Amerikanen "Jacuhos" folk tycker att det är tappert av oss att våga oss ut ensamma på Atlanten i en så liten båt. Jag tycker att vi har allt utrymme som behövs. Det är sannerligen lättstädat!

Vi jämför våra gammaldags uträkningar av positionen med fartygens elektroniska fakta. Det är lustigt att se hur väl de stämmer överens.

Solen gassar och jag provar att ligga på fördäck och bryna mig. Det är alldeles för varmt. Hinken med havsvatten som Börje häller över mig är däremot alldeles för kall.

Efter en veckas segling närmar vi oss Kap Verde-öarna. Vi ser fram emot att få ankra i någon trevlig vik. Förhoppningsfullt närmar vi oss Ponta du Sol.

Först ser staden helt övergiven ut. Men ju närmare vi kommer desto mer folk dyker det upp ur gränderna mellan de skära och vita husen. Fler och fler springer ner mot stranden. Vi tycks vålla en viss upp-ståndelse.

När vi är någon sjömil från land kastar sig ett gäng ynglingar i en eka. De ror ut mot oss för att be oss stanna i deras trevliga stad. Visserligen talar de portugisiska, men deras vältaliga gester gör att det inte är så svårt att förstå vad de menar.

Jag får förklara för dem att dyningen tyvärr är för hög för att vi ska kunna ankra. De föreslår då att vi ska göra som deras fiskare, dra upp båten på sandstranden…

Vi får fortsätta att segla längs den imponerande kusten. Små byar klamrar sig fast efter de branta bergsstupen och jag begriper inte hur de kan lyckas odla något på dessa karga klippor. Till och med kyrkogårdarna ligger i bergssluttningar som passar bättre för störtloppsåkning.

Till vår stora besvikelse hinner det bli mörkt innan vi når fram till något ställe där vi kan ankra. Det blir nattsvart direkt. Några fyrar att navigera efter finns inte. Det går inte att närma sig land med enbart skenet av några brasor långt upp på bergssidan som ledhjälp. Vi överväger att ligga bi i 12 timmar och invänta gryningen, men det bär oss emot. Vinden är stadig och det är långt kvar på vår färd. Vi kanske kan segla förbi här på hemvägen...

När jag vaknar skiner solen från en klarblå himmel. Vi turas om att hälla havsvatten över varandra. Det finns gott om haj här så ingen av oss har lust att simma. Loggen tickar undan, sjömil efter sjömil. Rätt var det är kommer några svarta moln seglande över himlen. På bara en kvart har vi ett riktigt oväder över oss. Vi får rusa upp och bärga seglen innan de blåser sönder helt. Det är en typisk "squall". Efter en timme är himlen blå och vinden stadig och fin igen. Upp med seglen och ut med bommarna.

Ett par dagar senare blir det plötsligt helt vindstilla. Vi går för motor. Det är kul, för vi passar på att göra glass. Jag vispar upp en tetra Ädelvisp, blandar i ägg och vanilj-socker och häller smeten i en sockerkaksform. Efter ett par timmar i frysen är glassen klar att avnjutas. Den är läcker.

Dagarna kommer och går med oföränderligt strålande väder. Ska sanningen fram så är det ganska långtråkigt att korsa Atlanten. Jag vet inte riktigt vad jag hade väntat mig, men inte trodde jag att jag skulle sitta i min koj och rulla tummarna... Nåja, jag lägger patiens ibland, ett tidsfördriv så gott som något.

Börje har också lärt mig att spela tvåmansbridge. Det har blivit en liten vana att ta några vändor varje kväll, så här till havs. Kortspel kan visserligen vara lite knepigt när båten rullar, men korten börjar bli så saltindränkta att de inte halkar iväg så lätt. Vissa dagar spelstrejkar Börje. Det är när han fått allt för mycket stryk dagen innan. Det går hans ära förnär att jag, som han egenhändigt lärt upp, vinner.

Vi har också prövat med att spela schack, men det är lite svårt att koncentrera sig. Dessutom avskyr jag motspelare som tänker innan de gör sina drag... Ibland kan vi inte spela något alls på grund av vädret.

