det påminner för mycket om svensk midvinter.

Nya prövningar

Börje är uppe hela natten och kämpar med diskbänken som vill svämma över. Trots det är han pigg som en lärka. Den mannen tycks vara skapad utan sömnbehov. Det är inte roligt att segla när hjärtat sitter i halsgropen hela tiden. Sjön är så svår att den trotsar all beskrivning. Det dånar och mullrar som om åskan går. När vågorna träffar båten blir det riktiga explosioner. Det låter som en sämre krigsfilm som satsat allt på ljudeffekterna. Vi utkämpar också en slags kamp. Vi slåss mot naturens krafter.

Vi kryssar och kryssar, men gör bara en patetisk framfart på sjökortet. Jag tycker inte om att segla längre. Det finns inte nog med pengar i världen för att förmå mig att göra om denna seglingsetapp en gång till. Kommer vi nånsin till Valdivia ska jag njuta av varenda sekund på landbacken.

Klockan är halvsex på eftermiddagen. Börje är hungrig. Själv vill jag aldrig mer se mat. Jag har tvingat i mig lite under dagen och med hjälp av ren viljestyrka har jag fått behålla den. Jag mår pyton. Sjösjukepiller hjälper inte.

Antagligen förstärks illamåendet av att jag är rädd. Det är lika hemskt varje gång vi dunsar ner mellan två vågberg så det knakar i alla fogar. Måtte vinden vända snart! Vårt enda nöje är att titta på fåglar. Albatrosserna är så roliga. De flyger runt om båten, gör lågsniffare och tittar in genom fönstren. Eller också håller de sig stilla över sittbrunnen och försöker kika ner i ruffluckan.

Vår vän albatrossen

Börje står helt förtjust och rapporterar från sittbrunnsluckan: ”Nu kommer det en som tänker sätta sig i sittbrunnen. Nej, han landar på vattnet strax bakom oss. Först springer han några steg på vattnet. Sedan vecklar han ihop sina meterlånga vingar. Nu lyfter han på ena benet och kliar sig i nacken. Så gäspar han. En albatross till kommer flygande. Den landar bara några decimeter från den första. De börjar prata.”

Vi småpratar en stund om fåglarnas lustiga beteenden. Då hör vi plötsligt en kraftig duns på däck. Vi hör direkt att det inte är en våg. Börje rusar upp i sittbrunnen. En albatross har flugit för nära vår mast som slår fram och åter i den hårda sjön.

Albatrossen måste ha slagits medvetslös och ramlat i däck, men innan Börje hinner få tag i den har den kastats överbord. Den ligger nu helt chockad i vattnet. Andra albatrosser flyger genast dit och kretsar oroligt i luften. Några landar bredvid honom i vattnet. I vår masttopp hänger vindvimpeln snett. Senare visar det sig också att stroblighten och ankarlanternan slagits sönder.

Ett dåligt omen

Vi deppar ett tag över vår och framförallt albatrossens maximala otur. Risken för att en så stor fågel ska träffa masten så illa borde vara försumbar... Alla fåglar har som genom ett trollslag försvunnit från båten. De kretsar ännu runt den döende albatrossen.

Det finns inget vi kan göra för att hjälpa den stackars (för...e) fågeln. Vi kan inte vända. Vi reflekterar inte så mycket på att vi just gjort sjömannens värsta dödssynd – dödat en albatross – om än oavsiktligt. Enligt de gamla legenderna från segelfartygens tid är albatrosser egentligen boningar för förlista sjömäns själar. De beskyddar de sjöfarande och därför får en sjöman aldrig någonsin skada dem. Dör en albatross är det ett dåligt omen.

Några timmar senare kretsar åter fåglar obekymrat omkring oss. Antingen är det nya fåglar som inte nåtts av nyheten om hur farliga vi är eller också har våra gamla vänner så kort minne att de redan glömt olyckan. Det är skönt att se dem igen. De är vårt enda sällskap och ett påtagligt bevis för att det går att överleva även här.

