Den 28 september seglar vi iväg från Fernando de Noronha i strålande sol. Om vi bara kunnat stanna lite längre vid denna paradisö... 

Nästa morgon puttrar vi ut genom det vrakfyllda hamninloppet och sätter segel. Vi har sällskap med två lotsbåtar som är på väg ut till ett fartyg som ligger ankrat på redden. Vi girar styrbord ner efter kusten och lägger kursen åtskilliga kabellängder framför det ankrade fartygets stäv. 

Plötsligt halar fartyget upp sina ankare och sätter full fart framåt. Vi tror knappt våra ögon. Det ser inte bättre ut än att de avsiktligt tänker preja oss. Vi startar hastigt motorn och drar på full gas. Med nöd och näppe undgår vi att bli nedseglade. Vi är så nära fartygets stäv att jag kan räkna nitarna i plåten. VHF:n har hela tiden varit märkvärdigt tyst.

Skakade seglar vi vidare. Visserligen har vi hört historier om båtar som blivit rammade – vi befinner oss ju i närheten av piratvatten – men vi trodde förstås inte att det skulle kunna hända oss.

Det var verkligen en skrämmande upplevelse. Jag trodde vår sista stund var kommen. Liknande dramatik undanbedes. Vi seglar på och samlar ihop våra trasiga nerver. Lyckligtvis har seglandets rutiner en lugnande effekt.

Det regnar och vindarna är måttliga. Efter ett dygn ökar vinden och blir ytterst byig.

Vi läser våra brev hemifrån gång på gång. De därhemma förstår nog inte hur mycket vi uppskattar varje nyhet från hemma-fronten. Vi har inte sett en svensk dagstidning på flera månader. Utlandsprogrammet på radion störs så svårt att det inte går att höra.

I gryningen den tredje dagen närmar vi oss Salvador de Bahia. Seglen får bärgas för att vi inte ska komma fram mitt i natten.

Även detta är en storstad. Siluetten av skyskrapor syns på långt håll. När vi närmar oss ser vi även parker och vackra palmer. Vi ankrar på svaj i marinans hamn i gott sällskap med turistbåtar och en och annan långseglare. Ett vackert gammalt fort ger oss skydd för vindar utifrån viken Bahia, som är stor som insjö.

Salvador de Bahia

Jollen pumpas upp och vi tar oss iland för att klarera in. Det går smidigare än någonsin, på bara några timmar. Resten av dagen ägnar vi åt att nöta ut skosulorna på att trava runt på jakt efter en bank som kan lösa in våra American Express-resecheckar. Vi blir hänvisade hit och dit. Inte ens vid in-formationsdisken på den enda bank som löser in checkerna vet personalen om att banken gör det.

Växlingen tar en dryg timme, banken tar en hutlös avgift och kursen är sorgligt låg. Vi får mycket mindre pengar än vi räknat med.

Vi använder det hårt klorerade vattnet från Recife till klädtvätt. Börje ror in till land och lyckas få tag i vatten inne på marinans område. Han hittar en brunn i gatan där han fyller våra dunkar. En militär blir mycket upprörd över denna uppenbara stöld av det åtråvärda vattnet. Inte förrän nu inser vi vilken bristvara vatten är här. Det kostar mer än både öl och läsk.

Det är långt till närmaste affär. Det bär mig emot att köpa flera hundra mineralvattenflaskor för att fylla tankarna. En annan långseglare tipsar oss om ön Itaparica, där det finns en källa som man kan köpa vatten vid.

En supermercado ger oss chansen att göra av med lite av de surt förvärvade brasilianska slantarna. Vi äter inhemska specialiteter i baren och handlar frukt och grönsaker i parti och minut. Här finns allehanda tropiska frukter. Vi känner inte till namnet på ens hälften av dem, men chansar friskt. Kvällens fruktsallad blir ovanligt innehållsrik.

Hamnen verkar vara lugn trots att den ligger i stadens värsta slumkvarter. Men stadens pittoreska gränder som är så trevliga på dagen lär vara riktigt ruggiga på natten.

Vi varnas för att lämna båten efter mörkrets inbrott. Stölder från båtarna inte alls är ovanliga. Tyvärr händer det också att långseglare stjäl från varandra. Det är framförallt en viss nationalitet som utmärker sig på detta tråkiga sätt. På kvällen hörs eggande Calypsomusik från barerna iland. Vi frestas inte.

Börje ägnar en halv dag åt att göra ren skrovet. Vattnet är 24 grader varmt och ser tämligen rent ut så han simmar runt båten och borstar och borstar. Jag passar på att städa inuti båten.

Nästa natt släpper ett flottbesök ut tusentals liter spillolja i hamnen. Alla båtar i hamnen blir helt nedoljade. Vi har lyckligtvis haft vår jolle på däck under natten, men på skrovet är det en 15 centimeters svart sorgkant över vattenlinjen. Börje kämpar i timmar med Ajax och andra medel, men det blir ändå en gulsvart rand kvar. Typiskt.

Nu är det klippt

På dagarna promenerar vi oförskräckt omkring i hamnkvarteren. Börje klipper sig för en billig penning hos en frisör som ser ut att behöva en hacka. Resultatet blir därefter. På kvällen klipper Börje mig. Jag ser numera ut som ett får. Bäää!

Solen skiner lika glatt varenda morgon. Små svarta barn roar sig med att leka i vår jolle som är förtöjd i fören. Vi låter dem hållas och säger bara ifrån när de försöker klättra ombord hos oss.

En dag när vi båda jobbar under däck knackar en tysk långseglare på och påpekar att vår jolle är på väg att driva ut i viken. Tyskarna erbjuder sig att försöka hinna ifatt jollen.

Far och son ror så att svetten lackar och hinner ifatt jollen i sista stund. Det visar sig att de lekande barnen lossat förtöjningslinan. Kanske hoppades de bärga jollen lite längre ner efter kusten. Tyskarna får kaffe och hembakad ambrosiatårta som tack för hjälpen.