Nästan varje dag kommer det squalls eller åskstormbyar. En kväll blir det ett riktigt åskväder. På något vis verkar det mycket värre mitt ute på havet. Blixtarna syns så skrämmande väl och mullret är öronbe-dövande även på avstånd.

Jag försöker att undvika att tänka på att vår mast säkert är den enda som sticker upp ovanför havsytan på åtskilliga mils om-krets. Vi sätter ut våra åskledare, men de känns inte särskilt betryggande.

Dagen blir också lugn. Solen skiner och det är nästan ingen vind. Kanske är vi inne i stiltjebältet. Nästa natt blir det åter åsk-väder. Jag tycker inte om åska!!! Sedan friskar det i igen. Vi hissar kryssfocken. Hela natten har vi sydlig vind. Det går undan, det är ju bra förstås, men sjön är bedrövligt gropig. 

På morgonen kommer ännu ett åskväder på besök. Sedan är det mulet resten av dagen och jag sitter i min koj och försöker knåpa ihop några brev till dem därhemma. Inspirationen lyser med sin frånvaro. På kvällen blir det åska igen! 

Dagen därpå bjuder vädret fortfarande på sydlig vind. Sjön kommer rakt framifrån. Det är en förfärligt skumpande och stötig gång. Det finns inte mycket att göra när gången är så avig. Det är bara att avvakta och vänta på att det ska gå över. Timmarna kryper fram.  

Nu går det inte ens att kasta ner några rader i dagboken. Att läsa är inte att tänka på, för bokstäverna dansar polka över boksidorna. På kvällen ännu ett åskoväder. Tar de aldrig slut? 

Den 17 september är vinden frisk. Men sjön är kanske en aning bättre. Jag passar på att baka bullar och rågkakor. 

Nästa dag är mulen. Vi går på kryss. Jag bakar sockerkaka. På eftermiddagen får vi ta till motorn.

Under natten skrämmer vi kaptenen på ett belgiskt fartyg ordentligt. Vi ser deras lanternor i flera timmar och lägger som vanligt vår kurs med god marginal till den mötandes.

När fartyget är någon distans ifrån oss anropar jag dem på VHF:n. Kaptenen som råkar befinna sig på däck blir alldeles förskräckt. "Var är ni? Var är ni?" skriker han oroligt.

De har inte sett oss på radarn och våra lanternor syns kanske inte i den disiga natten.

När kaptenen väl fått klart för sig att vi inte ligger på kollisionskurs berättar han att "Kyoto" är på väg till Argentina. Han bryter så charmigt på franska och vi har en trevlig pratstund i nattmörkret.

Någon timme senare anropar det franska fartyget "Zedok" oss. Vi ser dem inte, men de har hört vårt samtal med "Kyoto". Fartygen har rejäla antenner och kan höra VHF-samtal på mycket långt håll. "Zedok" är på väg till Brasilien. Vi får en färsk satellitposition, men den hjälper oss inte särskilt mycket, eftersom vi inte vet hur långt bort från oss de är.

Delfinen ställer sig på stjärtfenan och gör två smattrande baklängesvolter. Börje som sitter på vakt blir helt begeistrad. Det är bättre underhållning än på "Sea World". Själv hinner jag upp med kameran lagom till sista plasket. 

Sedan kommer det massor med delfiner i alla åldrar och storlekar. De yngre delfin-erna är nästan väl dumdristiga i sina tävlingar att smita före vår stäv. Ju fortare vi seglar desto roligare verkar delfinerna tycka att det är.

Inuti båten kan man höra deras gälla visslingar. Jag försöker härma ljudet men de tittar bara undrande på mig. Flera delfiner blir nyfikna och simmar nära, nära för att se vad detta kan vara..

Börje och jag pratar mycket om gamla sägner som berättar om fantastiska delfiner som räddat sjömän som fallit över bord genom att bogsera dem till land. För oss verkar detta inte alls otroligt.

Vi kryssar hela dagen. Vinden är snett emot oss. S:t Pauls Rock närmar sig. Förvånansvärt många fartyg syns runt horisonten. Antagligen siktar många fartyg på den här ön för att få en säker position före eller efter de korsar Atlanten. Vi vill gärna besöka den här obebodda ön. Det finns många lustiga djur och fåglar här har vi läst. Men det blåser för friskt och det finns många grund som inte är utsatta på sjökortet. Vi ligger också en aning efter vår beräknande "tidtabell" så vi försöker skynda på så gott det går. Inga "onödiga" stopp hinns med, tyvärr.