Det blåser storm

Tisdag 22 januari. Vinden är fortfarande emot oss. Vi slår in emot land så fort det ljusnar. Det blåser ännu friskare idag. Hemma skulle ingen människa segla i dessa vindstyrkor. Vi har inget annat val.

Himlen är gråsvart och det regnar oavbrutet. Barometern som varit i topp sedan igår dalar sakta. Det är dock ingen större skillnad på vädret här nere när det är högtryck. Det är precis lika regnigt, ruggigt och stormigt.

När barometern sjunker ökar bara vindstyrkan från ”storm” till ”svår storm”. Ökar det mer får vi ge upp. Varken vi eller båten klarar mer. Vi studerar sjökorten och pilotböckerna för att finna tänkbara nödhamnar. Det är en nästan omöjlig uppgift eftersom vi bara har en ungefärlig uppfattning om var vi befinner oss. Solen har lyst med sin frånvaro i flera dagar. Sextanten är inte till någon nytta. Varken radio-fyrar eller vanliga fyrar finns på denna kuststräcka.

Alla berg och öar ser likadana ut och vi måste hålla oss på ett rimligt avstånd från kusten. Vi vågar inte gå närmare än ett tiotal distans på grund av förrädiska undervattensklippor. Dessutom har vi pålandsströmmen att tänka på och den illasinnade västanvinden som gärna vill kasta upp oss på första bästa klipprev.

Stilla Havet inte stilla

Nu måste jag ha på mig säkerhetsbältet för att överhuvudtaget kunna hålla mig kvar i kojen som ligger i lovart. Magen kurrar anklagande men jag har ingen aptit. En Kap Hornsegling kan verkligen rekommenderas för den som vill gå ner i vikt. Jag vill hellre ha kilona kvar.

Klockan två måste vi inse att slaget är förlorat för stunden. Efter att ha genomlidit ett par riktigt otäcka smällar, där båten kastas från åtskilliga meters höjd ner i järnhårda vågdalar, vågar vi inte utmana ödet mer. Vi tar ner storseglet och kursen blir automatiskt sydlig. Vindskydden håller på att blåsa sönder så vi skär ner dem i all hast. Sittbrunnen ser naken ut. Börje går runt med ficklampan och letar efter läckor. Båten är råfuktig inomhus av kondens, trots att det är tio grader varmt både ute och inne.

Med storseglet nere blir gången bättre. Men det känns lite bittert att behöva börja om från början nu när vi har kommit en så bra bit mot målet. Det är bara 160 sjömil kvar till Magellans sunds utlopp i Stilla Havet. Vi måste kämpa vidare.

Klockan är sju på kvällen. Det blåser fortfarande hårt. Vi skyndar söderut i tre knop, med bara lilla kryssfocken uppe. Vågor som kommit på sned här i livet träffar oss då och då med alla sina krafter. Det är som om något jättemonster först gav båten en hård örfil och sedan en rejäl spark i baken.

Oväsendet och oron gör att jag får ont i huvudet. Ändå är seglingen avsevärt bättre nu än när vi hade storseglet uppe. Just när jag skriver detta kommer en väldig våg och kastar sig mot vår bredsida. Ny dag. Mer regn. Vi guppar missmodigt fram i en knop och drivs sakta men säkert tillbaka söderut.  Vad vi än gör blir det fel. Vi kan inte kryssa norrut – det frestar på båten allt för mycket. Vi kan inte fortsätta söderut. Då kommer vi till Sydpolen. Halv åtta. Vi äter lite frukost och klär på oss alla regnkläder för att gå upp och hissa storseglet. Nu friskar vinden i med ny kraft, snarast värre än igår. Det är bara att ta ner seglet igen och krypa ur regnstället. Vi får segla på åt det håll det går. Söderut. Suck.

Vi diskuterar för första gången allvarligt att ge upp hela projektet. Blåser vi tillbaka förbi Kap Horn är det nog bäst att segla upp till Västindien. Den segelbara säsongen börjar att lida mot sitt slut. Vi får antagligen inte tillstånd att gå genom Magellans sund så här sent på säsongen. Vid middagstid hissar vi åter storen och gör ett nytt försök att kryssa upp mot Valdivia. Barometern sjunker oroväckande. Vi kommer att hamna i oväder.