På en bensinstation endast tre kilometer från hamnen köper vi 110 liter diesel. Det blir åtskilliga vändor med 25-litersdunkarna. Bärandet går bokstavligen över stock och sten eftersom vi måste ta oss igenom en byggarbetsplats på marinans område. Där får vi klättra över brädstaplar och se upp för fallande tegelstenar.

Sedan måste vi ta oss ut på vår kilometerlånga pir, lyfta ner dunkarna i jollen, ro ut till båten, lyfta upp dunkarna med risk för att själv få ett dopp när jollen kränger till. Sedan är det bara att fylla tanken.

Vad du än gör så släpp inte dunken, säger Börje, när jag vinglar till extra oroväckande. Efter några vändor känns armarna som om de tillhörde en orangutang, de hänger nedanför knävecken. Efter drygt en vecka i Salvador de Bahia packar vi ihop våra pinaler och seglar över till Itaparica.

För ovanlighetens skull går vi för motor över viken. Oljeborrtorn står tätt som träd i skogen i viken och vi vill inte ha ett skymmade segel uppe. Inget av tornen är markerade i sjökorten. Vi girar runt dem och är glada att vi inte försökte segla in hit i mörker.

När vi ankrat på svaj vid den palmklädda stranden är det bara att kasta i jollen och börja ro igen. Vattnet är billigt. Det kostar bara 25 öre per liter. Jag bär och Börje ror. Vi fyller alla tankar. 350 liter. Gissa hur många vändor det blir med två 25-litersdunkar! Nästa dag går vi på sightseeing på ön. Närmaste supermercado är på andra sidan av ön, så vi tar en taxi dit. Bussarna går alltför sällan.

Det finns gott om flotta sommarvillor som skymtar bakom höga murar och staket. Hela ön är ett semesterparadis för den brasilianska överklassen. Vi köper lite smått och gott på supermercadon och frossar på hett kryddade hamburgare innan vi återvänder till båten.

Sedan promenerar vi längs stranden och gnabbas om hur många vackra snäckor jag får plocka med mig ombord. Börje påstår att de luktar skunk. Det har han tyvärr rätt i. Men de kan ju ligga i sittbrunnsstuvarna.

Det är redan dags att segla vidare. Vi får starta med motorn till hjälp. På eftermiddagen är sjön ganska gropig. Det har kanske något att göra med tidvattnet. Redan efter en halv dag till sjöss är vi inne i behagligt regelbundna sjörutiner.

Mat serveras på bestämda tider och vaktpassen avlöser varandra. Jag skriver i dagboken och Börje läser på om de kommande kustavsnitten och plockar fram de sjökort som behövs.

Det är skönt att vara under segel igen. I alla fall fram till det ögonblick då jag upptäcker att det kryllar av hundratals skalbaggar i förpiken. För var och en jag slår ihjäl kommer det fram tio nya! Efter en stunds letande hittar vi roten till det onda. Det hårda bröd vi köpte på Kanarieöarna är fyllt av de svarta små krypen.

Vi kastar allt kanariskt bröd överbord. Sjön är så besvärlig att det inte går att jobba någon längre stund i förpiken. Dagen därpå plockar jag ut varenda pryl från förpiken – vilket inte är helt lätt eftersom båten kränger hela tiden. Sedan får Börje spruta med Radar. Därefter får vi varsin släng av sjösjuka av giftångorna.

Under natten hör vi de mest blodisande skrik. Det är inte de mördade skalbaggarna som spökar utan valar som cirklar runt om oss. Nästa morgon regnar det för tredje dagen. Grov sjö. Suck.

Under natten ser vi liksom tidigare nätter en massa konstiga ljus. De stämmer inte alls med de lanternor som fiskebåtar ska ha enligt reglerna.

Det är en hel brigad av små, små fiskebåtar, knappast större än ekor, visar det sig när vi råka komma i närheten av dem. Man fiskar med hjälp av stora strålkastare. Det är det ljuset som förvillat oss en smula.

Den 23 oktober tittar solen äntligen fram. Vi blir genast lite muntrare till sinnes. Det är omöjligt att pejla in radiofyrarna här. Ett flygplan flyger lågt över oss. Det är mulet. Vi går för motor och ser både hajar och svärdfiskar.

Den 26 oktober inleds dagen med strålande sol. Det märks tydligt att vi närmar oss kallare trakter. Vinden är riktigt kylig. Vattnet är ännu värre. Det hindrar oss inte från att hälla hinkvis med vatten över varandra. Hela dagen seglar vi med ett öga på klockan. Ska vi hinna fram till Rio före skymningen?

Vinden är frisk och vi gör över sex knop. Vi kryssar in bland öarna i Guanabaraviken och ser det pampiga bergsmassiv som varit sjöfartens vägmärke i årtusenden.

När man kommer till Rio de Janeiro från havet är det svårt att tro att det finns en storstad bakom de kala bergen och klippmassiven. Först när vi rundar Sockertoppen breder staden ut sig framför våra ögon. Vi hittar genast viken där Rios Yachtklubb har sin marina. Där ligger en mängd fritidsbåtar av alla slag. Lustigt nog ser vi inga långseglare.

Vi puttrar runt rätt länge på jakt efter en gästboj eller en plats att kasta ankar på. Endast särskilt i förväg inbjudna segelbåtar är välkomna att gästa Rios Yachtklubb, får vi veta senare. Vi känner oss härligt upprymda! Tänk att vi faktiskt seglat till karnevalernas stad Rio de Janeiro.

Till sist hittar vi en plats i utkanten av hamnen. Vi ankrar i skuggan av Sockertoppen. Åt andra hållet står Kristusstatyn på sitt berg och blickar vaksamt ut över viken.

Det är verkligen mysigt att äta middag i sittbrunnen. Vi sitter länge och ser på medan stadens ljus tänds. Kristusstatyn lyser nästan guldfärgad uppe på sitt berg.

Runt om oss far fiskebåtar och andra småbåtar varv efter varv. Vi har en obehaglig känsla av att de funderar på om det kan vara mödan värt att stjäla vår utrustning... Vi har minsann hört talas om den höga kriminaliteten i Rio. Inte desto mindre somnar vi glatt med ruffluckan öppen helt utan tankar på smygande rånare och sover som stockar till gryningen.