Orsaken till vår brådska är att det bara är gynnsamt att runda Kap Horn under två månader på året. Under sommarmånaderna januari och februari stormar det visserligen minst lika mycket som under resten av året men sommaren innebär åtminstone att det är ljust tolv timmar om dagen. Det är en stor fördel i farvatten där det kan finnas isberg.

Solen gassar och vi sitter på däck och försöker finna lite svalka i skuggan av seglet. Det är svårt, för solen står så högt på himlen. Vi får nöja oss med de svaga fläktarna från fartvinden.

Delfiner gör oss sällskap då och då. På kvällen kommer sydostpassaden och båten skjuter fart igen. Nästa dag regnar det. Det går tydligen inte att få både fin vind och vackert väder.

Dagen därpå fortsätter det dåliga vädret. Sikten är dålig. Vågorna är höga. Är vi inte framme snart?

Natten till 23 september står vakten på helspänn. Har vi navigerat rätt? Kommer verkligen ljusen från fyren på Fernando de Noronha att synas i natt, som vi hoppas?

Mycket riktigt. Under mitt pass syns de första svaga blinken. Vi närmar oss med god fart och vid tretiden på morgonen revar vi seglen för att inte komma fram medan det är mörkt. I gryningen seglar vi de sista sjömilen till ön och letar upp en vik där några fiskebåtar och ett par långseglare redan ligger för ankar.

Besättningarna på de andra segelbåtarna kommer över på artighetsvisit. Vi pumpar upp vår lilla jolle och ror över till "Alice Alakwe" som kommer från Nya Zeeland.

Dyningen är rätt hög så vi är tämligen nedstänkta när vi lyckats paddla oss över. Det gör inget. "Alice Alakwe" är nämligen en av de mer spartanskt inredda båtar jag nånsin sett. Den är flatbottnad och saknar dessutom motor.

Kaptenen förklarar att eftersom han själv är helt opraktisk och har lyckats totalförstöra två nya båtmotorer tidigare har han varken lust eller råd att ha motor i båten.

Visserligen måste de nu anpassa sina resmål till detta faktum men det uppvägs mer än väl av att de dels slipper alla dyrbara och bekymmersamma reparationer och allt underhållsarbete, dels slipper kånka diesel i varenda hamn. På köpet har de också fått ett stort stuvutrymme där motor och bränsletankar skulle ha suttit.

De är fyra personer ombord och maten är ett stort problem eftersom de inte har något kylskåp. I flera månader har de försökt få tag i konservburkar utan att lyckas. Nu har de börjat försöka salta och konservera in sitt eget kött, så det står glasburkar lite varstans i båten. I övrigt lever de mest på gryn och bönor. Det är härligt att tänka på våra goda konserver när vi ser flugorna krylla på deras upphängda kött.

Vi byter böcker med varandra, lyckligtvis har jag en hel del engelska böcker med mig. Tyvärr seglar "Alice Alakwe" vidare redan samma eftermiddag.

Vi frågar fiskarna på stranden efter vägen till "myndigheterna" eftersom vi vill klarera in innan vi ger oss ut på upptäcksfärd på ön. De pekar vagt mot en lång dammig väg uppför berget. Vi promenerar iväg men redan efter några hundra meter erbjuder en lastbil oss lift fram till "guvernörspalatset" där den ende engelsktalande personen på ön lär hålla till.

Chauffören berättar att här på ön är alla som en stor familj och det är självklart att plocka upp alla som behöver skjuts. Sedan blir vägen så gropig att det inte går att göra sig hörd över skramlet.

Det bor ett femtiotal familjer här och det finns ingen arbetslöshet eller kriminalitet. Militären håller reda på allt och alla. Det finns varken post eller telegraf men när Hudson får höra att vi gärna vill meddela dem därhemma att vi lyckligt och väl passerat Atlanten bjuder han genast hem oss till sin bostad för att ringa där. Vi travar upp till hans högt belägna villa och efter åtskilliga svettiga försök lyckas Hudson få igenom ett samtal till Sverige på mottagarens bekostnad. Det känns lustigt att stå och titta ut över palmerna och prata med dem därhemma.