Nu klockan två på eftermiddagen är allt frid och fröjd. Visserligen slår båten i onödigt hårt när vågorna kommer olyckligt. Förvisso leder inte kursen spikrakt mot Valdivia. Men besättningen är ändå vid gott mod. Jag läser om mina gamla böcker för tredje gången medan Börje fingranskar Hal Roths bok ”Two against Cape Horn”. Nu ska vi glömma alla bekymmer och dricka te och äta upp de sista hembakta kakorna. Allt mjukt bröd är slut. Det är minst 175 liter vatten kvar. Det räcker i cirka 35 dagar. Säkrast att ransonera. Vart hinner vi på 35 dagar?

Hopp och förtvivlan

Det värsta med den här seglingen är de tvära kasten mellan hopp och förtvivlan. För några timmar sedan talade vi om tänkbara hamnar på sydamerikas ostkust. Nu skenar vi åter norrut, nästan med halvvind, och siktet inställt på Valdivia. Vi har drivit tillbaka ett par dagsetapper. Än är det långt till Valdivia. Gången är inte precis bekväm. Jag studsar upp och ner i min koj, trots att den för en gångs skull är på läsidan.

Att förrätta naturbehov är ett akrobatiskt paradnummer som vi inte gärna ger oss in på. Men nöden har ingen lag. Ytterligare ett par tre armar hade varit till god hjälp. Människan är inte konstruerad för att färdas på detta halsbrytande sätt. Båten tycks inte fara så illa nu när vi får vågorna från sidan. Den dyker hela tiden in genom kaskader av vatten. Det är som att bo i ett akvarium.

Ödesdiger dag

Torsdagen den 24 januari får vi börja dagen halv fem på morgonen med att ta ner storen. Det stormar på. Barometern står lågt. På förmiddagen blir himlen klarblå och solen strålar. Skönt! Det laddar åtminstone våra batterier en smula. Det är motvind och kursen för oss mot sydväst. Börje kämpar för att ta en solhöjd. Överbrytande sjöar gör allt för att blöta ner sextanten. Vågorna kastar Börje hit och dit.

Vi har inte mer än skuggan av en aning om var vi är. Efter en veckas kryssande och med de oberäkneliga strömmarna här är vår döda räkning inte särskilt exakt. Det ska bli roligt att se var solhöjden placerar oss. Det är svårt att räkna när båten skuttar omkring. Jag rättar Börjes uträkningar och han kontrollräknar mina. Den enklaste huvudräkning är mödosam.

En dröm går i kvav

Alla har väl någon gång undrat hur de kommer att reagera om en stor katastrof inträffar. Nu vet jag. Börje och jag ligger och halvslumrar i våra kojer när båten slår runt ett helt varv sidledes. En jättevåg vräker omkull oss från sidan. Börje som ligger i lovart kastas över i min läkoj.

Han landar på mina ben, blek och blodig med sönderslagen näsa och överläpp. Börje som hunnit slumra till vaknar i min koj medan småsaker regnar ner över oss. Han får en chock. Själv är jag vaken, jag skulle ju bara vila en liten stund innan det var dags att laga mat, och har till och med hunnit tänka ”jag ligger i taket, nu slår vi runt”.

Jag förmår Börje att lägga sig ner i kojen. Jag är så rädd att han slagit i huvudet värre än han vill erkänna. Han svarar knappt på tilltal. Ansiktet är likblekt och kallfuktigt. Från näsa och mun strömmar blod. Jag hämtar förbandsmaterial och gör ett provisoriskt första förband. Jag plockar undan de småsaker som ligger löst och skramlar och kastar oroliga blickar på Börje som ligger orörlig. Båten driver redlöst omkring med den lilla kryssfocken flaxande lös. Vi rutschar än hit än dit på vågorna. Vi måste nu ändra vindvingen till sydlig kurs. Vi kan inte riskera att slå runt en gång till.