Nästa dag börjar vi med att flytta båten till en säkrare plats. Marina del Gloria visar sig vara väl skyddad på många sätt. På alla pirar står beväpnade vakter. Här ligger ett tiotal andra långseglare. Trots att vattnet stinker bestämmer vi oss genast för att stanna. Lilljollen pumpas upp.

Vi ror in till land via en svenskflaggad Baccantbåt. Det visar sig att båten ägs av tre syd-afrikaner som köp båten av en göteborgsfamilj. De seglar nu under svensk flagg för de har upptäckt att de blir bättre bemötta i hamnarna när folk tror att de kommer från Sverige.

De ger oss några tips. Till exempel att inte försöka klarera in idag eftersom det är lördag. Då kostar det extra. Att registrera sig på båtklubben är inte heller lätt. Den som "har hand om" marinan är inte där. Kanske kommer han "manana". Ingen talar engelska. Vi får rådet av flera att alltid åka taxi till och från marinan. Den ligger i en ökänd park, som är beryktad för sina många dagliga rån och överfall. På marinans området är vi relativt trygga.

Taskig taxi

På posten ligger efterlängtade brev och väntar. Det står en ledig taxi vid marinans grind. Tyvärr tar vi den. Det visar sig att taxametern är "trasig". Dessutom är vägen till posten misstänkt lång. När taxin stannar utanför ett gallerförsett hus i ett ödsligt kvarter blir vi riktigt betänksamma.

Taxikillen påstår att detta är posten men att den är stängd. Vi anar förstås ugglor i mossen, men kan bara be chauffören att återvända till marinan. Han vägrar. Istället stannar han mitt på motorvägen och kräver en hutlös betalning för att släppa av oss.

Chauffören ser rå, brutal och hotfull ut. Det verkar vara säkrast att betala fast han begär sex gånger högre pris än vad som är rimligt. Fingerfärdig är han också. Han påstår att han får för lite betalt och visar att han bara fått 500-sedlar. Men jag vet att vi enbart växlat till oss 5 000-sedlar så jag blir riktigt arg och stegar ilsket iväg. Ett så billigt trick går inte ens jag på. Det räcker med att bli lurade en gång!

Lyckligtvis är vi bara några kilometer från marinan så vi skyndar nervösa genom parken, med stadiga grepp om våra väskor. I varenda joggare och bakom varje buske ser vi rånare. Vi kommer lyckligt och väl fram till marinan och tillbringar en god stund på uteserveringen med att lugna våra upprörda känslor och älta om och om igen vad vi gjorde för fel.

Vi funderar ut en strategi för hur vi ska kunna handskas med elaka taxichaufförer. Det är inte lätt för oss naiva oerfarna svenskar, som dessutom knappt kan språket, att vänja sig vid de hårdare tagen i Rio de Janeiro.

Som vanligt har vi en diger lista med jobb som bör göras. Börje får ro efter vatten så att vi får diskvatten. Det går inte att använda hamnens stinkande vatten.  Jag sätter energiskt igång med att gå igenom alla våra förråd med konserver. Ett lagom urval burkar tas fram för att finnas till hands. Det är ett ryggknäckande jobb att stå på knä i de trånga prången. Nästa jobb på min lista är ännu värre. Att städa i förråden under durkarna. Där ligger hundratals senaps- och kaviartuber. Marmelad, sylt, torrjäst och smör samsas med otroliga mängder damm, hårstrån och annat skräp. Varenda pinal måste torkas av innan den läggs tillbaka. Innan ens hälften är klart känns ryggen som den vore av på fjorton ställen.

Vi somnar utmattade och sover otroligt bra i den tysta hamnen. Hit vågar sig inga tjuvaktiga fiskare för att länsa långseglarnas båtar. Hoppas vi. Starka strålkastare lyser upp hamninloppet och kajerna. Vakterna patrullerar oavbrutet.

I ett tappert försök att utrota alla otäcka skalbaggar tömmer jag hela förpiken och bär ut dynorna på luftning medan jag sprayar vilt med Radar. Tyvärr innebär omstuvningen att jag måste skriva nya listor över var varje sak är stuvad. Det är ett absolut nödvändigt, men ack så själsdödande, arbete. Men på ett flytande hem kan det vara ytterst väsentligt för trivsel och trygghet att snabbt kunna hitta reservbulten till rodret eller en gummipackning till toaletten. Det finns flera hundra olika utrymmen att leta i. Varje liten noteringsmiss leder förr eller senare till irriterat letande. Allt för ofta upptäcker vi missar i noteringarna. Annars är noteringsboks-systemet utmärkt. Bortsett från den mänskliga faktorn alltså.

På måndagen rustar vi oss till tänderna med bland annat visselpipor för att förhoppningsvis kunna skrämma iväg eventuella rånare. Sedan beger vi oss iväg på jakt efter en taxi. Vi lyckas sedan förmå chauffören att köra oss raka vägen till posten mot en rimlig avgift. Hurra!

För bara några tior får vi lösa ut våra brev. Paketet med framkallade bilder saknas. Först när vi är på väg ut hittar kassörskan det. Eftersom det inte finns några labb som framkallar diafilmer i sydamerika skickar vi hem filmerna. Sedan gör en kompis ett antal pappersbilder från varje rulle och skickar till oss. Till vår stora glädje tycks det fungera med filmsändandet. Vi skrattar högt åt bilderna på hoppande delfiner och charmiga sälar.

Sedan ger vi oss ut i folkvimlet. Vi uppsöker ett apotek där jag underhåller hela personalen genom att illustrera min stapplande portugisiska med talande gester i mina försök att köpa sjösjukepiller och utrotningsmedel mot skalbaggar. Vi växlar pengar på en bank enligt lagens alla föreskrifter. Tyvärr kostar det 400 kr att växla 1 200 kr. Kursen är dessutom usel. Vi måste nog glömma våra principer om att inte växla svart.

En vecka går fort i Rio de Janeiro. Vi jobbar på båten och letar efter material till reparationer. En sådan enkel sak som ett vinkeljärn visar sig vara nästan omöjligt att få tag i. Det kan väl delvis skyllas på våra bristande språkkunskaper.