Vi fikar och tittar på omgivningarna. Hudson pekar ut Dolphins Bay, där de vilda delfinerna är helt tama. Man kan simma och leka med dem. Han nämner också att ön är känd för sitt jämna klimat. Tillsammans med en ort i Japan lär det vara det jämnaste på jorden. Vinden är konstant. Regn kommer exakt enligt tidtabellen alltid på natten och temperaturen i luften är oföränderligt 28 grader. Vilket paradis!

Vi återvänder hem till vår båt när Hudson måste återgå till sitt jobb. Det är härligt att traska omkring bland alla blommor och blad. Efter att ha suttit still i flera veckor är det skönt att sträcka på benen, så vi tackar nej till flera erbjudanden om skjuts. Ibland tycks inte min portugisiska räcka till för att förklara för dessa vänliga människor varför vi vill gå när vi kan få åka jeep eller lastbil. Då får vi åka med en liten bit i alla fall.

Fiskarna är praktfullt neonfärgade och jag önskar verkligen att jag hade en riktig undervattenskamera. Vår Fujica är visserligen "vattenskyddad" men den bör inte dränkas.

Under vår båt ligger en meterlång rocka och bligar lömskt på oss. Jag hoppas att den inte är alltför hungrig utan nöjer sig med de matrester som åker ut med diskvattnet.

Jag bakar en tårta och hissar upp Börje i riggen där han får sitta och jobba i en timme som straff för att han inte köpt någon födelsedagspresent åt mig. Nåja, det är ju inte heller det lättaste att göra här på ön där affären bara har öppet en dag i veckan. I morgon...

Nästa dag travar vi alltså iväg ett par kilometer upp till byn där affären finns. Idag kommer minsann inga jeepar och erbjuder skjuts. Vi förstår varför när vi kommer fram till byn. Alla har redan samlats förväntansfullt utanför affären och kommersen är redan i full gång. Det säljs bröd och öl och mycket annat från olika stånd.

Vi blir raskt omringade av barfotabarn som med nyfikenheten lysande ur ögonen frågar ut oss om precis allt. De vill veta varifrån vi kommer, varför vi seglar, hur länge vi varit på väg, hur länge vi varit gifta, var vi träffades, om vi har några barn, varför vi inte har barn, om vi har syskon därhemma och så vidare i det oändliga. Det är verkligen att utnyttja mina bristande kunskaper i portugisiska maximalt.

Jag ångrar att jag inte studerande språkkursen vi har med lite flitigare innan vi kom hit. Jag har bara ögnat igenom de första kapitlen som lyckligtvis handlade just om hur man presenterar sig.

Barnen rättar mig obarmhärtigt när jag säger fel och har mycket roligt åt mitt uttal. Jag förstår dem. De är härligt spontana. Det märks att ön är helt skonad från turister. Det finns inget reguljärflyg och ingen båttrafik hit. Det är bara enstaka långseglare som gästar ön ibland.

Vi handlar grönsaker, frukt, godis och pulversaft som går åt i oanade mängder i värmen. Vi lyckas ta oss ut med jollen till båten utan att välta och blöta ner inköpen.

Det grämer mig en smula att segla vidare utan att få stanna och utforska delfinviken, men vi kanske får fler chanser att komma tillbaka hit. Nu ska vi vidare mot nya djärva mål. 

 

Den 28 september seglar vi iväg från Fernando de Noronha i strålande sol. Om vi bara kunnat stanna lite längre vid denna paradisö...

 

Vi frossar på vår nyinköpta färska frukt och det känns faktiskt riktigt skönt att vara under segel igen. På natten får vi besök av delfiner. Deras lustiga pip stör min sömn, men jag förlåter dem gärna. De kommer tillbaka även dagen därpå och gör sina krumsprång. Denna gång är det en stor flock med upp emot 20-30 små gråprickiga delfiner.

 

 

Redan i gryningen den tredje dagen närmar vi oss Recife. Vi revar storseglet för att inte komma fram före soluppgången. På avstånd ser staden inte särskilt inbjudande ut, med höghus, silos och fabriksfasader vid strandkanten. Vi letar upp infarten och försöker ta oss in i hamnens inre del där det finns två yachtklubbar.