Vågorna är fortfarande fruktansvärda. Båten kastas omkring som en vante. Jag monterar ner de groteskt förvridna sprayhoodsbågarna. Med hjälp av min höga adrenalinhalt lyckas jag få in dem i förpiken där de bara får plats med nöd och näppe. Börje vill helst slänga dem i sjön.

Vi pustar ut i våra kojer och inventerar skadorna. Börjes armbåge värker och tummen är stukad eller bruten. Jag är helt oskadd, bortsett från en mängd blåmärken som jag varken känner eller bryr mig om.

Det mesta i båten var lyckligtvis surrat men vi hade inte våra säkerhetsbälten på oss i kojerna. Men vem kan sitta fastsurrad i sin koj i tre veckor? Vädret är vare sig bättre eller sämre nu än tidigare. Vi skulle just börja laga lite lunch och behövde bara räta på ryggarna någon minut först. Vilken tur att vi inte hade kokande vatten på spisen!

Radarvarnaren satt så illa till att den slagit sönder Börjes ansikte. Apparaten ligger i spridda delar i salongen. Diverse småsaker som väckarklockor, syftkompass, hårt bröd och böcker har samlats i min koj. Min ventil var inte stängd till hundra procent så jag fick en kalldusch.

Klockan är fem. Börje och jag ligger fastspända i våra kojer och begrundar vårt öde. Det är exakt sex timmar sedan vår resplan kullkastades när båten gjorde sin kullerbytta. Det blev droppen som fick bägaren att rinna över. Vi har fått nog.

Stormen ylar fortfarande i masten. Vågorna är åtskilliga meter höga. Hur höga är det omöjligt att uppskatta. Tur är väl det. De reser sig som väldiga slalombackar bakom oss. Nu går vi mot sydost – mot Kap Horn. Ordningen i båten är nästan återställd igen. Vi har till och med tvingat i oss lite mat. Emellanåt kommer en otäckt fräsande våg och bryter ner båten hårt åt sidan. Ska vi slå runt igen?

Tur i oturen

Det stormar även idag. Men nu går vi i medvind, medsjö och medström, med bara en liten trasig kryssfock hissad. Det är skillnad som natt och dag mot att kryssa. Nu är det svårt att tro att vi slog runt så sent som igår. Men jag behöver bara kasta en blick på Börjes tilltygade ansikte för att komma ihåg. Hans fläskläpp skiftar mellan djupblå och blodröd färg. Den är så svullen att det ser ut som om han lagt in en rejäl laddning med snus. Skinnet på näsan är helt avskavt liksom på vänster armbåge. Tummen är stukad och svullen. Överläppen är ett enda stort vätskande sår.

Vi har ändå sluppit lindrigt undan. Jag är så gott som oskadd. Vi kunde lätt brutit både armar och ben. Hur skulle vi klarat oss då? Nu tar vi entimmesvakter, för det är ruggigt kallt även i halvvind.

Nu ska vi ta oss tillbaka till Atlantens relativa trygghet. Det verkar inte bli lätt. Sjön är fortfarande hög och oregelbunden. Det går inte att ta vinden mer från sidan, då slår vi runt en gång till. Det kommer ofta körare som vräker omkull båten hårt. Jag blir lika rädd varje gång.

Jag pysslar om alla våra blessyrer. Det största såret på Börjes näsa är redan infekterat. Det låg en skinnflaga kvar som bakterierna grodde under. Det stora såret på överläppen ser inte heller rent ut. Jag tvättar och klipper bort lösa hudflikar – vilket inte är lätt i den här sjögången. På med plåster och bakteriedödande salva.

 

Sedan lägger jag nya förband på småsåren på armar och händer. Det liknar rena sjukstugan. I riggen tjuter det som om ambulansen redan vore på väg hit med nya offer.

Middagshöjden visar att vi redan är söder om Kap Horn. Vi ilar fram mot Antarktis. Det är mardrömslikt. Till kvällen ligger vi och guppar oroligt och otåligt. Det är vindstilla, som alltid innan vinden vänder. Dyningen dröjer sig kvar med jättevågor. Från vilket håll kommer stormen härnäst?