Det är nästan komiskt när vi vandrar in och ut i järnaffärerna där vi erbjuds allt från köttknivar till rivjärn när jag visar upp en prydlig teckning av vinkeljärnet. Vattenpumpen i motorn har skakat loss så därför måste vi ha tag i ett lämpligt järn. Till sist hittar vi ett gammalt bordsben, som vi lyckas övertala ägaren att sälja.

Istället för att släpa runt en massa kontanter har vi valt att ta med oss ett antal kreditkort. Enligt reklamen ska dessa gälla "över hela världen" och befria ägaren från en rad bekymmer. För oss känns det mer som ett enda stort besvär. I Brasilien är det ett elände att ha resecheckar eller kreditkort överhuvudtaget. I den mån någon vill acceptera dem är det på väldigt oförmånliga villkor. Teoretiskt sett är det annars ett mycket bra system.

Var tredje månad kan man ta ut kontanter för motsvarande 400 amerikanska dollar i kontanter. I Europa går detta utmärkt. Men här förlorar man uppemot 30 procent av pengarna i olika växlingsavgifter. Varje år måste korten bytas ut. Eftersom det är alltför riskabelt att skicka sådana värdehandlingar per post har vi tagit reda på att det går att få ett nytt kort direkt på American Express huvudkontor. Detta visar sig dock vara en sanning med modifikation.

Efter två dagars idogt tjatande på dels den resebyrå som förmedlar kontakter med American Expresskontoret dels på själva huvudkontoret får vi äntligen ut mitt nya kreditkort. Det satt hårt inne. Resebyråtjänstemannen menade att en eller två flaskor whisky skulle ha underlättat proceduren betydligt.

Enda fördelen med de många turerna för att skaffa ett nytt kreditkort är att vi får se en hel del av livet på playan Copacabana eftersom bägge kontoren ligger där... Den berömda stranden är dock en besvikelse. Smutsig sand, grumligt vatten. Inga palmer, men desto mer bullrande trafik alldeles inpå de badande. Det är inte många som vågar sig ner i det smutsbruna vattnet.

Vi iakttar strandlivet från ett utecafé med världens mest berusade kypare. Han vinglar omkring mellan borden men lyckas ändå servera en och annan rätt. De vackra, lättklädda brasilianskor som Börje sett fram emot att beundra lyser med sin frånvaro. Däremot går diverse bodybuildade playboys omkring och spänner sig.

Varje dag väcks vi av en underlig fågel som vi kallar "Mitt-i-tu" efter dess gälla läte. På grannens båt har de katt. "Mitt-i-tu"-fåglarna älskar att reta den. När katten är under däck slår sig en flock fåglar ner på segelbåtens mantåg och skriker "mitt-i-tu" för full hals. Upp far katten i full karriär. Den smyger fram mot plågorisen med svängande svans. Just när katten är framme vid fåglarna flyger de iväg med ett sista triumferande falsettskrik. Det tycker nog katten är synd eftersom han gärna velat slita fåglarna mitt itu.

En dag får vi besök av en svensk ensamseglare, Sven-Åke Carlsson från Karlstad. Han ligger med sin båt "Lollipop" i Niteroi på andra sidan Guanabaraviken. Sven-Åke är lite deppig eftersom hans VISA-kort kommit bort på posten.  Utan det får han inte ut några pengar. Han har dessutom varit så länge i Brasilien att han inte kan få sitt uppehållstillstånd förlängt. Nu är han alltså här illegalt. Det är vi också. Vi har övertygats om att det är mer riskabelt att klarera in än att låta bli. Myndigheterna här är totalt korrumperade och vi kan ju alltid hävda att vi bara ligger i hamn för att göra de nödvändiga reparationerna av motorn.

En nackdel med att inte klarera in är att vi inte vågar ge oss ut på någon sightseeing i staden. Men vi vill ändå ogärna lämna båten för längre stunder och vi har bråttom att komma vidare. Mycket jobb återstår ännu att göra...  När motorn är fixad sätter Börje igång att tillverka en slingerbräda även till min koj. Jag lagar segel och plockar i ordning ombord.

Sven-Åke tipsar oss om var man kan växla svart "halvlegalt". Vi glömmer våra principer och följer hans råd. Kommersen på PM Turismo är livlig. Här växlas minsann både resechecker och olika valutor in helt öppet, medan bankerna vägrar att befatta sig med växling... Vi förstår ingenting.

På bussen tillbaka till Marina da Gloria får jag som vanligt säga till busschauffören som tar för mycket betalt. Som svensk är man ovan vid att ständigt vara på sin vakt mot postkassörskor, taxichaufförer och expediter som ser en chans till extraförtjänst i alla turister.

Det går ganska bra att åka buss i Rio de Janeiro. Det är dock inte alltid man kommer dit man ska. Chaufförerna drömmer om en karriär på racerbanan. De kör som blådårar.  Det är kanske tur att bussarna är så skraltiga. De går knappt att pressa upp över 100 km/tim. Men det görs sannerligen tappra försök. Mitt inne i stan. Det är inte konstigt att vi då och då missar hållplatserna där vi ska gå av. Chaufförerna hinner helt enkelt inte få stopp på bussarna.

De sista inköpen av färskvaror klaras av och vi bär ombord säckvis med grönsaker, frukt och ägg. Vi tar en sista dusch inne på marinan (tyvärr finns det bara kallvatten) och sedan är vi äntligen klara att segla vidare. Vi betalar 30 dollar till marinan för vår vistelse där och tackar vår lyckliga stjärna för att ingen har upptäckt att vi inte klarerat in.

Innan vi ger oss ut till havs måste vi tanka diesel. Det finns en sjömack i Niteroi så vi puttrar iväg över viken. Solen skiner härligt skönt men det rusar omkring mörka moln på himlen. Sockertoppen och Kristusstatyn är dolda av tät dimma. Det tar en halvtimme att motorera tvärs över viken. Vi får hela tiden väja för större och mindre fartyg. Det märks att Rio är en av världens största kommersiella hamnar.