Hög adrenalinhalt

Efter en vaknatt skiner åter solen. I natt slungades vi hit och dit av vilda vågor. Flera gånger var vi nära att slå runt. Mini-kryssfocken drog oss raskt söderut. Mot isvidderna. Hela natten satt jag klarvaken fastspänd i min koj och bara väntade på slutet. Jag var övertygad om att vi aldrig kommer att lyckas ta oss ifrån detta helvetiska område. Jag har aldrig varit så rädd.

Morgonhöjden visar att vi inte är långt från packisbältet. Våra sjökort täcker inte området vi befinner oss i nu. I våra vildaste fantasier har vi inte föreställt oss att vi skulle segla så långt söderut. På det stora översiktskortet som täcker hela Sydamerika prickar vi in vår position.

På rätt kurs igen

Dagen därpå är det vindstilla några timmar innan vinden vänder igen. Sedan törs vi lägga kursen lite mer norrut. Solen tittar fram ibland. Barometern står i topp. Det är skönt att sikten förbättras.

Tidigare var det så disigt att utkiken efter isberg var nästan meningslös. De kan glida förbi och på ett stenkasts avstånd utan att vi ser dem. Idag måste vi ta itu ordentligt med att röja upp i båten. Allt trä måste torkas av. Kondensfukt dryper överallt. Mycket lite vatten kom in när vi slog runt. Själva båten höll tätt.

Avloppen till de två diskhoarna och tvättstället släppte in några deciliter vatten, liksom ruffluckan som stod på glänt. Vatten kommer in varje gång ruffluckan måste öppnas för utkikens skull. Överbrytande sjöar gör att vattnet oavbrutet forsar fram över däck.

Jag får fortfarande inte fotografera. Börje vill inte ha några minnen av detta elände som satte stopp för åratals drömmar och planer. Jag förstår honom inte – men han är kapten...

Nästa dag siktar vi land. Det borde göra oss glada, men eftersom vi inte vet var vi är måste vi tillbringa dagen med att försöka ta solhöjder när solen behagar skymta fram. Det är inte ofta. Vi använder olika sextanter och räknar om och kontrollräknar båda två. Ändå vill inte solhöjderna placera oss ens i närheten av den position vår döda räkning ger.

Hur långt söderut har vind och strömmar egentligen fört oss? Är vi förbi Kap Horn eller ej? Horisonten är disig. Solhöjderna kan inte bli exakta. Enligt död räkning har vi en bra bit kvar till hornet. Solhöjderna placerar oss behagligt nära Le Maire Strait. Vilket är rätt?

Vi hoppas på solhöjderna och gör ett patetiskt försök att nå fram till sundet före kvällen. Dömt att misslyckas. Vinden försvinner. Jag passar på att städa. På eftermiddagen kommer vind. Medvind! Nu är det dock försent att hinna in i sundet med tidvattnet med oss. Vi längtar så desperat att komma över i Atlanten att vi nästan är beredda att försöka, men mörkret hinner falla. Vi får cirkla utanför sundets inlopp hela natten tills det ljusnar.

Le Maire Strait

Vi kryssar mot sundet. Medvinden har försvunnit och ersatts av en svag men irriterande motvind. Det är medström. Till att börja med är motvinden svag och kraftlös. Solen värmer våra frusna lemmar. Börje ler för första gången sedan olycksdagen. Sedan friskar vinden i igen. Med ett nödrop kan vi ta oss fram till viken Bahia Buen Suceso. Solen skiner uppmuntrande när vi ankrat men det stormar på som vanligt.

Det vore en trevlig vik om det inte stormade så förtvivlat. Det är fullt med doppingar och pingviner som nyfiket simmar mot båten. Jag smyger fram kameran men de dyker blixtsnabbt. De blott allt för välbekanta stormmolnen tornar upp sig över bergen. Men här märks knappast Williwaws i den allmänt hårda blåsten, trots att de lär kunna komma upp i 60 sekundmeter i byarna. Lagom till kvällen avtar vinden något så att vi vågar sova i skift.

Skynda vidare

Klockan sex nästa dag är vinden västlig, medvind! Vi häller i oss varsin kopp choklad och lättar ankar. Ute i Le Maire Strait möter oss motvind. Mycket märkligt. Medströmmen hjälper oss dock att kämpa på ut mot Atlanten. Vi vill absolut inte fösas tillbaka ut i Stilla Havet!

Över havet med det ytterst ironiska namnet hänger en svart molnmassa medan himlen över Atlanten är klarblå. Det är som att stå i farstun till helvetet. Den som mot förmodan vill, behöver bara öppna dörren och segla in i eländet. Atlanten trots stiltjebälten, Pamperos och squalls förefaller åtminstone oss mer som paradisets förgård.

Fredag 31 januari. Inte en vindpust under natten. Vi sover utmärkt på våra fripass, för första gången på flera veckor. Lagom till morgonen får vi lite skjuts norrut. Tackar! Gången är fin. Båten är inte så hårt nedkrängd, så jag skriver ren dagboken på maskin. Det är inte helt lätt. Båtens rörelser gör att skrivmaskinen sakta men säkert flyttar sig över navigationsbordet. Börje tar middagshöjden och jag räknar ut vår position. Numera tar det knappt tre minuter. En kvart efter att Börje plockat fram sextanten är positionen inritad på sjökortet. Börje slumrar mest hela dagen. Han har inte riktigt fått tillbaka arbetslusten efter pärsen vid Kap Horn. Nu är det jag som är flitigast.

Även denna natt har vi kurs mot en liten ö utan fyr. Vår vanliga otur. Men utkiken måste ändå alltid vara skärpt. Det är fortfarande risk för isberg och nu är vi dessutom just utanför Magellans sund. För första gången på länge är det risk för mötande båtar.

Sakta men säkert

Vi seglar upp längs Argentinas kust. En dag bakar jag choklad-citronsockerkaka. Varje dag skriver jag rent dagboken på maskin några timmar. Vi äter i sittbrunnen för första gången denna etapp. Mitt i natten går loggvajern av. Den höll bara i två månader. Bottenrekord. Vi lägger ut släploggen.

Torsdag. Storseglet har spruckit tre decimeter vid bukens underkant. Det är motvind. På eftermiddagen ökar det till storm inom loppet av tio minuter. Börje revar så fort han kan och blir sjöblöt på kuppen. Det tar en halv timme att få ner stora kryssfocken och ta in två rev i storen. Under den halvtimmen kastas båten brutalt omkring i vågorna på känt manér.

Jag hatar detta eländiga busväder som vi tycks vara förföljda av. Jag avskyr att kryssa. Framförallt i så dåligt väder som nu. Jag är less på segling överhuvudtaget. Jag vill iland. Fredag. Det stormar hela natten. På morgonen vrider vinden mot NNO. Allt för att göra det helt omöjligt för oss att gå norrut. Kommer vi någonsin fram till Mar del Plata?

Jag ser inte fram emot att kryssa upp efter sydamerikas ostkust. I Brasilien finns alltför många banditer och dessutom pratar de en obegriplig rotvälska som jag aldrig kommer att kunna lära mig. Högre upp finns kapare och pirater. Jag vill inte vara med om mer dramatik.

Just när vi kom tillbaka ut i Atlanten lyckades de soliga dagarna få mig att glömma seglingens alla förtretligheter. Med den första stormbyn kom rädslan och alla dystra minnen tillbaka. Hela morgonen har kursen varit så gott som sydlig. Nu hissar Börje den revade storen så att vi ska kunna segla mer österut. Det är ett vanskligt företag, för stormen tjuter fortfarande i riggen. Vi har inget val.

Fortsätter vi på den tidigare kursen är vi snart tillbaka vid Le Maire Strait. Att det tar minst 50 dagar att kryssa till Mar del Plata i den här takten vill jag helst inte tänka på. För övrigt kan denna vind inte vara för evigt. Vinden måste vända. Den måste!

Lördag. Vinden är mjäkig hela dagen. Den för oss åt sydost. Vi seglar med bara den revade storen och den lilla kryssfocken uppe. Numera betyder ”mjäkig” vind halv storm. Vädret är trist, regnigt och kulet.