Dyningen är ganska hög. Det är inte lätt att förtöja vid mackbryggan som är översållad med vassa snäckor. Efter tio minuter är dock alla förtöjningslinor fastgjorda och jag står som en levande fender mellan båten och bryggan för att inte skrovet ska skäras sönder av snäckorna. Det visar sig att macken är stängd. De har inte hunnit ställa om mätarna som måste ändras varje gång priset ändras. Den galopperande inflationen gör att det blir var och varannan dag.

Medan vi väntar på att macken ska öppna försöker ordföranden i Niterois båtklubb övertala oss att stanna några dagar där. Han vill titta mer på våra radarvarnare, autopiloter och övriga tekniska utrustning.

När tankningen lyckligt och väl är avklarad hälsar vi på hos Sven-Åke på "Lollipop". Hans båt – en Ballad – är bara ett år yngre än vår men betydligt mer sliten. Han har haft en hård segling med många tillbud efter den sydamerikanska kusten. Det här är inte det seglingsparadis han drömde om. Nu ska han försöka ta sig hem via Västindien. Vi motstår frestelsen att stanna och seglar istället iväg ut genom Guanabaraviken, förbi Sockertoppen och Copacabana.

Det är pyton att må pyton

Efter en dryg timme vid rodret är jag helt slut. Vinden är hård och byig. Vågorna kommer dessutom från alla möjliga håll. Till att råga på allt är strömmen väldigt stark. Trots att jag styr mår jag inte särskilt bra. När vi äntligen är ute ur viken och vindrodret får ta över kan jag proppa i mig en lagom dos sjösjuketabletter. Antagligen har vi inga sjöben kvar efter en kav lugn vecka i hamn. Även Börje måste "ropa på Ulrik".

Rätt snart måste vi bärga storseglet eftersom vinden bara ökar. Halvvinden för oss framåt i 7-8 knop med bara kryssfocken uppe. På kvällen är det bara jag som får behålla maten. Natten kommer och dessutom en så kallad Pamperos. Det är ett fruktat oväder med vindar i stormstyrka. Vinden vrider sig runt hela kompassrosen så vi måste ständigt ha ett öga på kompassen.

Lyckligtvis ser vi inga mötande båtar men det är jobbigt med den hårda seglingen när man inte mår prima. En ny dag gryr, kulen och grå. Vinden friskar i från än den ena än det andra hållet. Jag äter mina sjösjukepiller och lyckas även laga till och pressa i mig lite frystorkad mat. Det är lätt att frestas att hoppa över maten, speciellt när man mår illa. Det är ju ett helt företag att laga den när båten skuttar omkring som en galen känguru. Utan mat i magen räcker dock inte krafterna till. Så jag spänner fast mig framför spisen och balanserar det kokande vattnet i vår djupaste kastrull. Börje mår pyton men tvingar i sig lite te.

Vi håller oss i våra kojer mest hela dagen. Det är för jobbigt att klamra sig fast ute i sittbrunnen i den grova sjön. Förresten sprutar det vatten över hela båten när vågorna bryts över fören så det är lätt att få sig en kalldusch. Vatten spolar ständigt över fönstren. Tack och lov för de tjocka lexanglasen. Inte en droppe kommer in den vägen. Däremot har vi glömt att stänga ventilerna i Doradoboxarna trots att det är så enkelt att skruva igen dem... Efter den våta upptäckten är det bara att vända på kudden och låtsas som om det regnar...

Till kvällen förvärras eländet av ett rejält åskväder som varar halva natten. När det är över kommer en ny Pamperos. Återigen får vi finna oss i att segla åt alla möjliga håll utom dit vi ska. Det går tyvärr inte så bra att kryssa emot så här starka vindar. Nästa dag är lika mulen och trist som den föregående. Vi stannar troget i våra kojer och stiger bara upp för att sköta vakthållning och förrätta naturbehov.

Även denna natt åskar det och en något svagare Pamperos virvlar runt med oss. När Börje väcker mig klockan sex den tredje dagen, skiner solen från en klarblå himmel. Vinden har avtagit. Vi gör bara två knop. Storseglet måste hissas. Tyvärr visar det sig lite senare att den lilla vind som finns kommer rakt framifrån. Efter ett par timmar är motvinden så stark att vi måste ta ner storen igen. Trots att vi går så högt upp mot vinden som vi kan med enbart kryssfock, är vi nu på väg norrut. Fören pekar nästan mot Rio. Det känns trist. Vi kämpar ändå på in emot kusten.  Ett alternativ vore att styra rätt ut till havs. Men i Pilot-boken står det att det är ännu större risk för kraftiga lågtryck längre ut från kusten.

På kvällen inträffar en bagatell som ter sig som en smärre katastrof för oss. Vår äggklocka går sönder. Vi använder den för säkerhets skull så vakten inte ska missa sin utkik var tjugonde minut. När man är trött mitt i natten efter många vaktpass kan det till och med hända att man inte kommer ihåg när man höll utkik sist. Då skräller timern obevekligt.

En äggklocka har visat sig vara oerhört mycket enklare att ställa in än en vanlig väckarklocka. Det irriterar oss att vi inte har en i reserv. Nu börjar dagarna kännas riktigt långtråkiga. För det mesta är det inte lönt för frivakten att masa sig upp ur kojen. Sjön är allt för gropig för att man ska orka klamra sig fast någon annanstans. Det går inte att göra något vettigt.

Vi lyssnar på kortvågsradion och försöker få in svenska utlandsprogrammet. Åskväder i fjärran stör. För övrigt sänder ofta brasilianska "popstationer" just på de frekvenser som Sverige använder. Vi är nu rätt trötta på den skrikiga brasilianska reklamen som följer varannan låt. Tacka vet jag reklamfria Sveriges Radio.

Eftersom det inte finns något annat att göra än att låta tiden gå blir det mycket tid över till att fundera på saker och ting. I brist på böcker fantiserar jag ihop spännande romaner själv. Det är synd att jag aldrig orkar skriva ner dem. Jag formulerar också spirituella brev till dem därhemma. När jag väl får möjlighet att skriva är det mesta glömt.