Möte vid midnatt

Vi midnatt möter vi två fiskebåtar. Jag blir helt översköljd med vatten när jag står i ruffluckan och håller koll på dem. Sur i dubbel bemärkelse retirerar jag till kojen. Båtarna passerar nära oss. Kanske är de nyfikna på vår strobelampa som vi har tänd i brist på lanternor. Det är för vått och besvärligt att tända fotogenlanternorna och de elektriska fungerar dåligt.

Klockan tre är det dags för nästa pers. På någon minut ökar vindstyrkan till full storm. Det är som att hamna i ett korsdrag. Börje får halvsovande vackla upp på däck och ta ner storen innan den blåser i småbitar. Båten plöjer fram genom vågorna som en u-båt i halvt undervattensläge. Inget regnställ klarar påfrestningarna så Börje blir blöt från topp till tå. Det stormar hela natten.

Söndag. På morgonen skiner solen. Det förmår inte blidka mig. Snart tar mitt tålamod slut. Det blåser friskt under dagen men som omväxling kan vi hålla en skaplig kurs. Ett tjugotal tumlare tumlar intresserat omkring runt vår släplogg. Aja baja! På natten är det helt vindstilla. Nästa dag får vi två timmar medvind på eftermiddagen som gör att humöret blir bättre, men snart nog guppar vi fram i två knop igen.Bakom oss tornar svarta moln upp sig, med löften om stormvindar. För en gångs skull tittar vi hoppfullt på dem.

Vinden lyser med sin frånvaro medan solen behagfullt sjunker ner i Atlanten. Måndag igen. Det är lika nedrigt vindstilla på morgonen. Vi roar oss med att ta både sol- och månhöjder. Horisonten är spegelblank. Vi gör glass av engelskt mixpulver. Hemlagad smakar bättre. Till kvällen är vi så nära staden Que-quen att vi ser bilar och gatljus. Det är motvind. Vi kryssar nära kusten. Tisdag. Solen skiner härligt från en klarblå himmel. Motvinden svalkar skönt. Vi passerar överbefolkade badstränder. Hundratals ögon följer oss när vi seglar förbi.

En brädseglare seglar vingligt förbi någon meter framför vår för. Han tycks inte alls förstå att en stor segelbåt inte har en chans att väja om han ramlar. Det finns visserligen allt för gott om dumdristiga brädseglare, men vi vill inte minska deras antal genom att plöja ner dem i havsbotten.

Vid sextiden rundar vi piren till Mar del Platas ytterhamn. Känslan av lättnad är obeskrivlig. Kristusstatyn ytterst på piren tycks trots allt ha hållit någon av sina utsträckta händer även över oss sekulariserade svenskar. Vi styr bort mot yacht-klubben. Solen skiner. Sjölejonen grymtar och bölar från sina favoritklippor.

På bryggan står bröderna Rudervall, svenskättlingar som vi lärde känna på väg söderut, beredda att hjälpa oss att förtöja. Det är ett kärt återseende. Vi berättar i stora drag om våra upplevelser och de berättar att de varit oroliga för oss eftersom det varit kraftiga jordbävningar i Chile.

Sedan skyndar vi oss upp i duschen. Alla bekymmer rinner bort tillsammans med 50 dagars smuts. Börje har gått ner fem kilo och jag åtta. Vi somnar fort nog, men vaknar då och då av det ovana bullret från bilar och motorcyklar. Hellre det än stormens tjut!

 

Etappen Kap Horn tur och retur blev 3 629 sjömil lång och tog drygt 49 dygn.  Det visar sig vara värre än nånsin att klarera in. Myndigheterna kan inte acceptera att vi återvänt till utgångspunkten efter så lång tid utan att ha registrerats i någon annan hamn.

Vi skickas runt mellan olika instanser under två dagar innan alla stämplar är på plats. Det är trots det härligt att vara tillbaka i civilisationen.

Våra nyblivna vänner erskorterar oss ut till havs. 

Dags att reva seglen!

Upp med seglen igen.