När stormar rasar är tankarna dystra. De kretsar mest kring hur vi ska kunna överleva när båten går i kvav. Vad jag ska ta mig till om Börje blir skadad och liknande – föga uppbyggeliga – teman. Under nattliga oväder verkar sådana framtidsutsikter ytterst sannolika. Men i takt med att dagen gryr försvinner hjärnspökena. Om solen skiner blir jag helt övertygad om att vår båt är osänkbar. Precis som Titanic...

Vid elvatiden på kvällen väcker jag Börje. Vi gör åter bara två knop. Upp med storseglet. Vi hissar storen under en stjärnklar himmel men hinner inte njuta av den. Loggen har stannat. Förmodligen har vajern nötts av.

Vi letar fram vår släplogg. Inom en halvtimme är den monterad och i funktion. En kvart senare konstaterar vi att vinden tagit slut. Motorn måste startas. Autopiloten vägrar att fungera. Efter en halvtimmes fixande är den blidkad med smörjolja. Resten av natten är lugn, bortsett från det störande dunket från motorn. Men man vänjer sig vid det mesta.

Dagen inleds med strålande sol. Det har nötts hål på storseglet upptäcker vi i det avslöjande solskenet. Dessutom har en tamp till teleskopbommen lossnat. Det sliter på utrustningen att långsegla. Vi beslutar oss för att ta en middagshöjd med sextanten för att få en absolut säker position.

Klockan tolv är solen borta. Ingen solhöjd... Radiopejlingen går dåligt. Vi är nog för långt från land. Det är mycket störningar. Kanske är det åska som spökar.

Det är fortfarande ingen vind. Motorn går sina sedvanliga 1 300 varv. Vi tror att båten gör fyra knop i den kraftiga motsjön. Det är konstigt att det kan vara så höga vågor när det är så lite vind. På eftermiddagen piggar vi upp oss med ett par hinkar havsvatten över huvudet.

En haj simmar i vårt kölvatten en stund. Han är brun, cirka två och en halv meter lång och säkert mycket hungrig. Vi håller i oss ordentligt i relingen medan vi fascinerat följer hans rörelser i vattnet.  Hajen tröttnar dock snart på att vänta på att någon av oss ska trilla i. Han får leta upp en annan middag.

Strax därpå kommer en albatross flygande och tittar lystet på vår släplogg. Propellern som snurrar i änden på en lång lina ser säkert ut som en delikat fisk i hans ögon.

Vi säger "schas" men det förstår den inte. Albatrossen fortsätter att flyga runt båten. Den är så vacker att se på med sina meterlånga vingar. Ljudlöst glider den fram genom luften. Det syns inte att den rör på vingarna.

En stund senare kommer en portugisisk örlogsman flytande på vattnet. Han ser så lustig ut, som en lila säck med skärt segel på. Det är en besynnerlig havsfigur som vi bara sett ett fåtal gånger hittills. Jag kastar mig ner efter kameran och lyckas ta ett par kort. Hoppas de blir bra trots att jag varken hann ställa in skärpan eller rätt exponeringstid. Detta är verkligen en händelserik dag!

Klockan två är vi trötta på bullret från motorn och stänger av den fastän det fortfarande inte finns någon vind. Båten rör sig inte ur fläcken. Seglen hänger ner som våta disktrasor efter masten och slår otåligt i dyningarna. Det är ett riktigt tröstlöst ljud. Fördelen med att ligga och driva är att man kan göra saker. Skriva brev till exempel. Men handstilen blir så besynnerlig att jag förmodligen måste renskriva allt i hamn.

När det börjar skymma måste vi tända fotogenlanternorna. Det är ett riktigt smutsgöra som kräver två man med minst fem händer. Med tiden har vi blivit riktigt styva akrobater. Vi har en förträfflig braständare till hjälp. Ändå ser vi ut som sotare när vi är klara. Det beror på att den brasilianska fotogenen sotar som gammal tjockolja. Vi som är bortskämda med ren fin svensk Esso Blå. Nu ser våra lanternor ut som om de hade svarta luddiga vintermössor på sig när de brunnit ett par timmar. De måste göras rena varje dag. När det blåser friskt flyger soten runt öronen på oss. Att de inte har bättre fotogen här fast borrtornen står som spön i backen!

Ända sedan andra dygnet har vi haft motvind denna etapp. Vi vill till Punta del Este i Uruguay men har för det mesta sett fören peka antingen mot Afrika eller mot Brasiliens nordliga delar. Vi kämpar med segel och roder för att åtminstone komma in emot land. Kanske hamnar vi i Florianopolis som lär vara en trevlig stad. Visserligen har vi bara en dålig kopia av ett sjökort från 1956 över Florianopolis med omnejd. Sjökortets ålder har dock ingen större betydelse.

Även nya kort stämmer dåligt överens med verkligheten. Vi överser gärna med det faktum att infarten till Florianopolis är fylld med sandbankar, rev och andra otrevligheter. Loggen behöver lagas och dessutom är det stört omöjligt att ta sig söderut när vind och vågor envisas med att komma just därifrån.

Dagen avslutas med hällande regn som fortsätter hela natten. Det är +20 grader. Luftfuktigheten i båten ligger över 90 procent. Barometern tvekar mellan ostadigt och vackert väder. Vi tycker utan tvekan att vädret är bedrövligt. Det är bara att konstatera att detta är det sämsta område som vi någonsin seglat i. Det är värre än "doldrums" vid ekvatorn.

Där var vågorna helt annorlunda. Elegant red båten över de långa höga sjöarna. Här är det ett ständigt sjösjukealstrande skvalpande. Det är demoraliserande att inte kunna ta sig mot målet. Ibland är kursen rakt mot Santos som ligger en normal dygnsetapp från Rio. Så snopet det vore att komma dit efter en dryg veckas hård segling.

En ny dag igen. Det är måndag morgon. Det känns! Vi startar motorn och konstaterar att genomsnittsfarten varit 2,5 knop under natten. Det är bättre än vi vågat hoppas, men å andra sidan kan det mycket väl ha varit en eller två knops motström. I så fall har vi knappt förflyttat oss.

På morgonkulan var kursen ostlig. Rakt emot Afrika alltså. Med motorns hjälp kan vi nu välja att antingen gå snett bakåt mot Santos eller rakt ut till havs. Vi väljer Santos. Åh, vad jag längtar efter att klara av hela denna trista transportsträcka. Hela färden från Sverige till Kap Horn sker under stor tidspress. Vi hade hoppats klara den här sträckan snabbare.

Strax efter frukost möter vi en tysk containerbåt som ger oss vår position. Den är inte uppmuntrande... Vi är nu längre från land än för ett dygn sedan. Vinden envisas med att vända sig flera gånger i timmen. Det beror antagligen på de svarta molnen på himlen. Börje far som en jojo upp och ner. Ideligen måste autopiloten justeras eller focken rättas till. Det blir back i seglet gång på gång. Av och på med regnstället.

Vi talar ofta om mat. Sådan mat som vi inte kan få till sjöss. Vi frossar i drömda måltider. Biffar. Filmjölk. Camembert. Svensk sirapslimpa. Napoleonbakelser. Vi gör också långa önskelistor inför julen. Det blir många matnyttiga julklappar Exempelvis gelehallon, lakritsbåtar, nyponsoppa, mandelbiskvier, jordgubbskräm och så vidare. Andra önskningar är mer prosaiska som genomskinliga plåster och liknande. På min önskelista står dessutom alltid böcker. När det blir bokrea hemma ska jag beställa ett tiotal kilo... Protesterar kaptenen blir det myteri!

Som tidsfördriv radiopejlar vi för att kolla vår position en extra gång. Då upptäcker vi att det tyska fartyget vid talade med i morse gav oss fel position. Vi är nu bara 25 distans från land. Eftersom vi trodde på fartygets positionsangivelse har vi seglat onödigt nära land. Nu befinner vi oss i den obehagliga situationen att vi ångar på med pålandsvind längs en kust medan mörkret faller. Ännu kan vi hålla kursen parallell med kusten. Men hur länge till går det?

Vid femtiden måste vi starta motorn för att inte driva för nära land. Med bara kryssfocken uppe är avdriften stor. Att hissa storen är otänkbart. Stormfyllda Pamperosmoln kretsar fortfarande på himlen. Hela himlen är fylld av dem.

Under natten vrider sig vinden allt mer emot oss. Halv sex stänger vi av motorn och slår ut mot havet igen. Vinden är nyckfull så vi får slå gång på gång.

Tisdag 13 november. Morgonens radiopejling visar att vi åtminstone kämpat oss förbi fyren Santa Marta Grande. Det är svårt att föreställa sig ett sämre seglarväder. Å andra sidan kan vi knappt tänka alls efter tolv timmars oavbrutet motorbuller. Tystnaden när motorn är stilla är en av de få njutningarna denna etapp.

På onsdagen börjar seglingen bli mer dräglig. Motvinden är förvisso fortfarande retfullt frisk. Men solen skiner och de otäcka Pamperosmolnen har försvunnit i fjärran. Vi har hissat storen och kryssar fram och tillbaka. Jag bakar sockerkaka.

Nu känns det nästan som vårsegling därhemma. Luften är hög och klar. Det är tjugo grader varmt. Efter tiden i ekvatorbältet känns vinden riktigt kylig.

Humöret är i topp fast kryssen inte för oss särskilt mycket framåt. Nu måste vi snart plocka fram de varma tröjorna. I flera månader har vi seglat i shorts respektive bikini (om ens det...) men redan nu måste vi ha träningsoveraller och mössor om nätterna.

Vid midnatt går vi på ett kryssben in emot kusten. Det är alltid lika kusligt. Utkiken måste vara dubbelt skärpt. När vi är alldeles nära kusten och måste slå tar vinden slut. Vi får starta motorn. Tack och lov att den fortfarande fungerar perfekt. Vi tar ner kryssfocken och går för motor längs kusten. På morgonen kommer det vind igen. Motvind!

Vi borde varit framme i Punta del Este idag. Men med den otur vi har så är det inte lätt att veta när vi kommer fram. Att solen skiner är ingen större tröst. I natt var det bara 14 grader ute. Burr!

Göralistorna blir allt längre. Det är naturligt att det blir mycket underhållsarbete. På en månad seglar vi samma distans som vi seglar under ett år hemma. Just idag har vi seglat drygt 8 000 sjömil sedan vi startade. De jobb som vi brukar göra vår och höst hemma är det dags att göra i var och varannan hamn.

På kvällen vrider vinden sig äntligen lite till vår fördel. Vår tröttsamma kryssning för oss nu åtminstone en aning framåt. Kvällen är vacker. Genom att vinden blåser än från det ena än från det andra hållet kommer det ofta vågor från flera håll samtidigt. Den kuperade terrängen på havsbotten gör bidrar också till eländet. Hela havet kokar och båten kastas från våg till våg. Det sliter en hel del på båten. För att inte tala om vad det gör med besättningen.

Natten har varit lugn. Vi seglar sakta efter kusten i svag halvvind. Mycket behagligt! Nu på morgonen skiner solen över ett nästan spegelblankt hav. Det är helt vindstilla.

Halv sju startar vi motorn och tar upp släploggen. Ve och fasa. En haj har svalt vår loggpropeller och en god bit lina. Allt är grönt och slemmigt. En liten tand sitter kvar i propellern. Det är fantastiskt att loggen fortfarande hänger kvar i den nästan avslitna tampen.

Varför har vi sådan otur? Andra seglare har sina släploggar i sjön dygnet om i åratal utan att bli av med dem. Vår försöker de rackarns firrarna sno efter bara två dagar. Börje lagar loggen och jag bevarar den avtuggade linan och tanden väl... Vi kommer upp i den föga imponerande snittfarten av tre knop under natten. Det är beklämmande att se på sjökortet hur sakta vi egentligen rör oss framåt.

Vi hörde på kortvågsradion att det är åtta grader kallt i Stockholm. Vi beslutar oss för att inte klaga på vädret. Hemma står båtarna på land. Vi seglar på! Motorn bullrar på. Oljudet dränks i musik från stereon. Vi har 70 band med oss, men vi saknar ett band med Evert Taubes låtar. Han sjöng ju ofta om Sydamerika. Jag sjunger de låtar jag minns. Tyvärr är min sångröst sämre än Everts egen så det är ingen större njutning att höra. Tur att Börje inte heller är särskilt musikalisk.

Det är torsdag idag. Ärtsoppsdags. Vi slår oss ner i solen i sittbrunnen. Just när första skeden närmar sig munnen vräker sig en störtsjö över oss. Usch, så typiskt. Sjön har varit relativt lugn hela dagen men när vi vill njuta av denna svenska delikatess kommer halva sydatlanten farande. Soppan blir en aning salt.

Jag har förresten varit riktigt duktig idag bland annat genom att lappa och laga trasiga kläder. Det är inte så lätt för det gungar trots allt en hel del. Nålen vill gärna fortsätta genom tyget in i mitt finger. Aj aj, kapten!!

Fredag 16 november. Solen skiner även idag. Vi är inne på grunt vatten. Det är bara 40-50 meter under kölen så sjön är måttlig. Klockan tio tar vinden slut. Vi får puttra fram för motor. På kvällen tornar mörka moln upp sig vid horisonten. Solen går ner i ett blodrött dis över ett spegelblankt hav. Det traditionella lugnet före stormen? Vi tar våra vanliga vakttörnar på en och en halv timme. När jag somnar klockan nio är det fortfarande kav lugnt.

Lagom till min vakt börjar är stormen över oss. Jag måste väcka Börje. Vi får lägga om kursen och hissa segel för att få lite nytta av vinden. Båten sköljs hela tiden av brytande sjöar. Med storen hissad tar båten ännu mer fart. Den stampar hårt i vågorna. Sedan kommer ovädret.

När Pamperos är över oss kämpar båten för fullt. Vi kastas från flera meter höga vågor rakt ner i tomrummet i djupa vågdalar och landar med väldiga brak. Gång på gång. Hela tiden vräks vatten över oss. Det är som att vara ombord på en ubåt när vattnet forsar förbi utanför fönstren.

Sömn är inte att tänka på. Försök själv att sova i Berg-och-dal-banan på Gröna Lund när maskineriet har hakat upp sig på full fart. Vi vakar hela natten. Emellanåt pejlar vi för att kolla att avdriften inte för oss upp på land. Nu blåser det snett framifrån. Den värsta vindriktningen näst ren motvind.

Börje måste sitta ute i blåst och störtskurar och styra oss förbi ett par fiskebåtar som i vanlig ordning struntar både i oss och sjöreglerna. På morgonen avtar vinden en aning men det är fortfarande friskt. Vi jagar fram i sex-sju knop mot en hård och krabb sjö. Vi oroar oss mest för båten. Hur länge håller seglen? Går vindvingen av nu?

Ibland kastar sig båten på sidan med sådan kraft att jag far som en vante i kojen fast jag bäddat upp med en massa kuddar runt om mig för att inte bli slagen gul och blå. På morgonen upptäcker vi att logglinan trasslat sig. Den har bara fungerat ett par av nattens timmar. Nu måste vi uppskatta fart och distans.

Tankeverksamheten går trögt efter den omskakande natten. Det skumpar lika mycket fortfarande. Båten är som ett skenande malmtåg i nerförsbacke. Men rälsen är bedrövligt guppig. Handstilen på mina anteckningar blir allt mer besynnerlig. Hoppas bara att inte min skrivmaskin fallit isär i sina beståndsdelar under galoppen.

Alla oväder vi råkar utför har i alla fall det goda med sig att vi hinner förbereda oss ordentligt för den hårda etappen förbi Kap Horn. När det kan bli så otäcka stormar redan här lär det inte bli någon söndagssegling precis nere vid det ökända hörnet.

Varenda lös pinal måste surras. Ugnsluckan måste säkras. Den öppnar sig själv i den hårda sjön. Det är inte farligt, men irriterande. Alla navigationsinstrument måste surras extra.

Vi är nu uppe i 140 jobb på "göra-listan". Ingen rast, ingen ro väntar oss i Punta del Este. Ändå är vi som besatta av tanken på att komma fram. Det är väl visioner av möra biffar som driver på. Vi accepterar skumpandet med jämnmod. Klarar båten det så ska inte vi vara sämre.

På eftermiddagen nästa dag minskar vinden rejält. Därmed blir sjön riktigt skaplig. Vi går nu utmed en kust som är illa beryktad för sina många vrak. De är inte markerade på sjökortet. Enbart i viken Rio de la Plata finns det 60 stycken som kan vara farliga till och med för oss som bara går 1,75 m djupt. Dessutom finns det diverse grund, rev och sandbankar...

Vi är inte hundraprocentigt säkra på vår position eftersom det var soldis när vi skulle ta middagshöjden och det inte finns några fungerande radiofyrar att pejla in. De ligger så nära både frekvensmässigt och geografiskt att de stör varandra. Utkiken måste vara på alerten inatt så att vi får en bäring till någon fyr iland. Det blir inte lätt. Vi har inte sovit på ett helt dygn.

På kvällen skriver jag i pannlampans sken. Gången är äntligen riktigt bra. I solnedgångens bleka strålar skymtar land. Uruguay. Mörka Pamperosmoln skrämmer mig under mitt vaktpass vid midnatt. Är det Pamperos? Eller Sudestados?

Vi förbereder oss för en stormig natt; kollar att allt är surrat, bärgar segel och gör i ordning termosar med varm dryck, mackor etc. Natten förblir dock lugn. Den här gången klarar vi oss undan med blotta förskräckelsen.

I gryningen ter den Uruguyanska kusten sig rent paradisisk, med sina vita sanddyner och eukalyptusodlingar. Här finns gott om badorter. Punta del Este ska vara ett modernt fashionabelt hålligångställe.

Halv sju på kvällen den 18 november spurtar vi i mål efter en otrolig segling det sista dygnet. Vinden vände och kom plötsligt akterifrån. Med den i häcken gjorde vi åtta knop. Vi ankrar vid en av bojarna. Det är skönt att vara i hamn fast det fortfarande tjuter i riggen. Just när vi förtöjer tittar en säl upp ett tjugotal meter från vår boj. Han vill visst hälsa oss välkomna.